Jag har inte skrivit på en rätt så lång tid, orsakerna är många men den främsta är väl att jag egentligen börjande denna blogg då pappa insjuknade i cancer. Troligen hade han nog haft den en längre tid i kroppen, men då den blev diagnostiserad.
Nu är det ju snart 7 månader sedan pappa dog, saknaden är ännu stor men gråtandet har minskat. Det underliga med sorg och saknad är nog den att det kan komma när som helst och var som helst. Små saker, underliga saker, kan väcka minnen. Så sitter du där, var än du är och bara börjar böla. Så är det bara.
För cirka en vecka sedan mådde vår 13 åriga hund rätt dåligt, jag var orolig och tänkte för mig själv: var det här nu den sista stunden. Känslan stärktes ytterligare av att jag kände pappas doft, underligt jag vet. Jag funderade då att var han där för att leda vår hund tryggt över till andra sidan. Så var det ju inte, kanske han var där för att lugna mig och säga att jag inte skall överdriva. Kanske han var där för att bara stöda, han vet säkert att jag inte kan ta en död till just nu.
Jag är inte beredd att förlora vår hund ännu, jag är inte beredd att förlora någon annan heller för dendelen. Jag orkar inte med död, sorg och förlust. Jag vill att alla som är mig nära skall få må bra, njuta av livet och leva det just så som de själv väljer.
