Lösenord och telefonnumror

När jag var liten, eller yngre så kunde jag alla vänners och släktens telefonnumror utantill. Det fanns inga mobiler på den tiden och ville man spara infon så skrev man in den i en liten telefonbok. Det fanns inga elektroniska visitkort eller ens dator i varje hem för den delen. Det man behövde tränade man så att man kunde det utantill.

Idag har vi, iallafall de flesta, tillgång till dator och olika system som har tagit över denna minnes bit för oss. Istället för att komma ihåg alla adresser, telefonnumror och födelsedagar så har vi elektroniska system, datorer och mobilen som håller reda på allt detta åt oss. Istället för att fylla minnet med numror och adresser så fyller vi vårt minne med pin koder, lösenord och www-adresser för att komma åt informationen som vi behöver.

Jag kan ännu rabbla upp de numror jag ringde ofta till då jag var yngre, men fråga mig inte numror som givits åt mig sedan jag fick min första mobil. Visserligen var min första mobil inte så avancerad som den jag har idag, endast en telefonnummer kunde sparas under ett namn. Men då började tiden då jag inte längre behövde kunna telefonnumror utantill.

Har ni nångång räknat hur många lösenord ni använder på daglig bas? Hur många ord som skall innehålla specialtecken, bokstäver och siffror som inte egentligen betyder nånting? Jag räknade för kanske 5 år sen och då räknade jag bara dem som jag behövde för att sköta mitt arbete. Då var det kanske 10-15 lösenord, idag är siffran betydligt högre. Visst, man kan ju använda samma till allt, men så finns den där lilla irriterande saken: byte av lösenord. Inte att det skulle vara så smidigt att alla skall bytas vid samma tidpunkt, nej.

Har ni märkt att just då man behöver något visst program så är det dags att byta lösenord? Så sitter du där och försöker komma på ett nytt som inte påminner om de 12 senaste, som innehåller specialmärken, stora och små bokstäver och siffror. Så kommer den förb..de texten som säger att lösenordet inte passar. Hur galen blir man inte av det, hitta nu sen på ett ord som inte kan härledas till dig men som du kommer ihåg. För att inte glömma siffrorna och specialtecken! Jag har börjat avsky de där stunderna när meddelande kommer: lösenordet föråldras inom xx dagar eller ditt lösenord har föråldrats.

De flesta programmen har dock så att du kan byta lösenordet själv då det föråldrats, men så finns det såndäna extra äckliga program som låser sig ifall du inte byter lösenordet innan det föråldras. Hur i h...te skall man komma ihåg vilket program som skall bytas när. Just nu har jag ett program som låst sig totalt (vilket stör mig) och nej jag får inte det bytt själv utan jag borde gå med id till studiebyrån för att få ett nytt. Nej, tid att ta mig dit har jag inte, så jag får leka telefonterrorist och försöka få det den vägen.

När jag tänker på alla vimlande lösenord så måste jag låta tråkig och säga: visst var det lättare förr när man bara behövde lära sig adresser och telefonnumror utantill! För till sitt eget minne behöver man inget lösenord. Ingen kan spionera på det som finns i ditt minne eller bryta sig in!

ctrl alt del

Ha en bra dag!

Sista etappen

Igår vandrade jag den sista etappen, jag bar pappa hela vägen. Det kändes underligt, overkligt och tungt. I mitt stilla sinne, viskade jag en önskan om att han fått ro. Dags att lägga dig i gravens ro.

Man vet ju inte på förhand hur man skall agera i situtioner som denna, den är ju så underlig och ofattbar. Från levande till död och sedan finns bara askan kvar av det fysiska. Allt känns ju så förvridet på nåt sätt.

Det finns liksom ingen handskrivning på hur man skall sköta något som en urnläggning. Där är urnan framför altaret, med ljus på var sida. På urnan är där teijpat en lapp med namnet på den döda. Kapellet är tomt, ingen musik, inga ljud. Man måste liksom själv fatta att det är den sista vägen, den sista etappen.

Vaktmästaren frågar tyst om vi beslutat vem som bär urnan, jag försöker säga mellan tårarna att det är jag. Jag vet ju inte om han hörde, men jag antar att han förstog. Jag går fram och lyfter urnan i famnen, kramar den hårt. Samtidigt som jag blir förvånad över att den väger så mycket. Tårarna rinner. Vaktmästaren öppnar dörren och trycker på en knapp så att kappellets klockor börjar ringa.

Enda ljudet som hörs är klockorna från kapellet, lite snyftande och ljuder från mina klackskor. Det är de enda ljuden jag hör. Jag hör absolut inget annat. I mitt stilla sinne talar jag med pappas själ. Vägen till graven känns oändligt lång, har gått den två gånger tidigare och jag minns iallafall den ena. Om möjligt är denhär gången den värsta.

Blommorna vi lade på graven vida begravningen ligger kvar, lite flyttade till sidan för att hålet för urnan kunnat grävas. Vaktmästaren lyfter det gröna locket åt sidan och ställer sig vid sidan om. Jag står där med urnan i famnen och vet inte riktigt hur länge jag skall vänta innan jag skall sänka urnan i djupet. Tänker för mig själv, ja det hjälps inte, bäst att bara göra.

Så var det blommorna, där står vi och vet igen inte riktigt vad som är korrekt. Mamma lägger sina vid sidan om hålet. Vilken tur att vaktmästaren är där, han ursäktar sig och säger att om ni vill kan ni lägga blommorna i hålet, det är helt ok. Endel av oss gör det. Mest rörd blir jag då den minsta av oss alla, med sorgsna ögon tittar på mig, tar min hand och vill gå nära. Hon tittar in i hålet, tar sin röda ros och lägger den försiktigt in i hålet. Det är pånågot sätt hjärt skärande, trots sin unga ålder verkar hon förstå allvaret i situationen. Hon är helt tyst och tittar på mig.

Vaktmästaren närmar sig, tar ögonkontakt. Ord behövs inte, han lägger på locket och säger tyst att vi kan stanna så länge som vi vill och han avlägsnar sig. Vi bestämmer oss att snygga till graven en aning, ta bort utbrunna ljus och vissnade blommor. Träplattan som jag skrivit med pappas namn hänger nu på korset. En dag står en sten på korsets ställe, så träplattan är bara tillfällig.

Två månader har gått och nu är den sista etappen av livshistorian slut. Sista kapitlet är skrivet. Ljusen brinner på graven och vi har tagit farväl av det fysiska. Minnet lever kvar. För övrigt är det bara att säga farväl och konstatera att bokens sista kapitel blivit skrivet, lite klumppigt och trävande nu finns bara några ord kvar.

Tack för att du berikade mitt liv, lärde mig och fanns där. Sista kapitlet är nu skrivet pappa, du ligger nu i gravens ro. Jag kommer att återvända dit, nu vet jag vart jag skall ta mig när allt bara känns fel. Jag kommer att tända ett ljus varje gång och kanske hämta en blomma eller två. Det finns bara ditt sista viloställe att ta hand om mera, men det gör jag och lär mina barn att göra det med. Att hädra er alla som vilar där är en del av mitt liv.

Vila i frid pappa, och dansa med änglarna.

-The End-