Jag blir alltid lika förvånad

Jag känner mig blåögd.

Hur kommer det sig att viljan att hjälpa och dela med sig av kunskap svänger från något som man menat som gott, till något som är dåligt? Man gör sitt bästa, men så blir det bara bli fel. Jag bara inte förstår hur det gick såhär igen?

Jag försöker i allt jag gör tänka på det stora hela och ta alla i beaktande. Vad får man som tack, sällan något. Avundsjuka eller något annat som jag inte bara fattar. Man skall inte få ha roligt eller lyckas så att det syns. Ja fy anamma ifall det uppmärksammas, ens lite. Då får man nog känna det som små dolkar, utfrysning eller kritiserade av något slag. Inte rakt, förstås, nej bakom ryggen och vid sidan om. Inte precis vad jag tycker att är korrekt.

Jag tar lite illa vid, speciellt då jag inte tycker att det är rättvist. Förstår inte vad jag gjort fel, jag har ju gett 200% och lite till, men ändå...

Läste två rubriker i City, som passligt kom idag med verkkokauppa.com reklamen. Första sidan hade följande rubrik: Miksi aina keskitytään henkilöön, eikä ikinä asioihin? På andra sidan i tidningen fanns rubriken: Cheekistä ja kateudesta. Båda passade in på dagens fiilis efter att arbetsdagen tagit slut.

Varför kan man inte bara vara glad för andras del då de lyckas?
Delad glädje är ju dubbelglädje. Eller...?

I väntan på jul

Jap,imorgon börjar det, 24 långa dagar till jul. För barnen iallafall. Själv tycker jag att det går så fort. Varje år får jag i november lite hatkänslor till julen. Varför? Jo, för att det görs reklam om köp det här, det där och allt och ännu lite till. Jag blir lite ledsen över hur kommersiell julen blivit. Sen kommer den sista november och det vaknar, sakta men säkert, en liten tomte inom mig som vill greja och fixa och sprida lite glädje. Det bästa med julen är att göra något till nån som inte förväntar sig något. Att se glädjen i den andras ansikte, gör jultiden till den bästa tiden av alla. Så kort och konsist, glad lilla jul och en skön första advent.

Hans o Greta

Jag känner mig som Hans och Greta i den mörka skogen, som lägger ut smulor för att hitta tillbaka.

Jag känner mig inte borttappad. Det är nog närmast frågan om att jag lägger ut smulor för att hitta tillbaka till mig själv, i något skede.

Jag är inte rädd för att mörkret skall sluka mig, men jag märker att jag bit för bit bygger en skyddsmur kring mig och placerar ut lite smulor här och där. Bara för att en vacker dag, som kommer att vara den tyngsta i mitt liv, börja hitta vägen tillbaka till mig själv. En smula i taget, ett block av sten i taget.

Det underliga med allt är att jag ser alla små nyanser runt om mig, jag känner känslor kring mig som jag inte kan lägga i ord. Jag ser, men vill inte. Jag lägger ner en smula, som jag en dag plockar upp.

Det känns som om tiden går för fort, den rusar förbi och jag hinner inte med. Jag lägger ner en smula, för att hitta den senare.

Jag blir ledsen, men kan skratta lika väl. Jag försöker att ta vara på skrattet, ledsamheten lägger jag ner som en smula. En dag plockar jag upp den, för jag måste. Jag vet.

Just nu lägger jag ner en smula, för att helt enkelt orka med imorgon. Dagen kommer då jag måste samla alla smulor, för att känna igen mig själv igen.

Tack till den som orkade läsa detta, det hjälper alltid en smula.

Innehåll i livet

Vägen för vidare utan att man egentligen funderar efter vart. Ibland är det hälsosamt att stanna upp och känna efter. Ger detta mervärde i mitt liv eller rusar jag bara  vidare utan att egentligen leva?

Den senaste tiden har jag varit tvungen att möta verkligheten och öppna ögonen för vad som sist och slutligen är viktigt, åtminstone i mitt liv. Vardagen har tyvärr en äcklig benägenhet att suga ner en och man glömmer så fort, men nu när jag sitter här kan jag  inget annat än leva i nuet. Vilket är rätt skönt och rogivande. Fast jag bara sitter här så känner jag att att jag ger något smått till mina medresenärer.

Visst stör det att damsugaren, ugnen och tvättmaskinen paijade rakt efter varandra. Sist och slutligen har det ingen betydelse, för de går att fixa. Visst gör det vardagen lite mer kämpig, men vi klarar det. Det viktiga är att sätta saker i perspektiv, vad som egentligen är viktigt. Maskinerna o manickerna ger mig inget innehåll i livet, inte något viktigt iallafall. Det som ger mig något är nog att få uppleva stunder där jag ser någon njuta av tillvaron, stunder där jag kan sitta tyst och bara låta den andra suga upp energi av sin egen stund.

Visst, jag talar igen om min kära far. Under detta höstlov har jag kunnat erbjuda lite frihet och annorlunda vardag. Jag har beslutat mig om att han skall få mera innehåll i sitt liv. Bara positivt och batterie laddande. Även om de kommer i små gnuttar.

Varför...varför just jag...?

Om man hade den kunskapen att kunna svara på en av de svåraste frågorna så skulle saker vara lättare. Då skulle ingen behöva lida av värk som orsakas av cancer i hela kroppen.

Som vi alla vet så finns inte det svaret! Vad skall man säga, när man tydligt ser hur den andra lider och tamppas med den inre själen som ställer frågan; VARFÖR. Gråtande, ledsen och arg samtidigt.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Känslan går från desperat till djup sorg.
När jag sitter där, efter att ha bäddat in min kära far med värmefilt och försäkrat mig om att han inte har ont, så kommer frågan. Vad skall jag säga, jag kan inte ge ett piller så att allt skall bli bra igen. Om jag hade makten skulle jag vända upp och ner på allt för att vrida klockan tillbaka och tvinga honom till läkaren tidigare. Men hur skulle man ha kunnat ana att detta låg framför?

Som tur kommer de små glimtarna av humor fram, även i stunden där frågan varför hänger i luften. "Jag flyttar till södern", så tittar han på mig och skrattar till. Ja-a hade jag den guldkistan skulle jag ta honom på flyget och fara till södern med honom. Han lider så av kylan just nu och för honom att sitta i solen och värmen och gräva ner fötterna i sanden skulle vara en lycklig stund. Att inte behöva frysa hela tiden.

Samtidigt vet jag att han med den kommentaren också berättar att han vill bort, dit var det är varmt och ingen värk finns. Det är tungt att fatta det, men samtidigt förstår jag honom. Det är bara så fel att det skall finnas sådant lidande.

Jag skulle kunna ställa samma fråga, men på ett annat sätt. Varför...Varför just han..? Jag vet, svaret får jag aldrig och det är jag tvungen att leva med.

Egen vilja och önskemål

Egentligen hade jag tänkt sätta mig ner och gnälla på vardagen, skola och dagis, men det känns så litet och futtigt just nu. Det är som det är och dess mer kan jag inte göra, banalt och inte värt att öda sina nerver på.

Det finns stora saker i livet, speciellt när det börjar nå sitt slut. Jag är inte beredd att fundera hur jag vill att det skall vara när min tid kommer att säga adjö. Jag går inte omkring och tänker på det, för det känns liksom inte aktuellt.

Idag vaknade jag ur en slags dimma jag gått i, en dimma som delvis skyddat mig från allt som kretsar kring död och begravningar. Jag har inte velat tänka på saken för jag blir så himla ledsen. Delvis av jätte egoistiska själ, det är ju jag som kommer att förlora någon som jag inte vill.

Men han har tänkt ut saken i all tystnad, kanske som en sista tjänst för han vet hur svårt hans tre flickor kommer att ha den dagen. Han vill dra sitt strå till stacken och planera det färdig. Jag bara älskar honom för det, men samtidigt vill jag inte att han skall behöva tänka på det. Vi fixar det nog. På nåt sätt.

Jag kommer att respektera hans plan, för jag vet att han funderat på detta med omtanke och det är hans vilja. Skit i vad andra tänker, men om han vill så och hans önskan är den, då tammifan gör jag mitt allt för att förverkliga den. Urna, gravplats och rostbiff med sallad. Kort, konsist och uttänkt. Använd catering (den som fixade ert bröllop) som fixar kakor och mat, den mannen har tänkt på allt. Han vet mer än vad han säger i ord, men denhär gången har hans ord sagt, åtminstone mig, mer än han kanske kunde tro.

Inte än, för jag är inte beredd. Strid emot, ge inte upp. Jag vill inte förlora dig, jag vill inte. Vems lilla flicka skall jag vara då om du inte längre är här? Av helt egoistiska själ vill jag att du inte skall ge upp, utan stanna här hos mig. Snälla inte än, jag är inte färdig att leva utan dig.

En tygnd på axlarna

Huh! Jag har nästan överlevt den här dagen. Nya omställningar i vardagen och tidtabeller som skall tränas in. Inte bara hos barnen utan även hos oss vuxna. Det är ju inte mänskligt att stiga upp lite efter fem på morgonen, för att hinna fixa sig själv, väcka familjen och låta alla vakna i sin egen takt. Klockan tickar snabbt och stunden man redan borde fara iväg så strular ännu något.

Hur kan man orka med detta, år ut år in? Hur jag skall orka med dethär så har jag inte någon aning om. Med nöd och näppe har jag klarat mig tills nu. 30minuter innan läggdags. Bara jag tänker på att dett kommer att vara läget måndag till fredag i ca 4-6 år till så känner jag hur jag växer som kosvansen neråt av tyngden på mina axlar.

Inte nog med att få familjen upp och iväg, så gäller det ju att hinna till jobbet i tid och ta itu med allt som hänt undet en vecka man varit borta. Man märker att sommaren är "slut", emailen är full med ärenden som skall åtgärdas. Personalen skall bemötas med leende och frågor om hur den senaste veckan gått. Ja de två senare klarade jag av, men i tid kunde jag inte säga att jag var. Nytt försök imorgon.

När jobbet är fixat, bär det av efter barnen. Två små varelser som leker snällt i sandlådan, de märker inte ens att grinden går. Tar det som ett tecken på att allt varit bra och längtan inte varit så stor. Skönt, men lite sorligt också.

Jag får en känsla av otillräcklighet, när vi väl är hemma är det mycket att göra. Arbetsväskan tynger på ryggen, två dagisväskor fyller ena handen. Huvudet snurrar av dagens händelser och då är ju inte ens dagen slut. Ännu borde jag orka fixa mat och lägga barnen. Idag kommer jag nog att stupa i säng.

Jag får ju bara hoppas att det blir lättare med tiden, men just nu känns det helt för mycket. Om man ändå vore miljonär...

Så så positiv orkar jag vara idag, när vi levat första riktiga dagen med nya tider och rutiner. Tygnden är stor på mina axlar och jag vet ärligt inte hur jag skall orka med allt detta fem dagar i veckan och över 40veckor i året. Pust. Får väl bli en dag i sänder.

En sten föll!

Ooh jag blev en sten lättare idag, en stor bumbling som vägde ton. Så känns det! Den känslan är underbar, livet kan lite normalisera sig. Inte för mig men för min kära far. Jag kan inte berätta hur glad jag är, hur lättad jag känner mig över att livskvaliteten blivit bättre. När meddelande kom kände jag hur tårarna, glädje tårarna, lurade bakom hörnet. Det enda jag kunde säga var: tack gode gud. Tårarna måste jag tvinga bort, de kommer i något skede, kanske.

Summa sumarum kan jag säga att denna dag har innehållit mycket gott. Jag känner att några stenar till har börjat tappa fotfäste och är påväg att rulla ner. I väntat på att bli lättare och känna tyngden lyfta från mina axlar. Tack Gode Gud, TGG!

Att se det man inte vill se

Ja då var det igen en erfarenhet rikare. Något som jag kanske ändå skulle ha kunnat låta bli att erfara. Egentligen är det fler erfarenheter på en kortare tid, som nu snurrar i mitt huvud. Om jag börjar från nuet och trasslar in mig i det gångna. Förvänta inte att det kommer att vara ihophängande eller förståeligt, men det kanske också beskriver hur råddigt allt känns just nu.

Att se en människa som inte har intresse för det den gör, som inte bemöter sin medmänniska med den respekt som den själv vill bli bemött med. Det om något gör mig sorgsen. Kan hända att dagen varit tung och något otäckt har hänt, men lite professionalitet kan man väl ändå få be. Jag hade också en tung dag bakom, men jag klämde fram ett leende och tog på mig det professionella ansiktet. Så ville jag hantera situationen, bättre så för jag ville visa respekt för min medmänniska utan att visa hur mycket situationen sög. Jag var ju någonstans som jag inte ville vara, ett ställe som jag inte skulle villa se.

Ja, bemötande. Även om den andra inte kan se mig då vi möts, tex per telefon svarar jag med ett leende. Det tar mig till en annan erfarenhet som får mig att tänka hur vi människor egentligen beter oss. Man kan vara saklig och argumentera per telefon, men något jag inte tål är spydighet. Jag tycker inte att det är något fel med att svara leende i telefonen, även om jag är på jobb. Det att jag ler, gör mig inte mindre kompetent. Om någon beter sig som ett as i telefonen med mig, så gör jag mitt allt för att just den personen skall vara nöjd  vid samtalets slut och i sin tur lägga ner luren med ett leende på läpparna. Jag, jag drar en djup suck och tvättar pepsodent smilet från ansiktet. Låter ångan stiga ur öronen och klarar förhoppningsvis av att le när telefonen ringer igen.

Så kommer vi till något mer nära, som skär och som jag helst inte vill tala om. Skriva går för då hinner jag samla mina tankar. Inte att jag skulle gå omkring och grubbla, men jag får ordning på allt som snurrar omkring i mitt lilla huvud.

För mig är det viktigt att se människor i ögonen då jag talar 'face to face'. Då vet jag (iallafall hoppas jag) att den andra hör mig och vet att jag är där. Men att se en människa i ögonen och samtidigt förstå att dens ögon är villrådiga och delvis slocknade känns minst sagt förjävligt. Den blicken lämnar inte en. Den är som bränd in i hjärnan och jag känner att jag förlorar. Förlorar en del av mig själv, förlorar något viktigt i den andra. Jag vet att den dagen ännu kommer då den blicken är där mer ofta, men jag vill inte se den än. Min själ gråter och jag försöker leva i nuet, njuta av de klara blickarna och glömma de rädda villrådiga ögonen som tittar på mig frågande.

Jag ser det här, men jag vill inte. Jag kan förstå bättre och bättre dem som lever där vart jag är påväg. Det är tungt, helt för tungt, men just nu har jag inte all den kraft jag borde för att orka hjälpa. Jag går en kamp med mig själv, försöker godta sakerna som de är. Jag försöker glömma lite, bara för att skydda mig själv. Jag tar det i portioner, små sådana som en tesked ungefär. Jag har svårt att tala om det och blir lätt överrumplad då någon ställer frågan hur det är. Jag vet inte, för att klara vardagen har jag stängt av känslorna på den biten, de finns nog där och jag plockar fram dem i portioner.

Jag har alltid varit av den åsikten att man löser mycket genom att tala. Just nu har jag inte ord som beskriver allt, inte iallafall då frågan kommer oväntat och från oväntat håll. Jag kan inte genom talande lösa dethär, eftersom det inte ligger i mina händer. Så här är jag även en erfarenhet starkare, om man så vill. Jag får ändra min åsikt till att det mesta går att lösa genom att tala. Det mesta, men inte det här. Tyvärr.

Jag försöker tappert se saker som erfarenheter, som bygger mig som människa och som medmänniska. Men det finns trots det som jag gärna skulle låta bli att erfara och se. Men det är väl så att det inte ges mer än man kan hantera, pessimistisk eller positivt hur som helst. För mig ett sätt att se på saken som jag inte vill se.

Terapi, eller?

Jag, som mången annan, kan behöva lite egen tid och tystnad. Själv har jag hittat på två sätt som är terapi för mig. Att gå ut i skogen är det ena och det andra att tillverka smycken. Låt mig förklara.

I skogen njuter jag av tystnaden, får  plocka svamp och bär. Tid som begrepp existerar inte då. Om jag bara går ut och gå, så känns det intes nyttigt, men i skogen finns det en ide.  Jag hämtar mat med mig hem och sparar en slant medsamma. Min hjärna är underlig på det sättet, jag vill göra nytta vad jag än sysslar med, även om jag vet att det är till nytta endast för mig att komma ut och bort.

Nåja, det andra är smyckena. Jag behöver en motvikt till mitt osynliga arbete och då är det skönt att sätta sig ner och tillverka smycken. Jag har planen occh designen  i huvudet och händerna gör. Allt omkring mig försvinner och jag är insatt endast i det jag gör. Huvudet töms på tankar och det enda som finns är designen som skall fram. Jag kan gå i veckor och fundera och planera och sen då det finns tid börjar jag göra. Det goda är att det blir något synligt och även här kan jag förtjäna en liten slant. Även här njuter jag och känner att jag får något gjort. Jag kan utvecklas och bli bättre, annors skulle jag inte hålla på med det. Jag provar olika stilar och olika material, men allt kommer på ett eller annat sätt från naturen. Vilket känns viktigt.
När smycket väl är färdigt fortsätter det att ge, speciellt då det hittar en ägare som använder smycket. Det om nånting ger mig glädje.

Nå men hur ser jag det då som terapi? Enkelt, jag vilar när jsg gör detta. Jag lär mig och utvecklas och är med mig själv just i de stunderna. Jag stannar upp och tittar inte klockan. I mitt sinne och min själ står tiden still och de vilar. Min form av terapi, så är det för mig.

Hur, säg mig, hur?

Jag är dotter, syster, fru och mamma. Alla roller har en stor betydelse för mig och är beroende av någon annan. Vad skall man göra när man har en känsla av att en av rollerna håller på att löpa ur? Tiden börjar ta slut. Jag vill inte att den känslan skall komma, men samtidigt vet jag att jag tävlar med tiden. Jag blir bara så ledsen, den kommer krypande sakta...sakta.

Jag försöker fylla min tid, med glada roliga händelser. Jag trivs med mitt liv, just som det är. Men så kommer stunder som idag, då den dumma, dumma känslan kommer smygande som en skugga bakom hörnet. Min själ vill dra sig loss och bara fly för jag vill inte vara ledsen, jag vill inte fälla tårar. Mitt indre går en kamp, för jag vill inte att känslan skall vara där. Rädslan att tiden tar slut för snabbt.

Tårarna rinner längs mina kinder, när jag sitter här vid lampans sken, och skriver dessa rader. Jag har en härlig dag bakom mig, än en dag jag kunnat ge av mig själv och få någon annan att glömma sina bekymmer. Jag har varit mamma, fru och dotter. Men jag kan inte rå åt att tårarna kommer, jag inser ju att tiden är min fiende. Jag är tacksam för den här dagen, missförstå mig inte. En dag som jag kommer att minnas med värme, helt säkert.

Hur skall man, när man vet vad som komma skall, bara kunna leva normalt och inte tänka? Inte låta känslorna ta överhand och falla ihop som en blöt fläck på golvet? Hur, säg mig, hur...

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=SSSYgtDgP2w

Jonne Aaros sätt att sjunga Kaija Koo's Kylmä ilman sua (som ni kan lyssna bakom länken eller videon) ger mig kalla kårar och gör mig även att inse livets realiteter.

Välkommen - Tervetuloa

Vet ni, känslan att känna sig välkommen. Det är härligt! Jag blir så varm om hjärtat och känner mig tacksam för det.

Det är tyst, barnen har somnat och jag står ute på vernadans trappa och njuter i all tystnad. Bakom ligger en dag med äventyr för stora och små. Alla har varit med om nya upplevelser och vad jag tror, njutit av tillvaron. Alla på sitt eget sätt.

Sommaren börjar lida mot sitt slut, man märker det på att kvällarna blir fuktigare och morgonen lite kallare. Men in i det sista försöker jag njuta av det lediga som finns kvar, det bekymmersfria och rutinfria. Vardagen kryper bakom hörnet, men när jag står här på trappan och lyssnar på naturens ljud kan jag inte annat än bara glömma och njuta av nuet.

När jag svänger mig om för att gå in igen, märker jag tavlan intill dörren. Den önskar en välkommen på både
svenska och finska. Just så känner jag mig, välkommen just som jag är med alla fel och skavanker. Jag kan vara mig själv och det är okej.

Jag hoppas att jag kan erbjuda samma till alla som besöker oss och vårt hem. Det är en så viktig känsla, att känna sig välkommen. Ett ödmjukt tack. Välkommen - Tervetuloa.

Minnessnuttar

Nu på morgonen kom jag på något som jag älskade då jag var liten. Doften av kaffe, som kom när pappa öppnade ett nytt paket. Jag minns hur han tog fram burken och försiktigt öppnade påsen så att inget skulle gå till spillo. Han svängde upp och ner på påsen och hällde in innehållet i burken, till sist knapprade han på påsens botten, med fingrarna, för att även få de sista "smulorna" att lossna.

Ertappade mig själv att göra precis samma sak idag, inte så underligt kanske eftersom jag tittat på min pappa göra det så många gånger. Doften och ljudet väcker minnen och jag ser mig själv sitta vid det runda matbordet och tyst titta på min pappa. Små saker men som följer med en livet ut.

Det finns andra saker som jag märker att jag gör på helt samma sätt som mina föräldrar gjort. Små små saker, som man sätt hända flere gånger och som hörde till vardagen då man var liten. Jag gör dem inte medvetet, men ibland märker jag: oj jag gör helt som min mamma eller pappa. Efter det börjar jag tänka och märker att det finns en hel del av de små underliga eller mindre underliga grejerna jag gör, helt automatiskt utan att dessmera tänka. Som exempel kan man väl ta, stänga korken på diskflaskan, stänga köksskåpets dörrar osv. Andra har kanske mattfransar eller annat som skall vara i styr.

Alla dessa små saker, som väcker minnen och för en tillbaka flere år med ett leende på läpparna. Saker som man kommer att sakna en dag.

Berg- och dalbana med en nypa karusell

Ja, så är det ibland. Ibland går allt smidigt och ibland är allt svårt. Jag tror på att man lär sig av allt, det goda och det dåliga som händer i livet. Skulle jag inte det, så skulle jag säkert spricka. Man kan väl säga att det är mitt sätt att försöka se något lite positivt i allt.

Det värsta jag vet är när allt bara snurrar runt, lite som karusellen på borgbacken. Det känns som om det inte tar slut och man kommer inte bort. Det tvinnar i huvudet och man kan inte greppa något. Allt känns ovettigt och lönlöst. Som tur är det mer sällan så, men det finns även de stunderna som allt bara blir fel och karusellen börjar snurra sitt eget liv och man kan inte stoppa det.

Personligen tycker jag mer om berg- och dalbana. Att sträva upp för berget och kämppa för ett mål är värt mödan, då man vet att belöningen är framför en. När man åker rakt ner i dalen och känner en pirrande känsla i magen. Det är ett sätt man kan se på saken, det är kanske så som jag vill se på saken. Det gör det lite mera positivt i mina öron. Ja och så känner jag att jag inte tappar kontrollen lika mycket som i en karusell.

Så finns det ju snabba vägen, att ställa sig på en trampolin och bara hoppa. Man kan inte låta bli att le och skratta för det är så befriande. Att bara känna sig fri och tyngdlös för en liten kort stund. Jag tror att det är den rätta terapin för de flesta. Du måste koncentrerade dig, för att inte stöta dig. Men det du inte kan göra, inte jag iallafall, är att tänka på vuxna allvarliga tankar medan jag hoppar.

Så av alla tre, Berg- och dalbana, Karusell och Trampolin väljer jag helst den sista. Den första hör till livet, för efter motgångar kommer medvinden och det behövs. Den som jag skulle välja att inte behöva alls är karusellen, av den blir jag bara yr och tappar kontrollen. Testa själv vad ni tycker mest om, såhär lägger jag dem i mitt liv. Som en metafor, men också i verkligenheten.

Skola för mammor?

Nu blir det lite mamma blogg igen, men alltså jag förstår mig inte på det här med 9-åringar. Inte! Vad man än säger, vad man än gör så blir det bara galet. Känns som om allt man säger viner som en vind genom huvudet och bara kör rakt förbi. Jag blir galen. Var jag sådan när jag var liten, har svårt att tro det.

De senaste dagarna har jag saknat en skola för mammor, som har barn just i den här pre-pissis åldern eller vad man nu skall kalla den. En skola där man lär sig A) du är inte ensam och B) gör såhär så blir det nog bra. Urk, det dumma är ju att det inte finns någon sån, men det skulle definitivt behövas.

Redan då besöken med den äldsta började minska på rådgivningen funderade jag på det, och mig själv trogen, frågade jag också varför det minskas på besöken då det känns att behovet ökar när trotsen kommer. Svar fick jag förstås inte annat än i stil så har det alltid varit. Jag antar att det är lättare att väga och mäta och tala om kost osv. än att tala om 'hur skall jag göra med mitt barn som gör si eller så'. Nåja, man lärde sig då att tackla situationerna som de kom, med hjälp av familj och vänner.

Nu är jag igen i den situationen att jag måste tackla alla dessa situtioner, känns bara som om jag behöver en amerikansk fotbolls spelares utrustning för att klara av det. Missförstå inte, inget fysiskt här, men orden som jag får "glädjen" att bemöta kräver definitivt skyddsutrustning. Idag gjorde jag ett beslut, som jag nu då testar och ser ifall det bär frukt. Klar jag önskar att det bär frukt, men vi får se.

Jag lyfter hatten åt alla mammor som orkar i vardagen, gå igenom striderna och försöker sitt bästa. Att vara mamma är absolut inte lätt i dagens samhälle, med alla olika förväntningar som finns både på barn och på de vuxna. Att man skall vara si eller så och ha den ena eller andra grejen. I dagens samhälle är det så förvirrande för små barn vilket gör det allt svårare (tycker jag) att fullt ut fungera enligt bondsförnuft.

När barnen är små är problemen små, när de växer växer problemen. Så sa en vän till mig en gång. Då tyckte jag att vaddå, hur mycket "värre" kan det bli. Hon sover ju inte natten igenom, hon trotsar osv osv. Jag börjar ana att hon har rätt, det som då kändes tungt känns som peanuts just nu. Får se hur det blir framöver, men en skola för mammor skulle nog behövas!

Respekt

Jag har märkt att jag på senaste tiden funderat mycket över respekt. Speciellt hur vi lär våra barn vad respekt är och vad det innebär att respektera andra och deras egendom.

Själv försöker jag gå med förebild till mina barn, man skall ta hand om sina egna saker och framförallt se till att man inte söndrar eller förstör andras. Just pågrund av det blir jag rätt ledsen då jag upptäcker att endel inte helt enkelt bryr sig, vare om sina egna saker eller om andras. De går omkring som om regler inte berör dem och att det är helt ok att förstöra.

Jag blir både ledsen och upprörd. Värre blir det då man frågar ifall de gjort det, då man verkligen vet att de är just de som ställt till med det, och de säger nej. Stå där ännu sen och ljuga och inte stå för det vad man gjort. Urk vad sur jag kan bli.

Jag vet inte, men jag tycker att det finns mindre respekt överlag i dagens samhälle. Det är mera "minä itse, nyt ja heti" syndrom som gäller. Typ skit i andra bara jag får det jag vill ha. Ingen skillnad ifall man tramppar någon på tårna eller gör någon ledsen med sitt agerande. Helt som om människan idag går med blindlappar på.

När jag var liten tog jag själv ansvar för det jag gjorde. Om betyget var dåligt så var det för att jag inte gjort det jag skulle. Hade jag varit dum med någon, gick jag och ba om förlåtelse. Men vad händer idag? Om betyget är dåligt är det läraren som är dålig och får man skällor för att man gjort illa så är det föräldrarna som kommer till undsättning. Hur snedvridet har inte allt blivit. Nu säger jag förstås inte att alla fungerar såhär, men det finns de som gör det. Då frågar jag, vad lär man sina barn med det?

Om man bara skyller ifrån och pekar på att det är någon annan som gjort fel, så måste man komma ihåg att det alltid är tre fingrar som pekar tillbaka i din hand. Man måste väl fundera efter vad man gör och lära sig av sina misstag. Annors kan man ju inte växa.

Det är inte lätt att vara förälder i dagens samhälle. Man försöker lära sina barn fasoner och vett, respekt och ärlighet. Men vad händer, jo när de gör som de blivit lärda så är det som som blir utsatta. Men jag säger ändå det, de som får lärdomen hemifrån att klara sig själv och stå för det som de gjort, kommer att komma längre i livet. De kommer att stå rakryggade och styra sitt eget liv, med respekt för andra och speciellt respekt för sig själv!

Hipster?

Efter som jag är helt ute och flyter när det kommer till trender och coola grejer så blev jag lite nyfiken på att få veta vad som menas med hipster. Det verkar ju vara något som det talas om hela tiden och i olika sammanhang. Faktiskt så att det, för en omedveten som jag, blir lite förbryllande.

Nåja, eftersom vi lever i en IT-värld så googlade jag fram hipster och stötte på wikipedias förklaring till Hipster. I själva verket två olika förklaringar, en Hipster 1940-talet och en Hipster 1990-talet. Den första dvs 40-talet gjorde mig förbryllad över att man vill vara en hipster, då den hänvisar till droger etc. medan den andra förklaringen får mig att skratta eftersom om man vill vara en hipster enligt den förklaringen så skall man inte kalla sig en hipster.

Det som ju jag tyckte var bra är att förklaringen, enligt hipster 1940-talet, tar fram synpunkten om att man skall känna till sin historia. Vill man kalla sig hipster, eller någon annan, så är det nog bättre att läsa på lite vad det betyder. För en, som levat sin ungdom på 40-talet, kanske inte tycker att det är okej att vara hipster, medan en som levat hipster liv på 1990-talet kanske tycker att det är helt ok.

Nåja men wikipedias förklaringar, som du hittar här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hipster kan läsa om det intresserar. Googlande ledde mig även till lite bilder, som jag tyckte var lite roliga. Bilderna fick mig och le en smula, men först efter att jag läst wikipedias förklaringar.

Nåja, alla gör som de gör o klär sig som de klär sig. Huvudsaken är väl att man tycker om det man har på sig och tycker att det är bekvämt. Klädstilen är egenligen inte så tokig. Ordet hipster är jag lite mer fundersam över eftersom den verkar ha olika beskrivningar som baserar sig på olika årtal. Bättre att känna till historian och sedan själv bestämma ifall man vill använda det eller inte.

När det kommer till kläder och trender så verkar det som om gamla trender kommer och går. Man har ju redan nu sätt neonkläderna, som var trendiga i min ungdom, ute på gatorna. Själv skulle jag inte sätta på mig dem mera. Så nu får vi vänta och se vad som blir trendigt till näst, stentvättade farkkun med dragkedjor vid vristen kanske!? Nej vänta...har inte också de redan synats i gatubilden? Nja, jag är inte modemänniska eller trendig eller cool, så jag följer inte riktigt med min tid på den fronten.

Att köra bil o nya brillor...

Senaste veckoslut blev det massvis med köran, helt för mycket egentligen. Så kändes det iallafall efter 3timmars nattsömn innan resans start och speciellt på måndagen då jag skulle på jobb efter ca 1timmes nattsömn. Urk, aldrig mer.

Det sorliga i det hela var ju att min kära Alban inte körde den resan, utan en lånebil som inte alls kändes rätt. När vi lämnade tillbaka den på södag morgonnatt så var jag överlycklig att den fick bli där, jag rentavt hatade den bilen just då. Jag ville ju bara vara hemma och sova i min egen säng.
Egenligen var det nog tur att det inte var Alban jag körde med, för tänk om jag hatat honom lika mycket då.

Nåja, men till resan. Jag vet inget värre än att köra på små vägar mitt ute på lande när månen lyser klar och rådjuren är i rörelse. Jag sitter som en pinne och stirrar som en galning ut och varje gång jag ser de små lysande ögonen i vägkanten stannar mig hjärta av skräck. Huu det är en hemsk känsla.

Nu hade jag ju tänkt att mina nya glasögon skulle vara till stor hjälp på denhär resan, men icke! De gjorde ju allt bara värre, eftersom de förvränger synfältet helt. Optikern säger att det tar sin tid innan ögonen vänjer sig vid de nya linsserna, men alltså halloo jag ser bättre utan dem känns det som. Med brillorna på sluttar alla gator och allt är lite dimmigt. Då tycker jag (dum som jag är som säkert optikern också tycker) att det inte är rätt, jag sa genast något var fel då jag satt dem på mig.

Jag får, nu efter 2 veckors testande, traska tillbaka till optikern och säga att det här inte går. Brillorna som jag skaffat behöver jag speciellt då jag kör på obekanta ställen i skymmningen och för att se ordentligt bakom ratten. Får se vad som händer.

Nya erfarenheter

Idag har varit en härlig sommardag, vi har såg på havet med sina vågor vi njöt av glass och parkliv. Vi åt god mat och levde loppan. Så tycker jag man ska få göra ibland, speciellt under sommaren och när det är semester.

Det var tidig väckning och jag kunde konstatera att det absolut inte passar vår familj. Tyckte synd om de små liven då jag försiktigt och så milt som möjligt försökte väcka dem. Vi har verkligen kommit in i semestertid kan man säga. Men oj vad de orkade trots väckning redan halv 6. Vi skulle ju starta 6:15.

Att få iväg en familj som oss är helt galet, speciellt den tiden på natten. Men även hos oss lyckas det ibland, sällan dock helt smidigt. Så var det inte idag heller, men skit i det för vi hann. Ja, vi hann till check-in och till båten. Två minuter efter att vi checkat in så hörde jag dem ropa i högtalarna att check-in hade stängt. Huh, vad det var när tänkte jag då i mitt stilla sinne. Först inne i båten kunde jag börja njuta, barnen började vakna och jag visste att vi har en dag med nya erfarenheter och upplevelser framför oss.

Lite mörka moln fanns lurande över dagen, men jag beslöt att jag skuffar fram dem tills imorgon då väderleksrapporten också säger att det skall ösa ner. Jag tar det dåliga humöret imorgon

Idag skall jag ännu njuta av dagens händelser. Jag hör barnens skratt klinga i öronen och känner ännu av att jag varit ute hela dagen i solen.  Idag har jag erfarit Tallinn på ett nytt sätt, på ett mycket positivt sådant. Tack för det skall min familj ha och det strålande sommarvädret!

Alban

En liten materialist i mig myser, jag har något nytt! Den blänker i solen och doftar ny. En doft jag gillar mer än något, den väcker materialisten i mig.

Alban heter han, så har jag bestämt. Han är min (ok den är nog min mans med, men ändå)! Och jo, det är en han, inte en hon eller hen eller den. För så har jag bestämt! Alban har bott hos oss sedan måndag och har redan nu gett mycket glädje åt hela vår familj. Han var ett välkommet tillskott till just vår familj. Vi letade och letade, i hela ett och ett halft år! Men äntligen har han kommit till oss och jag tror nog att jag är gladast av alla för det!

Ja, kanske ni undrar vem Alban är. Alban är min nya vän, som håller mig torr då det regnar och för mig fram i väder och vind. Han kommer att få ta del av mycket, både roligt och sorligt. Han kommer att ge mig tystnad och ro i de stunder jag behöver. Endel av er kommer att himla med ögonen över att han fått ett namn och att jag talar om han. Men jag tycker att det passar i vår familj. Han är ju medlem nu.

Alban

Här är han, min Alban. Alban är en bil, han rymmer hela vår familj, och när jag säger hela familjen så menar jag faktiskt hela familjen.

Visst är han inte fin? Jag tycker det, jag myser, materialisten myser och imorgon skall han föra oss på utflykt. Och jo, det är jag som sitter bakom ratten, så kommer det att vara, för han och jag hör ihop.

Jag vet, han är en bil, men för mig betyder det så mycket mer. Jag älskar att köra, det ger mig styrka och inre ro. För mig är körande terapeutiskt, man gör något, men man behöver inte tala. Man kan sjunga högt och ingen hör, speciellt då när man är ensam. Man kan vara ledsen, t.o.m gråta men ingen frågar varför.

En barns familj

Hur underligt känns det inte efter att vi daglig dags lever i totalkaos med tre barn o djur, att mitt i allt ha hemma bara ett barn. Visst är det rutiner och allt annat, men det känns ganska lyxigt iallafall. Inga strider att vara domare till, mera kontrollerbart kan man väl säga.

Jag tycker också att det är bra att barnen får uppleva att vara enda barnet, få 100% uppmärksamhet. Jag tror att jag ser på dem med lite annorlunda ögon då när de är ensamma med mig, när jag inte behöver dela min uppmärksamhet på tre eller fler. Jag kan också se att de njuter av att få vara ensamma med mamma o pappa, så de behöver nog också det.

Det är nog hälsosamt och speciellt då jag vet att de två andra här roligt där de är. Jag brukar, de få gånger det går så att vi har bara en hemma, skämma lite bort dem. Inte med något underligt, men lite festligare kanske. Som igår åt vi till efterrätt jordgubbar och chokladgrädde och idag blev det lite gott på morgonen. Inget underligare än så, men kanske, kanske kommer de ihåg det sen då de är äldre?

Jag vill ju att mina barn skall ha bra minnen från sin barndom, av föräldrar som är stressfria. Nu säger jag inte att vi skulle vara stressade hela tiden när alla är hemma, men man hinner tyvärr inte på samma sätt ge uppmärksamhet år alla i de stunderna. När de är ensamma med oss kan vi njuta på ett annat sätt av varandra och märka de små olikheterna de har, som annors försvinner i vardagens yra.

Jag älskar mina barn, och det att de alla är så olika. Det är just det som kommer fram tydligare då de är ensamma med oss. Många gånger funderar jag på hur det kan vara så, då de alla växer upp i samma miljö. Men det är just så här som det skall vara, som mamma vill jag uppmuntra deras styrkor och stöda där de är svagare. Jag vill ge dem alla en god förutsättning att göra bra val i livet.

Syskonsympati gråt

Märker att det blir lite mamma blogg idag, men men... Ack du milde då de mista lyckas med att börja sympatigråta, dvs då den ena börjar gråta så får den andra behov att börja gråta med. UTAN orsak may I add!
Hur tokig blir inte en lite söndagstrött mamma av det? Inget tålamod idag, ingen!

Önskar att jag skulle kunna lära mig att leva i 10sekunders intervaller som de minsta gör, för det gråtande börjar lika snabbt som det slutar och i nästa sekund leker man redan tillsammans med toma plast muggar o kanna på golvet. Nu är det kalas, men mamma är ännu i du milde tid stadie och försöker komma ur det läget. Huh! Kort och konsist om den saken, syskonsympati gråt.

Mamma funderingar

Söndag. Vanligtvis vid det här läget brukar jag börja förbereda mig på att arbetsveckan snart skall inledas, idag behöver jag som tur inte göra det. Eller, nåja kanske lite iallafall. Mamma arbetsvecka.

Javisst får de mig och skratta också.

Alla dagar är inte en dans på rosor som mamma, och semester är inte 'slöa slappa samla' krafter semester nu när barnen är små. De lediga dagarna fylls med arbete, för att vara förälder är nog arbete i största grad! Visst ger barnen mycket innehåll i livet, skratt och glädjeämnen. Men nu är det också så att föräldraskap kräver rätt mycket av en, speciellt de dagar man egentligen bara skulle vela lägga sig ner och dö en smula.

Just idag, söndagen till äro, skulle jag villa ligga ner. Sova, läsa en bok eller laga smycken. Inte ha ögon i nacken och vara 'polis' och vakt. Neka och uppmana, 'nej, det är en sax, låt bli, klättra inte in i diskmaskinen, lägg sakerna på sina platser, sluta bråka, varför gråter du osv osv. Jag känner mig som en trasig skiva som spelar samma gamla visa om och om igen. Lite som i the mom song.

Jag är domaren, väktaren och polisen. Inte precis det jag skulle villa vara just idag. Jag känner hur axlarna är tunga och hur jag skulle villa rymma. Egentligen skulle jag villa vara ensam hemma, bara en dag om inte annat. Njuta av tillvaron i all tystnad, städa och lägga sakerna på sina platser. Njuta av att de hålls kvar där jag lagt dem och att jag hittar dem igen på samma ställe. Att skorna är placerade sida vid sida i skoställningen och hålls där. Små saker som ger mig ork o kraft att klara av att vara mamma, iallafall i någon mån.

Ok allt är ju inte bara negativt och unket, fast det är söndag och barnen är i luven på varandra. Framsteg har min lilla pojke gjort med att bli dagstorr, på en dag har han vant sig att det är kalsarna som gäller och att gå på toa och hållas torr. Glädje ämne i all högsta grad.

Mamma survival pack

Den minsta får vänta en stund på att bli dagstorr, den här mamman fixar inte två som strilar omkring. Hon får nöja sig med att stapla skålar och fixa omkring. Hon verkar nöjd med det.
Äldsta dottern sitter och sjunger opera, vilket ju är ganska bedårande. Mozart skall det vara och jag tycker det är ganska sött. Hon får mig att le när hon sitter där o förklarar.

Allt kan bli lite öronbedövande ibland, speciellt för mig som älskar tystnad. Att lyssna på gråt, strid och sjungande blir bara för mycket. Mammaaaa, MAMMA i varje mening, 100% uppmärksamhets behov gör att jag blir utmattad och vill lägga in öronproppar och på det sättet dämpa ljudet. Någon tycket säkert att man skall vara nöjd och inte klaga. Visst är jag nöjd och jag klagar inte (iallafall mycke), men det kommer också de stunder då mina öron behöver semester. Jag hoppas ju på att ha hörslen kvar när jag är gammal.

Jag älskar att vara mamma, missförstå inte det, men en mamma behöver också ladda sina batterier och få stunder för sig själv. Detta för att kunna vara allt en mamma behövs till, tröstare, polis, väktare, kramare, lärare, ja-a enda sättet är väl att beskriva det hela är: Mamma.

Sommarprojekt

Varje sommar har jag ett litet projekt, vanligtvis då ett sådant var jag bygger något av gamla grejer man inte mera använder till ursprungliga meningen. I år blir projektet ett annat. Inget byggande i år, utan blir torr projektet!

Och här är högen undisar o kalsare som vi skall träna med

Alltså jag försöker få de två mindre dagstorra, natten kommer sen lite senare. Jag skulle ju så gärna villa slippa bära hem paket efter paket med blöjor från butiken.

Nu har jag lite påbörjat projektet, jag gick på rea och köpte en hög med undisar o kalsare. Till min häpnad så har inte alla butiker undisar som är mindre än storlek 92 vilket betyder att lillfickan fick undisar som är rätt stora på henne. Nåja, det går lika bra iallafall.

Den här morgonen har vi alltså då gått igenom alla undisar o kalsare. Beundrat dem och alla de fina bilderna. Lillflickan hade inget problem att välja vilka hon ville ha på sig genast. Men ack den lilla pojken, han älskar sin blöja och att välja vilka kalsare som nu duger är ett projket. Ena stunden är det ok med traktorn och i den andra skall det vara blixten. Det kräver lite nerver med den pojken. Bara han fattar idén så är väl allt bra. Det är mycket övertygande och diskussion för att få saken att gå vidare med honom. Lillflickan har haft undisarna på sig en god stund, medan pojken funderar o funderar.

Vi får se hur det här sommar projektet kommer att lyckas, nu kan jag ju inte veta hur det kommer att bli. De tidigare årens projekt har ju varit endast beronde av mitt ork men nu är två småttor involverade så det kan ju gå hur som helst.

Att känna hur själen föråldras

Lite nya gråa hår, eller någon rynka bryr jag mig inte om. Det hör till, tycker jag. Det är bara skalet som visar att man vandrat ett antal år på denna jord. Inte kan jag nu säga att jag bär dem med stolthet, men inte långt ifrån heller.

Den senaste tiden har jag istället märkt att min själ börjat föråldrats. Jag vet inte riktigt hur jag skall ställa mig till det. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag känner av det hur det kommer som små vågor vid strandkanten, insikten och känslan av ett långsamt föråldrande. Förhoppningsvis är det frågan om att min själ blir visare och på det sättet kan bära mig genom resten av livet. Ja, så vill jag nog egentligen se på saken.

Det som jag strider mycket emot och försöker motarbeta är rädlsan om att bli en ensam gammal tant, som talar om mediciner och krämpor och inte har ett liv utanför det. Jag försöker göra mig aktivare nu, utvidga mina vyer. Kanske det är en av orsakerna till att jag känner av min själ med jämna mellanrum. Kanske en liten påminnelse om att den tycker om den näring den får?

Min själ har föråldrats lite snabbare de senaste månaderna, av olika orsaker både goda och dåliga. De goda är jag till ro med, men de dåliga verkar göra föråldrander snabbare och det tycker jag inte riktigt om. De onda verkar göra ärr i själen och de verkar inte läka så snabbt. Jag undrar ifall en själ kan blöda, för så känns det också ibland?

Det att själen förändras och föråldras syns nog inte utan på. Visserligen sägs det att ögonen är själens spegel, men syns det egentligen? Det att kroppen förändras och föråldras syns och gör ju också det att man inte behöver förklara. Inte vet jag ifall man måste förklara om själens föråldrande heller, men jag antar att det kan synas i ens beteende. Börjar man bete sig på ett annat sätt så är endel och vill ha en förklaring. Jag kan inte dirket förklara och inte vet jag heller ifall mitt beteende förändrats på grund av att min själ föråldrats. De som känner mig kan kanske ge ett svar på det.

Det att jag känner, bit för bit, hur min själ blir tyngre och äldre känns faktiskt lite jobbigt. Jag skulle ju gärna vara där ute med en lätt själ som inte känns som ett ankare i mina fötter. Men samtidigt känner jag mig lyckligt lottad över att kunna känna och följa med processen. Vet ju inte om andra märker sådant här? Ett alternativ är ju förstås att jag håller på att bli galen (haha).

Tradition

Sedan vi flyttade in där vi bor nu har vi på midsommar fredag samlats hos oss för att fira tillsammans. Igår blev det 10:de året i rad. Tänkt hur tiden flyger, jag blir alltid lika förvånad. Det här är en av de traditioner som jag trivs med och tycker att är härlig.

Längs med åren har uppsättningen ökat, år för år har det blivit fler barn. Nu är vi 6 vuxna och 8 barn och jag tror nog att det är bra så. Får se hur länge barnen följer med? Endel av dem börjar närma sig tonåren snart. Kanske det här ändå är en tradition som de vill upprätthålla, iallafall en tid framöver.

Traditioner finns av olika slag, de som funnits i många hundra år. Midsommaren har, för olika kulturer, olika traditioner. Att plocka 7 blommor o sätta under dynan, bränna stora kokkon och så vidare. Själv slutade jag sätta blommor under dynan då jag konstaterade att de hade småkräk på sig, vilket jag tyckte var lite småäckligt. Numera plockar jag en bukett med blommor från egen gård och sätter dem i en vas på matbordet.

Kokkon har jag inte varit o tittat på, kanske en gång på ett bröllop på Fölisön i Helsingfors. Då det där, till traditionen hör att midsommar parets som gift sig på Fölisön får åka ut med båt och tända midsommarkokkon.

Den tradition som vi har, med åren byggt upp är enkel. Inget ståhej, utan god mat och att vara tillsammans. Det enda som, enligt mitt tycke, behövs. Det som klart hör till traditionen är också att vi alla år funderar på att var det nu fredag eller lördag som vi brukar träffas. Får se när vi kommer ihåg att det faktiskt är fredag som vi alltid träffas, helt av logiska själ.

Bästa med denhär traditionen är att det inte finns några regler, det gör allt lättare. Lättare för alla. Det är ingen skillnad om solen skiner eller inte, det har alltid blivit lyckat. Alla är glada, barnen leker tillsammans och vuxna får tid att tala.

I väntan på nästa år igen och stunden vi firar 15, 20 och andra jämnårs jubileum som vi firade 10år igår.

Skräp post

Urk! Igen var min mail full med post, 58 for dirket i roskkorgen. Kräp post, vem är det egentligen som har kommit på det? 'Oletko sinkku, kaipaatko lainaa, pelaa miljoonia, onnea olet voittanut'osv osv. Hur trött blir jag inte på att se de alla mailen? Jag retar mig på dem, för hur jag än försöker filtrera dem så hittar de sig tillbaka igen. Urk!

Nu ut o bada i solen, måste bara berätta om min irritation när det kommer till skräp post. Kräpp!

Semester, försök 2

Ja, nu får vi hoppas på det bästa. Att det påriktigt skall bli semester den här gången och att det inte blir som senast.

Jag hoppas på sol, värme och sommarregn i passlig mängd. Regn därför för att jag vill att naturen vattnar och inte jag (haha). Egentligen vill jag nog inte att det skall regna, men lite är nog bra för det betyder att mina bönor, rödlök, majs och kesäkurpitsa (orkar inte komma på hur man skriver det på svenska) skall växa o frodas. Speciellt om jag inte är hemma och kan vattna dem själv.

Jag tror det blir som senaste år, lite dagstrippar hit och dit. En tradition och ett måste är Hangö. Ultimata sommarstaden för mig. Mycket trevliga minnen från min barndom därifrån, min farmor och historier om myror. Fyra vindarnas strand och villorna. Älskar den staden på sommaren. Tyvärr väcker den några tråkiga minnen också, men så är det bara i livet. Allt är inte soligt.

Jag vill också se något nytt den här sommaren, men vet inte riktigt vad. Borde vara något som passar hela familjen, får innehålla lite historia och naturskönhet. Hantverk skulle också vara fint, gamla metoder och annat lärorikt. Mat för själen och nyttigt för barnen att se.

Ja, vi får hoppas att semester skall bli semester, den här gången!

Att vara friskt positiv

Jag har inte lätt för att vara positiv, det bor nämligen en liten pessimist i mig. Så har det varit ända sedan jag var liten. Det betyder nu inte att jag skulle se det dåliga i allt, men jag kan vara lite skeptisk. Jag försöker iallafall  se det goda i allt och alla, jag litar blindt på personen brevid mig. Men ack ve om den personen förlorar mitt förtroende.

Med åren har jag försökt att börja vara mera positiv. Att ha en positiv åskådning på livet, det är inte lätt med en pessimist som levat i en i många, många år. Kanske jag har velat det närmast för barnen. Jag vet nog att det finns de i min omgivning som inte tycker att jag är eller varit pessimist, men jag är också bra på att gömma. Jag vill ju att mina barn inte skall ärva pessimismen från mig, jag vill att de skall få vara positiva på ett hälsosamt sätt.

Jag är inte överpessimist, det skall ingen tro. Jag skulle numera säga att jag är mera positiv än pessimistisk. Jag kan inte med överpositiva människor heller, för nu är det också så att allt som händer och sker är inte positivt. Hur man än vrider och vänder på det. Jag får en känsla att personer som är överpositiva döljer något, man kan ju inte vara glad hela tiden. Lite för prutthurtigt för mig.

En sak som hjälper mig att kuva pessimisten är nog det att jag försöker se en lärdom i allt. Vinkla även de jävliga sakerna från inlärningens vinkel. Ibland blir även det lite för svårt och då tar jag till meningen: 'man får inte mer än man kan hantera'. I de stunderna tänker jag, jävlar vad jag måtte vara stark! Ser ni, något positivt....haha!

Nå-ja, jag beundrar iallafall människor som klarar av att vara friskt positiva. Jag tycker att det är rätt svårt ibland och undrar ofta hur endel gör det så lätt o se ut. Bästa är väl att ha måtta med allt, det positiva och det pessimistiska. Någon slags gyllene medelväg eller nåt är väl nog det bästa.

Människans cirkel

Hur man än försöker så blir det fel, hur än man gör blir man mitt emellan. Vet ni den känslan? Jag vet alltför väl hur det känns.

Att vara bra mamma, syster, dotter, arbetstagare och förman är bara så svårt. Alltid blir någon i kläm. Just nu känns det som om det är mitt jag som är i kläm, fast mitt emellan, utan utrymme att skrika högt och komma loss.

Jag vill inte ha sympatier, empatier eller 'voi vad du har mycket' kommentarer. I det stora hela är det ju jag som är inblandad i allt, mer eller mindre frivilligt. Jag försöker duktigt lyssna på alla och ge dem utrymme, men jag kan inte, KAN INTE, göra beslut för deras del. Det måste de ta hand om själv.

Jag ser en människa som en cirkel som består av tre delar. Jag, familjen och arbete (eller studier osv). Om cirkeln är i balans är människan i balans. Jag vet nu att min cirkel inte är i balans och det känns som om alla i min omgivning lider pågrund av det. Och jag menar det inte på ett egocentriskt sätt.

Några tröstande ord

Idag vill jag tacka en vis man, som med några ord och djup erfarenhet kunde trösta. Han visste inte att han gjorde det, men i mitt hjärta tackar jag honom. Det han sa var en del av en vardaglig diskussion, ingen djup diskussion om livet och dess allvar eller så.

Jag hade burit på en tung känsla sedan morgonen och inte vetat hur jag skulle komma bort. Jag har gått en inre diskussion med mig själv och funderat på hur jag skall komma vidare. Därför känns det nu så bra, då mannen med sina några ord och resoneringar kunde ta upp mig ur gropen. Han vet nog inte själv om hur vis han var just i den stunden. För mig lättade bördan, utan att jag behövde överföra den på någon annan.

Tack för att du är så vis och att du, utan att du vet, kunde göra min dag betydligt bättre. Nu kan jag le ikapp med solen, glädjas över att sommaren har börjat i vår familj, över att morgnarna är utan rutiner och över att jag i morgonens tystnad kan smyga iväg på jobb.

Tack!

Stipendier

Såhär vid våravslutnings tider har jag tänkt mycket på stipendier och orsakerna till att de delas ut. Bäst i matematik, modersmål eller naturvetenskap. Bästa eleven eller bästa vännen. Ja, man skall vara bäst på något för att få det.

Själv skulle jag villa ge ett stipendie åt barn för att de kämpat mest och försökt sitt bästa. De är kanske inte bäst i något, men de kämpar som attan för att bli bättre. Bättre just på den nivå de är. Är det inte just de som behöver en extra uppmuntring och applåder av en gymnastiksal full med elever och föräldrar?

Igår stod jag längst bak i salen och tog del av en mammas glädje då hennes barn fick stipendie. När namnet lästes upp kom en ett ärligt och överraskat ljud från mamman. Pappan satt brevid och fumlade med kameran och lyckades i sitt tillstånd knäppa en bild av sitt barn som blygt gick upp på scenen och skakade hand med rektorn. Det kändes på något sätt att de inte förväntat sig att ett stipendie skulle utdelas just till deras barn. Vilket gjorde att jag blev så glad för den familjens skull. Det verkade som om det barnet hade kämpat hårt det gågna läsåret.

Det är nog jobbigt med stipendier, knappast lätt att välja vem som skall få vilket. Jag undrar bara vilket budskap man ger barnen då det år efter år ropas upp samma namn? Jag undrar bara, vem blir sporrad av det? Jag säger inte det att inte just de barnen skulle ha jobbat hårt, men där bland 300 elever finns säkert barn som kämpat så hårt på många fronter och skulle vara värda ett stipendie för det. Orsaken till att de inte får ett kan vara många, en kanske den att de är den tysta osynliga sorten som inte gör väsen av sig själv. De bara kämpar i all tystnad.

Idag, nu när sista riktiga dagen av skolan påbörjas, vill jag överräcka ett stipendie till alla de små flickor och pojkar som kämpat på hela året. De som har haft bra och dåliga dagar, men ändå klarat av att kämpa och kanske höja på några vitsord eller klarat av att hålla samma som senaste år. Grattis, fint jobbat, du har gjort ditt bästa och skall glädjas över det.

Mamma 'I think I can'

Ibland, i mina svaga stunder, önskar jag att få vara i fred. Göra vad jag vill, utan att ha ögon i nacken och tio händer som tröstar, snyter rinnande näsor, ger till mjölk och mat och svara på frågor om var myror bor. Ibland är jag bara så trött på allt som heter 'mamma'. Tyvärr!

Jag känner mig som tåget i Dumbo  som kämpar upp för backen, just nu känns den backen väldigt lång. Visst vet jag att tåget når till kullens topp och klarar av resan. Just nu har jag bara blivit fast på stället, 'I think I can'. Jag tror inte ens själv på att jag kommer upp för backen, men jag kämpar som attan. Efter den här dagen kommer jag säkert att känna mig som det lilla tåget i slutet av resan: pustar ut och bara blir på ställe.

Jag antar att mammor också har rätt att bara vara utleda på allt som har med den rollen att vara, eller? Ialla fall de korta svaga stunderna? Jag blir en monster mamma, som inte orkar eller har tålamod. Det värsta med det hela är ju att de små liven märker att mamma inte orkar och hittar på allt för att få uppmärksamhet. Ja jag menar allt! 

Frågan är inte om att jag inte skulle älska mina barn, för det gör jag. Ibland får jag bara nog av allt ståhej, alla rutiner och allt annat tjafs! Antagligen är det så att jag behöver dehär stunderna för att komma över kullen, vem vet. Det sköna med det hela är att det går över, så det är väl den biten av tågresan jag mest ser fram emot. 'I thought I could....puuuust!'

Spårvagn och lite minnen.

Jag satt idag, första gången på många år, i fyrans spårvagn från stan till Munksnäs. Oj vad det väckte minnen, samtidigt som jag kunde konstatera att husen jag åkte förbi såg lite tröttare och gråare ut än vad de såg ut för länge sen. Endel av affärerna var ännu de samma och jag ertappade mig att drömma mig tillbaka till det förflutna, när man var ung och oskyldig.

Jag njöt av att sitta där, höra ljudet från spårvagnens skenor och dörrarna som öppnades och stängdes. Det kändes lite som att komma hem. Fyrans spårvagn var den jag använde när jag bodde hemma, när man skulle på äventyr ut i stora stan. Det var ju rätt lyxigt att bara åka iväg på äventyr, det kändes tryggt och säkert.

Några år har ju gått sedan jag åkt med just den spårvagnen, nuförtiden är jag inte en storförbrukare av allmänna fortskaffningsmedel. Men det är konstigt att just spårvagn hör till de medel jag gärna rör mig med, kanske för att jag gjorde det så mycket när jag var yngre. Fast det gått en lång tid så känns det bekant. Visst har det kommit nya byggnader längs med rutten, men den är till största del ändå den samma.

Fast vädret var lite ruskigt så njöt jag av att sitta där och följa med omgivningen, tittade på människorna inne i spårvagnen och de som kom emot i andra. Oj vad de är nära, det fatta jag ju först idag! Nästan som om man skulle kunna sträcka ut handen och röra vid dem, så nära kändes det som. Rusningstiden var ju också påbörjade och där kommer vi säkert till en orsak till varför jag tycker om spårvagnen, den påverkas ju inte på samma sätt av den som en buss. Iallafall inte idag. Det gick i ett huj och så var jag redan i Munksnäs och vandrade vägen hem till mina föräldrar. Till adressen som varit mitt hem 18 år.

Jag tittade kanske lite extra noga hur det såg ut längs med vägen och kunde konstatera att sommaren definitivt kommit till stan. Vägar är upprivna och arbeten är pågång på många håll. På dagis gården kunde jag se de små michelin gubbarna springa omkring enligt bästa förmåga. Dekorations äppelträden lite längre fram väntar på att få explodera ut i blom. På min gamla hemgård var stolpen, där vi brukade fästa twist-bandet, borttagen. Kan tänka mig att orsaken varit att tillräckligt många sprungit in i den och den blivit klassificerad farlig av husbolaget. Ja eller sen har väl någon tänkt att den bara var onödig. Hoppar någon ens twist mera?

Jag tycker om vyerna från balkongen i mitt gamla hem, men jag har fått höra att de som äger tomten mittemot vill bygga ett litet höghus i knuten av tomten. Usch säger jag, det hoppas jag att de inte får tillstånd till. Det passar inte in där, det blir förstört tycker jag. Nu är det grönt och lummigt, en sorts fröjd för ögat. Jag står ju på tredje våningen och tittar ut, men jag kan just tänka mig hur illa det känns för dem som bor alldeles brevid. Jag bor ju inte heller där, men jag har svårt att tänka mig att man vill förstöra något så vackert o fridfullt.

Idag har varit en dag full med nytt och gammalt, nostalgi på ett gott sätt. Igen lärde jag mig något, som jag kan lägga i erfarenhetens säck. Fortsätta min vandring vidare och försöka njuta mera av de små sakerna. Jag gjorde också ett beslut, vilket säkert får många att skratta. På min sommarsemester, vill jag ta med min familj, stiga på fyrans spårvagn och åka med den hela vägen runt. Möjligen hoppa av och vandra ner till torget och äta en glass och vandra i saluhallen.

Dagar som idag

Det finns goda och dåliga sidor med dagar som denna, dagar då det regnar.

Goda sidan är att man kan syssla och pyssla inne både hemma och på jobbet. Jag känner mig inte skyldig för att jag sitter inne hemma och på jobbet harmar det inte mig att jag inte får vara ute. Naturen får vatten som den behöver för att bli grön och vacker och vatten tunnan på gården fylls för de soligare tiderna. Bara bra och positivt.

Till de dåliga sidorna är nog närmast att barnen blir 'galna'. Visst kan man klä dem som michelin gubbar med 'kurakläder' på sig och själv sedan stå där ute och dö en smula i regnet. Nej tack, inte jag!
Joo (djup suck), nu hör jag hur alla säger: "det finns inte dåliga väder, utan bara dåliga kläder". Ärligt talat, raggen stiger alltid lite då jag hör det uttrycket. Vad är det för fel att vara inne och pyssla på där? Varför måste man gå ut precis varje dag när man har barn?

Själv tycker jag att det är skönt att ibland vara inne hela dagen, vandra i pyjamas och syssla på. Speciellt om det är ledig dag och det regnar ute. Då det regnar har jag inga behov att gå ut och ja, barnen kan man också lära att njuta av inne-pyjamas dagar. Och det bästa är att man inte har dåligt samvete för att vara inne då det regnar.

Soliga dagar, även mulna, är jag gärna ute och pysslar på där. Det som kanske är lite svårt är att stå vid sandlådskanten. Jag fixar inte det, jag behöver något att göra för att klara av det. Vid sandlåds kanten 'dör jag en smula'. Vid husbolagets sandlåda kan jag stå, men de gånger jag gjort det har jag blomsax med mig och putsar lite här som där. Barnen leker och jag pysslar, då går det.

Jag är inte den som far till "asukaspuisto" eller något annat som mammor kanske borde göra, i det fallet är jag en ensam varg och anti-social. Det är inte min grej, inte nu och inte i framtiden. Trots det verkar mina barn ändå rätt så normala, utan muskare och andra sådana mamma/pappa - barn greijer.
Eftersom jag nu själv är på jobb på dagarna så har jag gett 'asukaspuisto'-stafettpinnen till min man. Behöver inte längre känna mig som en usel mamma som inte går till asukaspuisto eller muskaren o.dyl. Han får välja hur han gör :). Skönt.

Delvis kan jag hålla med om att det inte finns uselt väder, visst, då det är uselt så får jag vara inne :) vilket också behövs i en familj med 5 personer, en hund och en katt. När det är bra väder sysslar vi ute och då det är uselt väder sysslar vi inne. Så gör jag och jag tror inte att barnen heller tar skada av det!

Får vänta lite till

Allt var klart, alla tvättade o barnen med pyjamasen på. De mindre fattade nog inte vad det var frågan om, det var bara skoj med lite snacks i sängen. Den äldsta var med på noterna och visste vad saken gällde. Hon hade talat om det redan igår, eurovisionernas final.

Vi intog plats i sängen och knäppte på Tv:n, först skulle det vara studio snack, som jag tyckte var lite på tråkigare sidan, men jag höll god min. Den minsta somnade på fem minuter, vilket jag också skulle ha gjort om det inte funnits en liten vild pojke som hållit mig vaken.

One down two to go. Tappert försöker vi få fiilisen upp, men studiosnacket gör en bara trött. Och att en snarkar intill örat gör heller inte saken lättare. Snart upptäcker vi att vi glömt drickan, så lite action. Tre pyjamas typer tassar till kylskåpet och tar var sitt glas. Nytt försök.

Killen bestämmer sig efter en stund att det hela är helt lame och tar sin mjölk och går i egen säng. Låter som om småbilarna är mer intressanta. Snart hörs det inget och jag inser att han somnat.

Two down one to go. Min äldsta har intagit position under täcket, njuter av att det är lugnare och tystare utan småsyskon. Studion börjar också ta slut (somtur jääääsp!), dags för the real thing.  Jag byter kanal på Tv:n och nu börjar det. Jag tittar åt sidan och märker att även den äldsta somnat. Damn you studio!

Three down no one to go. Jah, nu blev det då så att jag tittar på esc ensam det här året. Jag får vänta nåt år till innan min äldsta orkar vara vaken ända till start texten, för att  inte tala om slut texten. Kanske var det ändå lite studions fel, som påriktigt var sövande.

Nu får vi se hur det går, hålls jag vaken fram till slut texterna eller får jag göra som barnen och titta på bandningen imorgon.

Bilresa

Ända sedan barnsben har jag trivats i bil, att åka långa resor var det bästa jag visste. Jag blev alltid lite vemodig när bilresan var slut, för jag skulle bara ha kunna sitta kvar i bilen i all evighet.

Än idag älskar jag att sitta i bil, både som kusk och som passagerare. Jag blir inte störd av att sitta i rusning, förutsatt att jag inte skall vara någonstans som jag inte kan försena mig till. Jag vet egentligen inte varför, men bilfärder brukar göra mig lugn.

Vanligtvis är det rätt tyst i vår bil, även om vi har tre barn på baksätet. Musik spelar från radion och bilens egna ljud och hjulens rullande hörs i bakgrunden. Det är på någotsätt fridfullt o lugnt, jag kan samla mina tankar. Ingen frågar vad man tänker på, speciellt om jag är kusk. Det är säkert det som gör att jag tycker om 'bilandet' så mycket.

Vi har en gammal bil, årsmodell 96. Jag tycker om den bilen för jag vet vad den går för. Visst drömmer jag om ännu tystare kilometrar, men jag känner min bil och jag trivs rätt bra med den. Jag vet när något är på tok, bara med att lyssna på hur den låter. Extra ljud på resan, brukar vanligtvis resultera i ett samtal till bilmekanikern.

Imorgon skall jag få köra en längre väg, med min bil och kolleger från jobbet. Bilen är nyfixad och låter frisk. Som tur är jag kusk, jag kan sitta o njuta av vyerna i smyg och delta i diskussionen om jag orkar. Det kommer att bli 300kilometer eller så, med kanske lite mer ljud inne i bilen än vanligt på så långa resor. Jag kommer att njuta iallafall. En bilfärd där jag kör och min trogna röda corolla för oss fram till ändpunkten och tillbaka.

Endel tycker väl att det är galet att man tycker om bilkörandet, för det är ju inte grönt. Speciellt med en gammal bil som super som en vappen firare av värsta slag. Njaa, man kunde kanske åka tåg eller buss men då blir det passande på tidtabeller och annat som jag ibland kan reta mig lite på. Jag tar hellre min bil, njuter av färden, av nya erfarenheter och en tyst väg hem.

När strumporna åker av

Jag älskar våren! Allt det ljuvliga ligger i framtiden, den värmande solen, glass på stranden och fötterna i sanden.

De som känner mig vet att jag hatar vintern, snön och kyla. Jag tror att jag gått en sorlig död tillmötes i mitt senaste liv (om man vill tro på sådant), frusit ihjäl eller något annat riktigt ruskigt. Vintern gör mig ilsken och osocial. Det jag tycker är lite småkomiskt är att jag är född i november, slaskmånaden och den sorligaste eftersom vintern ligger i framtiden.

Jag undrar varför jag inte fått nöjet att födas på våren? Kanske var det meningen just såhär, för att jag skulle fatta hur fin våren är. Att jag skulle se hur vackert allt blir när växterna vaknar till liv efter vintern. Kanske jag inte skulle uppskatta allt detta om jag var född på våren.

För mig är första tecknet på att våren, inte att plantera frön och sopa bort all sand som blivit utslängd på gatorna på vintern. För mig är det när mina strumpor åker av. Nu är de bortsatta och får vara i sin låda fram till höst. Nu är det 'strump ledigt'. På sommaren gäller skor som jag kan använda utan strumpor, för  har jag tagit av mig stumporna som vägrar jag att sätta dem på tillbaka innan hösten.

Yllesockor kan jag använda på sommaren, men då är det vanligtvis för att jag vill sitta ute till sena kvällen och det kan bli lite kallt där ute på gården. Dessutom håller de effektivt borta myggorna som vi gnaga på mina fötter. På yllesockorna kommer inte skor, inte på sommaren. Yllesockorna är mera mysfaktor på sommaren.

Jag vet att det är många som har svårt med våren. Alla allergiker som lider av vägdamm och pollen. Många tänker säkert dysterna att ja nu börjar det igen och så gräver de fram antihistaminerna. Jag är ju själv pollen allergiker, men jag har turen att inte reagera så kraftigt till exempel på björk. Jag klarar mig utan de små pillren rätt långt in på sommaren. Men jag jag njuter av våren och sommaren ändå. Dessutom får jag gå utan strumpor hela långa sommaren.

Jag tycker om att årstiderna ändrar, skulle inte villa bo i ett land där det skulle vara sommar jämnt. Då skulle jag inte få njuta av känslan av att ta av mig strumporna. Jag skulle knappast förstå attt njuta av det heller. För mycket av det goda är sällan bra. Hur skall man annors förstå att njuta och se allt vackert?

Jag älskar våren, ifall ni missade det i första meningen! Strumporna har åkt av och mina fötter är entligen fria!

Samtal och oro

Vet ni den där sugande känslar man får i magbottnet ibland? Ja och då talar jag inte om hunger. Det liksom river till och känns otäckt. Jag kände det senast idag.

Jag är inte vanligtvis den som oroar mig allt för mycket, och för allt. Men idag hoppade jag lite till då telefonen ringde, var på möte och kunde inte svara genast fast jag ville det. Jag var tvungen att vänta tills mötet var slut för att sedan kunna returnera samtalet. I vanliga fall brukar jag inte oroa mig över samtalets budskap eller innehåll, men av någon anledning gjorde jag det idag.

Jag har telefonen på dygnet runt, om den är fast är det troligen för att jag glömt att ladda den eller att akkun tagit slut. Det händer dock sällan. Egentligen är det rätt dumt, att jag hela tiden har den på, för min telefon ringer inte så många gånger per dygn. Då den ringer är det vanligtvis frågan om att hämta mjölk från butiken eller 'mamma får jag gå till min vän efter skolan'. Harmlösa vardagliga samtal.

Jag köpte min första mobil 1996, då var de inte så vanliga ännu och jag hade vänner som inte ville gå brevid mig om jag svarade i den då den ringde när vi var ute. Nu småler jag när jag tänker på det. Då var det inte så mycket finesser på den som det är idag, det var en telefon menad att ringa samtal med och skriva korta textmeddelanden med. Då var det rätt ovanligt att unga hade mobiler eller att man kunde få kontakt med dig om du inte var hemma. idag är det annorlunda, utan mobil känner man sig stympad.

Det fanns i tiderna regler om när man fick och inte fick ringa till andra, jag antar att de finns kvar i någon mån  ännu. Iallafall försöker jag lära min äldsta telefon vett och etikett! Då visste man att det inte bådade gott ifall telefonen ringde sent på kvällen, då kände man det där suget i maggropen. Så som jag kände idag.

Idag var suget i magbottnet obefogat, iallafall när jag väl kom så långt att jag kunde returnera det missade samtalet. Tyvärr måste jag ändå kostatera att suget kom tillbaka senare på kvällen, då allt verkade vara bra och jag hade funnit sinnesro. Suget var där på noll sekunder och en tanke slog mig, hur skall det gå? Kommer de att klara det? Kommer de att orka? Ja frågorna började bara välla i mitt huvud. Vettet i mig sa att jag måste skärpa mig, att jag måste tro att det skall gå bra. Jag vill ju ge dem friheten att leva just så som de är vana, följa sina rutiner och vara tillsammans. Jag kan inte och vill inte vakta på dem som en hök, men ändå gnagar oron i mig.

Jag har sagt att det bara är att ringa och jag kommer på 20 minuter. Jag vill ge dem tryggheten att leva sin egen vardag. Jag vill inte blanda mig i, men vara där som stöd om det behövs. Jag hoppas att de tror på mig när jag säger att det är bara att ringa och be om hjälp, jag vill finnas där för dem.

Jag får nu bara lära mig att leva med det lilla suget i magbottnet och hoppas på det bästa. Tro på att allt går bra. Telefonen kommer att vara på och samtalen som kommer svarar jag på som tidigare. Oron ger säkert vika bara vi kommer några steg framåt på stigen. För att citera en vis man: 'nu är saker och ting såhär och vi får ta en dag i sänder. Mer än så kan vi inte göra'. Så rätt och klokt. Oron kommer att ge vika för jag vet innerst inne att de kommer att klara det.

Tid

Man får ofta höra hur folk inte har tid, den räcker inte till och det är stressigt. Jag syndar med det själv rätt ofta, men jag försöker att låta bli. Det är inte lätt, men det ska nog gå.

Jag har ofta funderat på ifall vi fyller vår tid med oväsentligheter? Barnen skall på hobbien, huset skall städas, maten skall lagas o arbetet skötas. Odlar vi tidlöshet och stress åt oss själva? Jag tror att vi gör det.

Idag har jag inte haft annat än tid, inga måsten. Mina barn har inte hobbies som kräver tid, inte på veckoslut iallafall. Mina barn får koncentrera sig på det de är bäst på, att vara barn. Att leka med plastkrukor som blivit över och gräva i blomlådor som väntar på fyllning. Att plocka fram alla leksaker som hör till sommaren och återförenas med gamla kära vänner. Måla med färger och njuta i solskenet. Inget behov att prestera, bara vara tillsammans och njuta av tiden.

Idag har jag njutit av tillvaron, lyssnat på mina barn och kramat om min mamma. Jag fick också en ny vän, en liten en på fyra ben. Den lilla tyckte att jag var stor och skrämmande ända tills jag plockade upp henne i min famn och krafsade henne vid öronen. Jag tror att det var en sådan stund som vi båda två behövde, där på köksgolvet hos min mamma. När jag for därifrån kände jag, att för stunden, var allt på något sätt bra.

Tid, egentligen ett kort och konsist ord. Som om ordet i sig skulle påpeka om bristen av dess innehåll. Jag visar ryggen åt tiden, för jag känner att det behövs ibland. Visserligen tar dagen slut och natten invaderar med sitt mörker, men just idag bryr jag mig inte. Jag fick inte allt gjort som jag ville, men mycket mer sådant som känns bra. Det andra hinner jag med senare, för tid finns en annan dag.

Kan hända att något tycker att enda sättet att spendera tid rätt är att prestera, att ha något man kan visa åt världen. Bra så, för den som vill göra det. Jag kunde bry mig mindre om det, egentligen inte alls. För mig räcker det med att jag själv vet, att ha synliga bevis är inte nödvändigt. I dagens presterar samhälle är det rätt skönt att göra tvärt emot, att vara kärringen mot strömmen och göra ingenting. Prova på det.  Känn efter hur det känns! Rätt bra efter att abstinensbesvären gett vika.

Att använda tid på ingenting är bra för både kropp o själ. Så det är egentligen en tolkningsfråga om man i själva verket använt tiden på ingenting, för egentligen har man då använt den på sitt eget välmående. Vilket inte är illa alls, men tyvärr, för den som vill prestera synligt så får inga synliga bevis.

Summa summarum, idag har jag inte haft annat än tid. Jag har använt den och är nöjd med slutresultatet. Vad mer kan man be om? Alla använder sin tid på sitt sätt, så är det menat och så ska det vara. Så är det, kort o konsist såsom ordet själv; tid.

Ex tempore

Vanligtvis brukar det bli bäst när man inte planerar så mycket. Så tycker iallafall jag, oftast går jag ändå enligt ordspråket: välplanerat är hälften vunnet.

Det är kanske därför jag njuter rätt mycket av de gånger när allt bara händer, on the go så att säga. Maten fixas  på det som finns, hemmet ser ut just precis som det kan se ut på en lördag då man planerat att vara ute hela dagen och barnen ser ut som om de rullat runt i gyttja.

Mig stör all denna oreda inte då det är frågan om ex tempore träffar, inte det minsta. Men oj om det skulle se ut såhär och vara en sådan kaos om allt var planerat. Nej, den lilla perfektionisten inom mig smälter av bara tanken. Nej.

Jag är nog den som egentligen trivs bäst med ordning och reda, planer och strukturer. Med åren har jag fått lära mig att ge efter och klara av stök o bök, speciellt hemma.
På jobbet godkänner jag inte oreda, kanske det är därför jag gör det jag gör. På jobbet skall det vara organiserat, planerat och strukturerat. Inget ex tempore där inte,  där skall det definitivt vara ordning och reda. Men även där är jag tvungen att göra snabba förändringar och det är då jag tycker ordspråket är speciellt passande. Då lyfter perfektionisten inom mig på huvudet, tänk om det inte varit planerat ordentligt innan?

Det är skönt med ex tempore liv ibland, men jag skulle nog inte klara av det varje dag. Så fast är jag nog vid kalendern och framtids planerandet. Ett pussel som aldrig blir färdigt då det kommer nya bitar hela tiden. Kanske jag en dag lär mig att släppa loss lite mer, både hemma och på jobbet, och leva lite mer enligt carpe diem.

Semester?

Sista dagen av min semester börjar lida mot sitt slut. Jag är inte ledsen över det, men semester är ett lustigt ord i sig. Jag ser framför mig frihet att göra det som känns roligt, att få sova länge och njuta av tillvaron.
Nej jag har inte varit på resa, sovit länge på morgonen eller gjort något som skulle vara sådär speciellt "semestrigt". Allt annat kan man väl säga.

Den här semestern har gått i känslornas svallvågor, tyvärr mera på djupet, även om det också har funnits några ljusglimtar. Jag har varit på ställen där man inte vill vara, speciellt då man är på semester. Jag har också fått vara där jag känner mig trygg och vet att jag är älskad.

Om vi går närmare in på vad jag menar med djupet av svallvågorna så är det nog de olika resorna jag gjort till huvudstadsregionens olika sjukhus. Dels för min pappas skull, dels för min egen. Det har varit Peijas i Vanda, Meilans i Helsingfors och Jorv i Esbo. Det har varit smärta, rädsla och sorg.

Jag har mött vårdpersonal och hört domar, bemötandet har varit både bra och uselt (tyvärr). Själv jobbar jag inom hälso- och socialvårds sektorn och försöker förstå, men ibland är det bara helt enkelt för svårt! Jag blir så arg då jag ser att det går fel, jag vill ruska om och säga rakt ut vad jag tänker. Men jag gör det inte, utan i stället sitter jag i bilen på vägen hem och funderar på det som hänt, försöker få reda på kaoset och lägga upp en plan. Så har jag gjort de senaste 2 veckorna, många gånger.

Min semester har nästan kännats som att vara på jobb, hur jag än försöker rymma från allt som heter hälso- och socialvård så kommer det emot överallt. I nytheterna talar man om Sote förnyelser (som jag inte tänker ta ställning till här). Min pappa är sjuk och behöver vård, nu på sjukhus och snart hemma. Min rygg smällde och jag var tvungen att söka hjälp, först på hälsostationen sedan på jouren. Så mer har jag säkert sätt vårdpersonal under de senaste veckorna än vad jag ser under en vanlig arbetsdag.

Men det har funnits ljusa stunder under dessa två veckor också, allt har inte bara varit sjukhus och krämpor. Jag har fått njuta av min 3-åriga son som talar och kommer med nya ord och uttryck som fått mig att skratta. Jag har fått följa med min temperamentsfulla lilla 1,5-åriga dotter som älskar att ha sina stövlar på hela tiden. Och jag har fått se hur min äldsta dotter, 9-åringen, är så duktig och (rätt) förståndig. Jag har fått spendera tid med min man, som är mitt berg. Jag har fått vara med min syster och med mina föräldrar. Jag har fått skratta och jag har fått vara mig själv.

Så för mig har semester fått en ny betydelse. Jag behöver inte resa någonstans eller göra något stort för att känna att jag varit på semester. För mig räcker det att jag får vara mig själv och vara tillsammans med alla dem jag älskar och att lära mig nytt även då jag är på semester.

Trots allt har det varit en bra semester, men nästa semester så hoppas jag att blir utan sjukhus och krämpor. Utvilad? Njaa, det tar vi nästa semester ;)