Pappas flicka, så har jag varit hela mitt liv. För ett år sedan kunde jag ge pappa en kram, ordna farsdagsfest och ge en present.
Nu, ja..., nu sitter jag här, lyssnar på när mina egna barn tisslar o tasslar för att inte väcka sin pappa. Jag hjälper och lagar ihop en frukostbricka så att vi sen alla kan gå upp tillsammans och väcka honom.
Jag saknar min egen pappa, minns hur han förra året ringde mig på min födelsedag och gratulerade. Vi visste då båda, utan att säga, att det var den sista gången. Jag minns hur vi på farsdag tog ett foto med alla barnbarnen. Ett grimas foto på min syster och mig o pappa. Nu går det inte mer, jag saknar det.
När jag skriver det här, rinner tårarna. Överrumplad för att jag mitt i allt blir såhär ledsen. Märker att den här dagen kommer att kräva lite extra för att jag inte skall förstöra den för barnen. De har sin pappa kvar och kan fira honom. De skall få vara glad och lyckliga, så skall också han få vara. De har varandra och det är det viktigaste och definitivt värt att fira.
Jag kommer att gå till graven idag, i den graven ligger tre pappor. För mig är min pappa den viktigaste. Jag skall tända några ljus, sätta upp en lykta och plantera ner några ljungar. Definitivt en annorlunda farsdag för mig, underlig, sorgsen. Vet inte hur jag skall takla denna dag, men det skall nog gå. Sorgen smyger sig på, men jag tränger bort den, jag gråter sen då ingen ser.
Pappa, jag saknar dig så. Jag hoppas att du är omringad av kärlek.
Kram, din lilla flicka.
