April 2015 avslutas med bang!

Vintersemester och ny bil under. Frihet att bara köra iväg ifall det känns så. Inte ens det att det regnade fick humöret att sakka. I 6 månader hade vi sökt en bil som skulle passa behoven och vår kassa och så hittade vi lilla pandan. 

Den som känner mig vet att jag älskar att köra bil, ända sen den dagen jag fick körkort. Själv tycker jag inte att jag är den sk. kvinnan bakom ratten, jag kan fickparkera bil som bil. Även vår stora Alban får jag in var som helst, utan problem.

Men iallafall, där hade jag fixat bilägares vuxenpoäng. Putsat lilla pandan innifrån, varit till försäkringsbolaget och fått den registrerad osv. Jag hade gjort allt det en ansvarsfull förare skall göra. Hade även tänkt att jag skulle gå och besiktiga den genast den sista april. Men, men ödet hade andra planer...

Klockan var väl lite för 16 och jag satt mig i bilen, lätt regn kom där ute men det störde inte. Väder som väder så tycker jag om att köra. Korta eller långa sträckor har ingen skillnad. Nu skulle det bara var en kort sträcka. Startade och for iväg från parkeringen, följde trafikens regler så som jag alltid gör.
Långt han jag ju inte innan det hände, bråkdelen av en sekund. Gjorde det enda jag kunde, bromsade för kära livet men sträckan räkte inte till. Bang!

Rent automatiskt bara satt jag handbromsen på (tror jag) steg ur bilen (som ännu var igång) och bara var så ledsen och arg. Tittade på den andra föraren och undrade högt vad hon tänkte på. Några inte så välvalda ord kom väl också, för jag var ju bara så arg! Vad hade hon i tankarna att komma rakt framför mig även om hon hade väjningsplikt.

Bara att kalla på polis, det här gick inte att reda ut utan dem. Skakade som ett asplöv. Hade ju ingen aning hur länge vi stog där, men inom kort kom polisen "pillit soiden". Körkort och registerutlåtande (jag hade ju inte fått den med mitt namn ännu, förklarade till polisen det). Han frågade vem som kört vilken och vilken åsikt var och en hade. Jag, som aldrig kört kolare tidigare (och burit ära i det), sa att jag inte anser mig vara skyldig eftersom jag kommit längs huvudvägen.

Förutom polisen kom ambulans och brankår. Min lilla panda gick att flytta på, inte den andra. Sorlig syn att se lilla pandan vara sönder, men polisen menade att jag kan köra den hem den korta sträckan. Papren blev skriva, och polisen kom och förklarade. Jag var inte skyldig, utan den andra. Hennes försäkring skulle täcka skadorna som kommit till min bil. Ja, tyvärr täcker inte försäkringar känslan av misslyckande som kusk eller de bucklor som kommer på äran. De syns ju inte, men tro mig de finns där.

Polisen for, samtidigt ser jag att min syster kör upp sin bil intill. Då kom tårarna, i mängder. Var jag i skick, jo fysiskt, men mentalt nej. Kunde jag köra bilen hem, jo för körande sitter ju i ryggraden. Bad henne ändå köra efter mig, för lilla pandan var ju sönder vilket man även hörde när man körde framåt. Parkerade bilen och var bara så ledsen.

Inte direkt såhär jag hade tänkt mig att det skulle bli, valborg och slutet på April.
Sönder, bara sönder. I trafiken kan man visserligen inte ta ansvar för andras körande, men läsa trafiken skall man kunna. Men alltid hinner inte det heller till, så gick det den här gången. Sträckan räckte inte för att få bilen att stanna, inte ens med denna lilla bil.
Tacksam är jag att barnen inte var i bilen och att jag var ensam. Tacksam var jag för att min syster kom och var där för mig när jag var som ynkligaste. Att bara få falla i bitar på plats och ställe då den officiella biten var överstökad. Iallafall till en del.

Följande dag var det att fixa bilen bort från parkeringen, tacksam att mannen tog tag i saken. Den korta sträckan gick att köra, men längre än så var otänkbart. Den andras försäkring står för kostnaderna och vi fick lov att kalla på bärgningsbil. Sorligt att se den bli flyttad upp på flaket, nu är det bara att vänta och se. Repareras den eller far den "lunastukseen".

En del av njutningen att köra är borta, den kommer inte att komma tillbaka sådär bara. Visst är jag glad att det inte blev personskador (förutom det lilla såret på fingret jag fick) och det var bara plåt och plast som fick sig. Iallafall det synliga var bara plåt och plast. Det som skadades utöver det, syns inte och det är det som finns inom mig. Det kommer att ta sin tid för det såret att leka. Så om du frågar mig är du i skick så kan svaret också vara nej. Den som känner mig förstår det svaret.

Bring it on 2015

2014 har nu blivit i historien, som ett mörkt hål. Där hör det hemma. Tack gode gud att det tog slut, aldrig har jag hoppats på något som det!

2015 är äntligen här, jag hoppas innerligen att det skall bli bättre. Värre kan det väl inte bli, eller? Jag kommer inte att göra ett enda löfte. Bara en önskan, att Murphy lämnat vårt hem.

För ett år sen satt jag med pappas halsband i handen, kunde inte förmå mig att sätta det på mig. Hans sista önskan var att det skulle bli mitt. Efter att jag tagit bort det från hans hals, bar jag det i handen ett helt dygn. Jag funderade på hur jag skulle berätta för barnen att moffa var borta, symboliskt var halsbandet i min hand fram till den stunden jag berättat. Först sedan kunde jag lägga det runt min hals. Jag la till ett krusifix jag fått av mamma och pappa på min konfirmationsdag.

Hur underligt det än är så innehåller halsbandet minnen, små korta stunder som kommer fram ur minneslådan i mitt huvud. Hur pappa brukade sitta i sin stol och reda ut de trassliga hängena, så att låset ligger bak och hängen är fram. Samma gör jag, har gjort det hela år 2014. Minnen hur jag hjälp att ta loss och sätta tillbaka smycket före och efter undersökningar under hans sista levnads år. Små, små minnen som jag underligt nog kan småle åt nu.

Igår när året byttes, var jag inte den som firade, inte önskade gott nytt år åt någon för den delen heller. JAg var anti-social och innåtvänd. Jag hade lite svårt att svänga hjärnan till firaden 'mode' eftersom hjärnan inte riktigt kunde förstå vad som firades. Året som gott eller det nya året? Kanske jag borde ha firat att 2014 äntligen tog slut, året som tagit så mycket.

Raketernas smällar vi tolv-slaget påminde mig om nyåret 2013-2014. Med rakerternas smällar sa jag då farväl till min kära pappa. Jag satt på golvet i mitt barndomshem och höll hans hand, talade med hans själ som sakta gled iväg.
Inte visste jag då att jag kommer att tömma mitt barndomshem samma år, packa och sätta saker och minnen in i lådor. Aldrig mer kommer jag att kunna sitta på det golvet och se vyerna från de fönstrena. 2015 kommer att vara annorlunda på det sättet också, bra så kanske.

2014 har tagit med sig mycket, mer än vad man egentligen kan föreställa sig. 2015 skall inte få något, inte av mig iallafall. Jag tänker inte ge chansen till det, jag kommer att bära en teflonsköld som skyddar.

So bring it on 2015!
(Ja, och styrka inför det nya året, det kommer att behövas!)