Egen vilja och önskemål

Egentligen hade jag tänkt sätta mig ner och gnälla på vardagen, skola och dagis, men det känns så litet och futtigt just nu. Det är som det är och dess mer kan jag inte göra, banalt och inte värt att öda sina nerver på.

Det finns stora saker i livet, speciellt när det börjar nå sitt slut. Jag är inte beredd att fundera hur jag vill att det skall vara när min tid kommer att säga adjö. Jag går inte omkring och tänker på det, för det känns liksom inte aktuellt.

Idag vaknade jag ur en slags dimma jag gått i, en dimma som delvis skyddat mig från allt som kretsar kring död och begravningar. Jag har inte velat tänka på saken för jag blir så himla ledsen. Delvis av jätte egoistiska själ, det är ju jag som kommer att förlora någon som jag inte vill.

Men han har tänkt ut saken i all tystnad, kanske som en sista tjänst för han vet hur svårt hans tre flickor kommer att ha den dagen. Han vill dra sitt strå till stacken och planera det färdig. Jag bara älskar honom för det, men samtidigt vill jag inte att han skall behöva tänka på det. Vi fixar det nog. På nåt sätt.

Jag kommer att respektera hans plan, för jag vet att han funderat på detta med omtanke och det är hans vilja. Skit i vad andra tänker, men om han vill så och hans önskan är den, då tammifan gör jag mitt allt för att förverkliga den. Urna, gravplats och rostbiff med sallad. Kort, konsist och uttänkt. Använd catering (den som fixade ert bröllop) som fixar kakor och mat, den mannen har tänkt på allt. Han vet mer än vad han säger i ord, men denhär gången har hans ord sagt, åtminstone mig, mer än han kanske kunde tro.

Inte än, för jag är inte beredd. Strid emot, ge inte upp. Jag vill inte förlora dig, jag vill inte. Vems lilla flicka skall jag vara då om du inte längre är här? Av helt egoistiska själ vill jag att du inte skall ge upp, utan stanna här hos mig. Snälla inte än, jag är inte färdig att leva utan dig.

En tygnd på axlarna

Huh! Jag har nästan överlevt den här dagen. Nya omställningar i vardagen och tidtabeller som skall tränas in. Inte bara hos barnen utan även hos oss vuxna. Det är ju inte mänskligt att stiga upp lite efter fem på morgonen, för att hinna fixa sig själv, väcka familjen och låta alla vakna i sin egen takt. Klockan tickar snabbt och stunden man redan borde fara iväg så strular ännu något.

Hur kan man orka med detta, år ut år in? Hur jag skall orka med dethär så har jag inte någon aning om. Med nöd och näppe har jag klarat mig tills nu. 30minuter innan läggdags. Bara jag tänker på att dett kommer att vara läget måndag till fredag i ca 4-6 år till så känner jag hur jag växer som kosvansen neråt av tyngden på mina axlar.

Inte nog med att få familjen upp och iväg, så gäller det ju att hinna till jobbet i tid och ta itu med allt som hänt undet en vecka man varit borta. Man märker att sommaren är "slut", emailen är full med ärenden som skall åtgärdas. Personalen skall bemötas med leende och frågor om hur den senaste veckan gått. Ja de två senare klarade jag av, men i tid kunde jag inte säga att jag var. Nytt försök imorgon.

När jobbet är fixat, bär det av efter barnen. Två små varelser som leker snällt i sandlådan, de märker inte ens att grinden går. Tar det som ett tecken på att allt varit bra och längtan inte varit så stor. Skönt, men lite sorligt också.

Jag får en känsla av otillräcklighet, när vi väl är hemma är det mycket att göra. Arbetsväskan tynger på ryggen, två dagisväskor fyller ena handen. Huvudet snurrar av dagens händelser och då är ju inte ens dagen slut. Ännu borde jag orka fixa mat och lägga barnen. Idag kommer jag nog att stupa i säng.

Jag får ju bara hoppas att det blir lättare med tiden, men just nu känns det helt för mycket. Om man ändå vore miljonär...

Så så positiv orkar jag vara idag, när vi levat första riktiga dagen med nya tider och rutiner. Tygnden är stor på mina axlar och jag vet ärligt inte hur jag skall orka med allt detta fem dagar i veckan och över 40veckor i året. Pust. Får väl bli en dag i sänder.