Semester?

Sista dagen av min semester börjar lida mot sitt slut. Jag är inte ledsen över det, men semester är ett lustigt ord i sig. Jag ser framför mig frihet att göra det som känns roligt, att få sova länge och njuta av tillvaron.
Nej jag har inte varit på resa, sovit länge på morgonen eller gjort något som skulle vara sådär speciellt "semestrigt". Allt annat kan man väl säga.

Den här semestern har gått i känslornas svallvågor, tyvärr mera på djupet, även om det också har funnits några ljusglimtar. Jag har varit på ställen där man inte vill vara, speciellt då man är på semester. Jag har också fått vara där jag känner mig trygg och vet att jag är älskad.

Om vi går närmare in på vad jag menar med djupet av svallvågorna så är det nog de olika resorna jag gjort till huvudstadsregionens olika sjukhus. Dels för min pappas skull, dels för min egen. Det har varit Peijas i Vanda, Meilans i Helsingfors och Jorv i Esbo. Det har varit smärta, rädsla och sorg.

Jag har mött vårdpersonal och hört domar, bemötandet har varit både bra och uselt (tyvärr). Själv jobbar jag inom hälso- och socialvårds sektorn och försöker förstå, men ibland är det bara helt enkelt för svårt! Jag blir så arg då jag ser att det går fel, jag vill ruska om och säga rakt ut vad jag tänker. Men jag gör det inte, utan i stället sitter jag i bilen på vägen hem och funderar på det som hänt, försöker få reda på kaoset och lägga upp en plan. Så har jag gjort de senaste 2 veckorna, många gånger.

Min semester har nästan kännats som att vara på jobb, hur jag än försöker rymma från allt som heter hälso- och socialvård så kommer det emot överallt. I nytheterna talar man om Sote förnyelser (som jag inte tänker ta ställning till här). Min pappa är sjuk och behöver vård, nu på sjukhus och snart hemma. Min rygg smällde och jag var tvungen att söka hjälp, först på hälsostationen sedan på jouren. Så mer har jag säkert sätt vårdpersonal under de senaste veckorna än vad jag ser under en vanlig arbetsdag.

Men det har funnits ljusa stunder under dessa två veckor också, allt har inte bara varit sjukhus och krämpor. Jag har fått njuta av min 3-åriga son som talar och kommer med nya ord och uttryck som fått mig att skratta. Jag har fått följa med min temperamentsfulla lilla 1,5-åriga dotter som älskar att ha sina stövlar på hela tiden. Och jag har fått se hur min äldsta dotter, 9-åringen, är så duktig och (rätt) förståndig. Jag har fått spendera tid med min man, som är mitt berg. Jag har fått vara med min syster och med mina föräldrar. Jag har fått skratta och jag har fått vara mig själv.

Så för mig har semester fått en ny betydelse. Jag behöver inte resa någonstans eller göra något stort för att känna att jag varit på semester. För mig räcker det att jag får vara mig själv och vara tillsammans med alla dem jag älskar och att lära mig nytt även då jag är på semester.

Trots allt har det varit en bra semester, men nästa semester så hoppas jag att blir utan sjukhus och krämpor. Utvilad? Njaa, det tar vi nästa semester ;)