I held your hand, like I promised

I held your hand, dad, like I promised. I was there and stroked your head. Your fine now, no more pain or loosing memory. You are dancing with the angels, just like we danced on my wedding day.

I remember all the moments we had together. I remember when you sat on the boat looking at the sea, we sat there together keeping hands.

I miss you, there is empthyness inside me. I didnt want to let you go, but you are in a better place now. You have found peace. All your girls were there dad, we all sat by your side.

Dad, I promise, I will be there for mum, the love of your life. I’m there for her now. I know you are by her side, I know you walk next to her. I will take her hand and give her strength, I promise dad.

Dad, I miss you. You are ok now dad, all worries has lifted. Thank you dad for that you held out for our sake. Dad dance with the angels, dad dance.

 
Your little girl will manage, one day at the time. I will always be your little girl, do you know that dad?

You were my all, dear dad. You understood me, without words. Your eyes met mine, I will miss that dad. I will miss your hands that always was warm.

Dad, you don’t have to be cold anymore, you don’t have to have pain.

Dad, dance with the angels, dance.

Bo-Björn "Boije" Lindqvist 17.7.1942 - 31.12.2013
Dance with the angels, dad, dance <3

(I wrote this text  the day after my dad died and now I translated this so that more of my friends get to know me and my wonderful dad. The song above I played for my dad just after he passed away.)

Vändag

Bara en dag bland de andra.
Personligen är jag tacksam för alla mina vänner dagligen, men visst är det bra att ibland stanna upp och säga tack. Kanske också så att man stannar upp och märker hur många fina vänner man har. Stanna upp och bara själv förstå hur bra man har det och säga det högt. Inte bara ta förgivet.

Människan har förmågan att rusa vidare i livet, utan att leva i nuet. Varför rusar vi? Själv tycker jag att det är bra att stanna upp och känna sig för vad allt man har att vara tacksam för.

Satt på en skolning här om dagen, där det talades mycket om att vara närvarande. Att vara närvarande i nuet, i stunden. Att låta sig stanna upp. Allt lät vettigt och så borde man försöka leva sitt liv. Vi, människan, har förmågan att dra på lasten från det förgångna och leva med andra foten i framtiden. På det sättet gör vi det svårt för oss själva att vara närvarande i nuet och leva/uppleva nuet just så som det är.

När jag satt där, märkte jag att mina tankar rusade galopp och jag var egentligen inte närvarande. Visst hörde jag allt och deltog i diskussionen vid behov. Men visst är det svårt att vara 100% närvarande i stunden. Jag tänkte ändå att jag skall sträva till att lära mig det, ett steg i taget.

Därför, igår på vändagen när jag satt vid datorn och läste många uppdateringar på fb så kände jag för att tacka för alla fina vänner som jag har. Just i den stunden kände jag för det, jag levde i den stunden. Varför jag gjorde det på fb kan man ju fråga sig, men jag tror inte att det skulle ha uppskattats så högt om jag skulle ha börjat ringa den tiden på dygnet.

Vändag eller alla hjärtansdag är alla dagar på året, men den 14.2. fungerar för oss som en påminnare, att iallafall en dag i året säga tack högt och stanna upp.

Själen

Jag sitter här, på samma sätt som många kvällar. Ensam, framför datorn. Mörkret har sjunkigt över dagen och barnen sover i sina egna sängar. Mitt huvud är tomt och min själ är sönder. Ja, sönder.

Jag försöker varje dag, lite i taget. Ibland går det bättre, ibland blir allt bara fel. Jag blir en monstermamma som inte orkar med miljoner frågor, som inte orkar med vardagens, just då, så banala rutiner. Jag orkar inte bry mig om något ibland. Men det är de mörka stunderna, som jag bara vill rymma från verkligheten. Det är stunderna när min själ blöder.

Visst finns det dagar och stunder som jag lever en smula, som jag ser det ljusa och kanske är en helt normal mamma. Som orkar svara på miljoner med frågor, trösta och förstå. Det är visst såhär som det nu bara är.

Det här med själen är en rätt underlig grej, himla personligt och hur du upplever det. Endel funderar knappast på saken alls, medan sådana som jag känner av den. Jag har ju tidigare skrivit om min själ, just nu är den trött och sönder. Jag antar att tiden helar den, men samtidigt är jag otålig. Jag vill inte känna såhär, hur det river och gör så himla ont. Jag kan ju inte be min omgivning förstå i allevighet, men just nu så är det bara såhär. Jag märker att jag har svårt att koncentrera mig på vardagen, jag har inte riktigt energie för det.

Jag tro på att alla har en själ. Jag tror också på att själen kan vara både yngre eller äldre än sin bärare. Jag har alltid känt att min egen själ är äldre än mina jordsliga år. Ända sen jag var liten faktiskt. För mig har själen inte varit frågan om tro och sånt, utan en koppling till något. Inte andligt eller så, men något som gett mig styrka på nåt vis. Jag vet att det låter underligt om man inte tror på något som själar, men för mig är det något verkligt, en del av mig som inte syns men som jag känner av.

Själen är något som är tyst inom mig, som ingen ser men som på något plan lyser ut för den som är villig att se. Min pappa hade en själ som jag kunde känna av och som min själ kunde kommunicera med, utan ord och i all stillhet. Han hade en varm själ, en öppen själ. Jag tror att våra själar kommer att mötas igen, för jag behöver tro det. Det känns som det är det enda sättet jag kan komma vidare, iallafall på något sätt.

Jag tittar på fotot av min pappa, han ler. Inte bara med munnen utan även med ögonen. Det är jag som tagit bilden, för några månader sen. Det sägs att ögonen är själens spegel, kanske fångades endel av hans själ på det fotot. Den värmen jag ser i ögonen, det lugnet som finns i dem. Han hade hittat balansen, det är så jag vill se på den.