Samtal och oro

Vet ni den där sugande känslar man får i magbottnet ibland? Ja och då talar jag inte om hunger. Det liksom river till och känns otäckt. Jag kände det senast idag.

Jag är inte vanligtvis den som oroar mig allt för mycket, och för allt. Men idag hoppade jag lite till då telefonen ringde, var på möte och kunde inte svara genast fast jag ville det. Jag var tvungen att vänta tills mötet var slut för att sedan kunna returnera samtalet. I vanliga fall brukar jag inte oroa mig över samtalets budskap eller innehåll, men av någon anledning gjorde jag det idag.

Jag har telefonen på dygnet runt, om den är fast är det troligen för att jag glömt att ladda den eller att akkun tagit slut. Det händer dock sällan. Egentligen är det rätt dumt, att jag hela tiden har den på, för min telefon ringer inte så många gånger per dygn. Då den ringer är det vanligtvis frågan om att hämta mjölk från butiken eller 'mamma får jag gå till min vän efter skolan'. Harmlösa vardagliga samtal.

Jag köpte min första mobil 1996, då var de inte så vanliga ännu och jag hade vänner som inte ville gå brevid mig om jag svarade i den då den ringde när vi var ute. Nu småler jag när jag tänker på det. Då var det inte så mycket finesser på den som det är idag, det var en telefon menad att ringa samtal med och skriva korta textmeddelanden med. Då var det rätt ovanligt att unga hade mobiler eller att man kunde få kontakt med dig om du inte var hemma. idag är det annorlunda, utan mobil känner man sig stympad.

Det fanns i tiderna regler om när man fick och inte fick ringa till andra, jag antar att de finns kvar i någon mån  ännu. Iallafall försöker jag lära min äldsta telefon vett och etikett! Då visste man att det inte bådade gott ifall telefonen ringde sent på kvällen, då kände man det där suget i maggropen. Så som jag kände idag.

Idag var suget i magbottnet obefogat, iallafall när jag väl kom så långt att jag kunde returnera det missade samtalet. Tyvärr måste jag ändå kostatera att suget kom tillbaka senare på kvällen, då allt verkade vara bra och jag hade funnit sinnesro. Suget var där på noll sekunder och en tanke slog mig, hur skall det gå? Kommer de att klara det? Kommer de att orka? Ja frågorna började bara välla i mitt huvud. Vettet i mig sa att jag måste skärpa mig, att jag måste tro att det skall gå bra. Jag vill ju ge dem friheten att leva just så som de är vana, följa sina rutiner och vara tillsammans. Jag kan inte och vill inte vakta på dem som en hök, men ändå gnagar oron i mig.

Jag har sagt att det bara är att ringa och jag kommer på 20 minuter. Jag vill ge dem tryggheten att leva sin egen vardag. Jag vill inte blanda mig i, men vara där som stöd om det behövs. Jag hoppas att de tror på mig när jag säger att det är bara att ringa och be om hjälp, jag vill finnas där för dem.

Jag får nu bara lära mig att leva med det lilla suget i magbottnet och hoppas på det bästa. Tro på att allt går bra. Telefonen kommer att vara på och samtalen som kommer svarar jag på som tidigare. Oron ger säkert vika bara vi kommer några steg framåt på stigen. För att citera en vis man: 'nu är saker och ting såhär och vi får ta en dag i sänder. Mer än så kan vi inte göra'. Så rätt och klokt. Oron kommer att ge vika för jag vet innerst inne att de kommer att klara det.