En sten föll!

Ooh jag blev en sten lättare idag, en stor bumbling som vägde ton. Så känns det! Den känslan är underbar, livet kan lite normalisera sig. Inte för mig men för min kära far. Jag kan inte berätta hur glad jag är, hur lättad jag känner mig över att livskvaliteten blivit bättre. När meddelande kom kände jag hur tårarna, glädje tårarna, lurade bakom hörnet. Det enda jag kunde säga var: tack gode gud. Tårarna måste jag tvinga bort, de kommer i något skede, kanske.

Summa sumarum kan jag säga att denna dag har innehållit mycket gott. Jag känner att några stenar till har börjat tappa fotfäste och är påväg att rulla ner. I väntat på att bli lättare och känna tyngden lyfta från mina axlar. Tack Gode Gud, TGG!

Att se det man inte vill se

Ja då var det igen en erfarenhet rikare. Något som jag kanske ändå skulle ha kunnat låta bli att erfara. Egentligen är det fler erfarenheter på en kortare tid, som nu snurrar i mitt huvud. Om jag börjar från nuet och trasslar in mig i det gångna. Förvänta inte att det kommer att vara ihophängande eller förståeligt, men det kanske också beskriver hur råddigt allt känns just nu.

Att se en människa som inte har intresse för det den gör, som inte bemöter sin medmänniska med den respekt som den själv vill bli bemött med. Det om något gör mig sorgsen. Kan hända att dagen varit tung och något otäckt har hänt, men lite professionalitet kan man väl ändå få be. Jag hade också en tung dag bakom, men jag klämde fram ett leende och tog på mig det professionella ansiktet. Så ville jag hantera situationen, bättre så för jag ville visa respekt för min medmänniska utan att visa hur mycket situationen sög. Jag var ju någonstans som jag inte ville vara, ett ställe som jag inte skulle villa se.

Ja, bemötande. Även om den andra inte kan se mig då vi möts, tex per telefon svarar jag med ett leende. Det tar mig till en annan erfarenhet som får mig att tänka hur vi människor egentligen beter oss. Man kan vara saklig och argumentera per telefon, men något jag inte tål är spydighet. Jag tycker inte att det är något fel med att svara leende i telefonen, även om jag är på jobb. Det att jag ler, gör mig inte mindre kompetent. Om någon beter sig som ett as i telefonen med mig, så gör jag mitt allt för att just den personen skall vara nöjd  vid samtalets slut och i sin tur lägga ner luren med ett leende på läpparna. Jag, jag drar en djup suck och tvättar pepsodent smilet från ansiktet. Låter ångan stiga ur öronen och klarar förhoppningsvis av att le när telefonen ringer igen.

Så kommer vi till något mer nära, som skär och som jag helst inte vill tala om. Skriva går för då hinner jag samla mina tankar. Inte att jag skulle gå omkring och grubbla, men jag får ordning på allt som snurrar omkring i mitt lilla huvud.

För mig är det viktigt att se människor i ögonen då jag talar 'face to face'. Då vet jag (iallafall hoppas jag) att den andra hör mig och vet att jag är där. Men att se en människa i ögonen och samtidigt förstå att dens ögon är villrådiga och delvis slocknade känns minst sagt förjävligt. Den blicken lämnar inte en. Den är som bränd in i hjärnan och jag känner att jag förlorar. Förlorar en del av mig själv, förlorar något viktigt i den andra. Jag vet att den dagen ännu kommer då den blicken är där mer ofta, men jag vill inte se den än. Min själ gråter och jag försöker leva i nuet, njuta av de klara blickarna och glömma de rädda villrådiga ögonen som tittar på mig frågande.

Jag ser det här, men jag vill inte. Jag kan förstå bättre och bättre dem som lever där vart jag är påväg. Det är tungt, helt för tungt, men just nu har jag inte all den kraft jag borde för att orka hjälpa. Jag går en kamp med mig själv, försöker godta sakerna som de är. Jag försöker glömma lite, bara för att skydda mig själv. Jag tar det i portioner, små sådana som en tesked ungefär. Jag har svårt att tala om det och blir lätt överrumplad då någon ställer frågan hur det är. Jag vet inte, för att klara vardagen har jag stängt av känslorna på den biten, de finns nog där och jag plockar fram dem i portioner.

Jag har alltid varit av den åsikten att man löser mycket genom att tala. Just nu har jag inte ord som beskriver allt, inte iallafall då frågan kommer oväntat och från oväntat håll. Jag kan inte genom talande lösa dethär, eftersom det inte ligger i mina händer. Så här är jag även en erfarenhet starkare, om man så vill. Jag får ändra min åsikt till att det mesta går att lösa genom att tala. Det mesta, men inte det här. Tyvärr.

Jag försöker tappert se saker som erfarenheter, som bygger mig som människa och som medmänniska. Men det finns trots det som jag gärna skulle låta bli att erfara och se. Men det är väl så att det inte ges mer än man kan hantera, pessimistisk eller positivt hur som helst. För mig ett sätt att se på saken som jag inte vill se.

Terapi, eller?

Jag, som mången annan, kan behöva lite egen tid och tystnad. Själv har jag hittat på två sätt som är terapi för mig. Att gå ut i skogen är det ena och det andra att tillverka smycken. Låt mig förklara.

I skogen njuter jag av tystnaden, får  plocka svamp och bär. Tid som begrepp existerar inte då. Om jag bara går ut och gå, så känns det intes nyttigt, men i skogen finns det en ide.  Jag hämtar mat med mig hem och sparar en slant medsamma. Min hjärna är underlig på det sättet, jag vill göra nytta vad jag än sysslar med, även om jag vet att det är till nytta endast för mig att komma ut och bort.

Nåja, det andra är smyckena. Jag behöver en motvikt till mitt osynliga arbete och då är det skönt att sätta sig ner och tillverka smycken. Jag har planen occh designen  i huvudet och händerna gör. Allt omkring mig försvinner och jag är insatt endast i det jag gör. Huvudet töms på tankar och det enda som finns är designen som skall fram. Jag kan gå i veckor och fundera och planera och sen då det finns tid börjar jag göra. Det goda är att det blir något synligt och även här kan jag förtjäna en liten slant. Även här njuter jag och känner att jag får något gjort. Jag kan utvecklas och bli bättre, annors skulle jag inte hålla på med det. Jag provar olika stilar och olika material, men allt kommer på ett eller annat sätt från naturen. Vilket känns viktigt.
När smycket väl är färdigt fortsätter det att ge, speciellt då det hittar en ägare som använder smycket. Det om nånting ger mig glädje.

Nå men hur ser jag det då som terapi? Enkelt, jag vilar när jsg gör detta. Jag lär mig och utvecklas och är med mig själv just i de stunderna. Jag stannar upp och tittar inte klockan. I mitt sinne och min själ står tiden still och de vilar. Min form av terapi, så är det för mig.

Hur, säg mig, hur?

Jag är dotter, syster, fru och mamma. Alla roller har en stor betydelse för mig och är beroende av någon annan. Vad skall man göra när man har en känsla av att en av rollerna håller på att löpa ur? Tiden börjar ta slut. Jag vill inte att den känslan skall komma, men samtidigt vet jag att jag tävlar med tiden. Jag blir bara så ledsen, den kommer krypande sakta...sakta.

Jag försöker fylla min tid, med glada roliga händelser. Jag trivs med mitt liv, just som det är. Men så kommer stunder som idag, då den dumma, dumma känslan kommer smygande som en skugga bakom hörnet. Min själ vill dra sig loss och bara fly för jag vill inte vara ledsen, jag vill inte fälla tårar. Mitt indre går en kamp, för jag vill inte att känslan skall vara där. Rädslan att tiden tar slut för snabbt.

Tårarna rinner längs mina kinder, när jag sitter här vid lampans sken, och skriver dessa rader. Jag har en härlig dag bakom mig, än en dag jag kunnat ge av mig själv och få någon annan att glömma sina bekymmer. Jag har varit mamma, fru och dotter. Men jag kan inte rå åt att tårarna kommer, jag inser ju att tiden är min fiende. Jag är tacksam för den här dagen, missförstå mig inte. En dag som jag kommer att minnas med värme, helt säkert.

Hur skall man, när man vet vad som komma skall, bara kunna leva normalt och inte tänka? Inte låta känslorna ta överhand och falla ihop som en blöt fläck på golvet? Hur, säg mig, hur...

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=SSSYgtDgP2w

Jonne Aaros sätt att sjunga Kaija Koo's Kylmä ilman sua (som ni kan lyssna bakom länken eller videon) ger mig kalla kårar och gör mig även att inse livets realiteter.

Välkommen - Tervetuloa

Vet ni, känslan att känna sig välkommen. Det är härligt! Jag blir så varm om hjärtat och känner mig tacksam för det.

Det är tyst, barnen har somnat och jag står ute på vernadans trappa och njuter i all tystnad. Bakom ligger en dag med äventyr för stora och små. Alla har varit med om nya upplevelser och vad jag tror, njutit av tillvaron. Alla på sitt eget sätt.

Sommaren börjar lida mot sitt slut, man märker det på att kvällarna blir fuktigare och morgonen lite kallare. Men in i det sista försöker jag njuta av det lediga som finns kvar, det bekymmersfria och rutinfria. Vardagen kryper bakom hörnet, men när jag står här på trappan och lyssnar på naturens ljud kan jag inte annat än bara glömma och njuta av nuet.

När jag svänger mig om för att gå in igen, märker jag tavlan intill dörren. Den önskar en välkommen på både
svenska och finska. Just så känner jag mig, välkommen just som jag är med alla fel och skavanker. Jag kan vara mig själv och det är okej.

Jag hoppas att jag kan erbjuda samma till alla som besöker oss och vårt hem. Det är en så viktig känsla, att känna sig välkommen. Ett ödmjukt tack. Välkommen - Tervetuloa.

Minnessnuttar

Nu på morgonen kom jag på något som jag älskade då jag var liten. Doften av kaffe, som kom när pappa öppnade ett nytt paket. Jag minns hur han tog fram burken och försiktigt öppnade påsen så att inget skulle gå till spillo. Han svängde upp och ner på påsen och hällde in innehållet i burken, till sist knapprade han på påsens botten, med fingrarna, för att även få de sista "smulorna" att lossna.

Ertappade mig själv att göra precis samma sak idag, inte så underligt kanske eftersom jag tittat på min pappa göra det så många gånger. Doften och ljudet väcker minnen och jag ser mig själv sitta vid det runda matbordet och tyst titta på min pappa. Små saker men som följer med en livet ut.

Det finns andra saker som jag märker att jag gör på helt samma sätt som mina föräldrar gjort. Små små saker, som man sätt hända flere gånger och som hörde till vardagen då man var liten. Jag gör dem inte medvetet, men ibland märker jag: oj jag gör helt som min mamma eller pappa. Efter det börjar jag tänka och märker att det finns en hel del av de små underliga eller mindre underliga grejerna jag gör, helt automatiskt utan att dessmera tänka. Som exempel kan man väl ta, stänga korken på diskflaskan, stänga köksskåpets dörrar osv. Andra har kanske mattfransar eller annat som skall vara i styr.

Alla dessa små saker, som väcker minnen och för en tillbaka flere år med ett leende på läpparna. Saker som man kommer att sakna en dag.

Berg- och dalbana med en nypa karusell

Ja, så är det ibland. Ibland går allt smidigt och ibland är allt svårt. Jag tror på att man lär sig av allt, det goda och det dåliga som händer i livet. Skulle jag inte det, så skulle jag säkert spricka. Man kan väl säga att det är mitt sätt att försöka se något lite positivt i allt.

Det värsta jag vet är när allt bara snurrar runt, lite som karusellen på borgbacken. Det känns som om det inte tar slut och man kommer inte bort. Det tvinnar i huvudet och man kan inte greppa något. Allt känns ovettigt och lönlöst. Som tur är det mer sällan så, men det finns även de stunderna som allt bara blir fel och karusellen börjar snurra sitt eget liv och man kan inte stoppa det.

Personligen tycker jag mer om berg- och dalbana. Att sträva upp för berget och kämppa för ett mål är värt mödan, då man vet att belöningen är framför en. När man åker rakt ner i dalen och känner en pirrande känsla i magen. Det är ett sätt man kan se på saken, det är kanske så som jag vill se på saken. Det gör det lite mera positivt i mina öron. Ja och så känner jag att jag inte tappar kontrollen lika mycket som i en karusell.

Så finns det ju snabba vägen, att ställa sig på en trampolin och bara hoppa. Man kan inte låta bli att le och skratta för det är så befriande. Att bara känna sig fri och tyngdlös för en liten kort stund. Jag tror att det är den rätta terapin för de flesta. Du måste koncentrerade dig, för att inte stöta dig. Men det du inte kan göra, inte jag iallafall, är att tänka på vuxna allvarliga tankar medan jag hoppar.

Så av alla tre, Berg- och dalbana, Karusell och Trampolin väljer jag helst den sista. Den första hör till livet, för efter motgångar kommer medvinden och det behövs. Den som jag skulle välja att inte behöva alls är karusellen, av den blir jag bara yr och tappar kontrollen. Testa själv vad ni tycker mest om, såhär lägger jag dem i mitt liv. Som en metafor, men också i verkligenheten.