Året närmar sig sitt slut

Ja-a gott folk ett år har snart gått. Inte det bästa för min del. Sorg i mängder kan man gott säga, men några små glimtar som hållit mig på ytan.
Det brukar sägas att man inte blir tilldelad mer än man klarar av. Året har nog innehållit stunder som jag ifrågasatt den meningen, många gånger. Man kan nog gott säga att jag är en skugga av det jag nångång varit, jag är inte mig själv.
För ett år sedan visste jag inte att morgondagen skulle innehålla så mycket sorg som den skulle. Jag jobbade för fullt för att kunna fira årsskiftet. Jag trodde att jag hade hur mycket tid som helst, hur fel hade jag inte då.

Nu när jag sitter här och tänker tillbaka finns det som jag ångrar, som jag skulle välja att göra på ett annat sätt ifall jag bara fick chansen. Men när det kommer till den absoluta nollpunkten, så går det inte att gå tillbaka och göra pånytt. Lärdomen jag fick gör att jag skuffar andra i samma läge att göra ett annat val än jag gjorde, jag råder att inte göra som jag. Att bära på den ånger jag bär skall jag fan i mig låta andra undvika, det tär på en djupt under ytan.

Telefonnumret är ännu kvar i telefonen, värkmedicinerna hänger ännu i en påse i tamburen. Underligt, men jag förmår inte radera eller föra bort. Kanske nästa år är tiden inne för det. Om jag fick ställa ett önskemål, skulle det vara att jag för ett år sedan skulle ha kört iväg från jobbet och gett pappa en kram på nyårsaftons morgon. Jag skulle ha lagt familjen före arbetet, arbetet finns ju kvar än idag, men pappa är borta. Några timmar borta från arbetet skulle inte ha ändrat på det, men att jag valde att stanna förändrade hela mitt liv. Mitt inre liv, det som inte syns på ytan. Jag bär på en mörk skugga, som endel dagar är betydligt större än de andra. Jag ångrar, men säger ingenting. Jag saknar, men låter ingen se.

Visst blir det väl lättare, men det finns stunder som tillexempel nu när snön faller och täcker marken som jag går tillbaka i tiden och minns vår vinterpromenad. Pappa i sin gröna vinterhalare och jag skuttande brevid. Snön var mig till knäna och vägarna oplogade. Det var jultid och pappa och jag skojade runt i snöyran. Vi busade och lekte i snön, minnena får mig att le. Jag som hatar vintern nuförtiden, då älskade jag den.

Om jag fick välja skulle jag gå tillbaka till den tid då pappa ännu var med oss, jag skulle ge honom en kram och säga att jag älskar honom. Helt sådär spontant som ett oskyldigt barn.

Den här julen har varit tung, annorlunda. Varje år har jag just innan jul fått julstämning, men inte det här året. För barnen har jag orkat och fixat, men glädjen...den har inte funnits där. Den sanna julstämningen har varit borta. Nu fasar jag för morgondagen, vill egentligen bara hoppa över den. Jag trycker undan tårarna, jag vill stänga av.

Jag sörjer och önskar att ingen skulle behöva gå igenom allt som jag gått igenom på ett år. Det kan bli för mycket för en liten människa.

Mitt råd lyder, krama varandra alltid när ni kan. Var tacksamma för stunder ni har tillsammans, även de korta. Lyssna på varandra och stöd då ni kan. Familjen består av så mycket, de som uppstått via blodband, men även de som kommit in i ditt liv för att de valt det.

En annolunda farsdag

Pappas flicka, så har jag varit hela mitt liv. För ett år sedan kunde jag ge pappa en kram, ordna farsdagsfest och ge en present.
Nu, ja..., nu sitter jag här, lyssnar på när mina egna barn tisslar o tasslar för att inte väcka sin pappa. Jag hjälper och lagar ihop en frukostbricka så att vi sen alla kan gå upp tillsammans och väcka honom.

Jag saknar min egen pappa, minns hur han förra året ringde mig på min födelsedag och gratulerade. Vi visste då båda, utan att säga, att det var den sista gången. Jag minns hur vi på farsdag tog ett foto med alla barnbarnen. Ett grimas foto på min syster och mig o pappa. Nu går det inte mer, jag saknar det.

När jag skriver det här, rinner tårarna. Överrumplad för att jag mitt i allt blir såhär ledsen. Märker att den här dagen kommer att kräva lite extra för att jag inte skall förstöra den för barnen. De har sin pappa kvar och kan fira honom. De skall få vara glad och lyckliga, så skall också han få vara. De har varandra och det är det viktigaste och definitivt värt att fira.

Jag kommer att gå till graven idag, i den graven ligger tre pappor. För mig är min pappa den viktigaste. Jag skall tända några ljus, sätta upp en lykta och plantera ner några ljungar. Definitivt en annorlunda farsdag för mig, underlig, sorgsen. Vet inte hur jag skall takla denna dag, men det skall nog gå. Sorgen smyger sig på, men jag tränger bort den, jag gråter sen då ingen ser.

Pappa, jag saknar dig så. Jag hoppas att du är omringad av kärlek.
Kram, din lilla flicka.

Saknad, minnen och tröst

För 8 dagar sen, klockan 19 vred sig min värld än en gång ur balans. Andra gången under mitt år som 37 åring. Nu sitter jag här, igen, tittar på klockan och konstaterar att det här klockslaget satt jag brevid min kära hund och visste att tiden var inne att säga farväl. Hon andades då ännu, men jag visste att minutrarna led mot sitt slut.

Idag kom meddelandet från veterinären, urnan var där och kunde avhämtas. Bestämde i den stunden att den skulle hämtas hem idag. Inte imorgon, utan genast då barnen sökts från dagis. Vasti skulle få komma hem, inte behöva vara bland de alla andra vita lådorna på mottagningen.

Vi for dit, jag gick ensam in. Visade meddelandet och sa mitt namn, mer än så behövdes det inte. Biträdet öppnade skåpdörren, och jag så att skåpet var fullt. Där var andra kära som inte ännu hade blivit avhämtade, Vastis låda var inte ännu lyft in i skåpet, kanske för att vi kom så snabbt, kanske för att det inte fanns plats. Tog lådan i famnen, tackade tyst och gick ut. Jag ville inte visa att mitt hjärta blödde och att tårarna rann. Det blev bara för mycket.

Som 37 åring har jag burit två urnor, pappa i januari och idag Vasti. Båda viktiga delar av mitt liv, två tunga urnor att bära.

När vi kom hem, la jag lådan ifrån mig, bara för en stund. Barnen behövde hjälp att få blöta kläder av sig. Väl gjort så var det stunden att öppna lådan, minnas och sakna. Tårarna rann hela tiden, men jag ville släppa henne fri. Urnan är enkel, vacker och frid full. Ett värmeljus brinner på toppen, hedrar minnet och lugnar.

Barnen undrar varför jag plockat fram en handritad bild på Vasti, tändt ett ljus på ena sidan om bilden och lagt urnan på den andra sidan med värmeljuset tändt. Hur förklarar du åt en fyra åring att inne i urnan är Vasti? Jag samlar ihop mig, även om kropp och själ känns tunga som bly. Förklarar sakta och tar oss tillabaka till årets början och urnläggningen. Berättar om himlen och själen, om hur bara kroppen blir kvar. Anväder på flit ordet kremering, för jag kan ju inte säga att kroppen bränns. Berättar och förklarar om hur det blir aska kvar som man sätter i en urna. Hur människans aska läggs ner i jorden och att Vastis aska nu är i den vita urnan.

Barn är kloka, förstår så mycket mer än vad vi vuxna kan förstå. Fyra åringen tittar på mig, säger att han förstår. Ändå undrar han försiktigt, när kommer Vasti hem. Jag tar oss tillbaka i tiden en vecka, frågar om han kommer ihåg. Jag berättar lugnt och går igenom vad som hände. Berättar att Vastis själ nu är med moffa och att hon mår bra nu. Berättar att hennes aska ligger i urnan och att hon på det sättet nu har kommit hem. Två fundersamma ögon tittar på mig, godkänner mitt svar trävande. Vem sköter om Vasti? Jag svarar att jag vill tro på att moffa sköter henne och att hon har det bra med honom. Det svaret godkänns och en klok liten fyra åring tycker att det är bra att Vasti inte är ensam.

Visst, så är det. Saknade är stor, minnena är många och att hon inte är ensam ger mig tröst.

Just nu känns kroppen tung, själen väger och jag orkar inte med mer. Det här klockslaget (lite före 20), för 8 dagar sedan, satt jag på veterinärmottagningens golv med Vastis huvud i min famn. Hon hade dragit sitt sista andetag, själen hade gått vidare.

Jag grät då, har gråtit inombords i en vecka, jag gråter nu.

Ljuset kommer att brinna en tid. Sakerna är undanpackade, en familjemedlem har lämnat detta hus. Vi minns henne med kärlek och värme och barnen förstår att med ljuset hendrar vi hennes minne.

I mitt hjärta lever hon kvar.


Vila i frid, Vasti, vila i frid.
Spring på himlens ängar.

Ibland blir det bara väl mycket

Ja, den här veckan har inte varit den lättaste.

På måndag slutade en resa som varat i nästan 14 år, jag har tröstat sörjande barn och man. Idag satt jag med vår katt i famnen som helt klart även han sörjer.
På tisdag städar jag undan allt som påminner, gråter och gör det för det måste bli gjort. 
På torsdag paijade bilen, inte ett knyst kom från den då ja skulle fara från jobbet. Totalt död. När jag ringer min man så berättar han att även den andra bilen har fel, handbromsen, men den rullar iallafall. Då tror jag ju på allvar att jag skall smälla, hur mycket mer skit skall det rinna i nacken på en.

Sedan maj 2013 har jag kämpat, fått höra att det blir nog bättre. Undrar bara när? Jag har försökt tänka att det som inte knäcker en gör en starkare och att men ges inte mer än man kan hantera. Hur mycket måste jag visa att jag orkar, hur mycket mer skall ja klara utan att brista itu? Undrar bara?

Under en längre period har det hänt helt för mycket. Sjukdom, död, begravning, vattenskada, död, paijande bilar osv osv. Förlust och bekymmer i den mån att jag tycker att jag inte behöver bli starkare mer. Murphy skulle på riktigt kunna flytta ut nu och lämna denna familj ifred!

I två år har jag försökt att stänga ut pessimisten i mig, tänka att det finns något bra i allt. Märkte igår att jag inte riktigt kunde hitta något positivt i den situation jag befinner mig i nu. Bestämde mig för att stanna i säng hela fredagen, gå i vinteride och vara antisocial.

Så undra inte ifall jag inte svarar, ler eller något annat. Jag har satt känslorna 'on-hold' för att resa mig som en fenix från askan igen.

Så kom den stunden

I två år har jag fasat för den här stunden. Varit rädd att den kommer och trykt bort tanken på att den kommer. Jo, jag vet, den kommer och nu kom den. Som bang, överraskande och snabbt.

Så nu sitter jag här, bruten, tung som bly och oförmögen att göra det som ännu måste göras. Igen den där känslan att snart kommer hon tillbaka, fast jag vet att det inte kommer att gå så, inte heller denhär gången.

Visst, 13 år och 7 månader är en lång och högaktningsfull ålder för en hund, i människoålder 97år. Hon hade ett fint liv och fick vara frisk fram till år 2011-12, smärtfri fram till igår. Mycket glädje. Vilket ju då nu betyder att jag, ja hela vår familj genomgår en oerhörd sorg, hon är borta.

Frågor väller av barnen; när kommer hon tillbaka från doktorn? vad skall vi göra med hennes mat? vad skall vi göra med hennes saker?
Jag försöker svara men märker att de flesta svaren är 'jag vet inte'. Visst vet jag, men min skyddsmekanism förtränger de rätta svaren, jag bara inte orkar.

Jag vet att det finns de som inte förstår hur man kan sörja ett husdjur så djupt. Låt mig förklara:
Vår hund, Vasti, var (och förblir) vår familjemedlem. Tillsammans med min man hämtade vi hem henne en solig vårdag år 2001. Hon var vår första bebis, hon var en del av vår vardag varje dag därefter. For vi någonstans så fixade vi en trygg plats för henne att vara och när vi sökte henne kom hon springade emot och var glad då vi kom. Vi var hennes flock, på samma sätt som hon var en del av vår lilla familj.
14 år är en lång tid i en familjs historia, vår familj växte och därmed hennes flock. Hon tog emot alla nya medlemmar med samma värme som vi tagit emot henne med. När vår förstfödde kom till världen en solig vårdag och vi hämtade hem henne så tog Vasti emot henne med värme och nyfikenhet. Från den dagen skyddade hon vårt hem och den minsta medlemmen i flocken. Samma hände då våra två andra barn kom hemburna av mig och min man, även två katter tog hon emot med samma värme och godkände dem till vår flock.
Det här är orsaken att sorgen kan vara så djup, vår familj är bruten och saknade är stor.

När man har djur som familjemedlemmar, så vet man visseligen också att det innebär förlust och sorg i slutet. Därför är det viktigt att ta vara på den öppenhet och ödmjukhet de bjuder på, det djupa förtroende de ger en hela sitt liv. I slutet finns det bara en sak människan kan göra, ge dem en värdig död. Det är det svåraste och det tyngsta, inte de uppätna fjärkontrollerna eller de nerdrägglade skorna.

Djur vet när stunden är inne och de litar på att du vet det med. För ca två år sedan hade vi vår första kontakt med tanken om att vi kommer att förlora henne och redan då talade vi om det: vi vill inte att hon skall behöva lida. Hon repade sig den gången och hon bjöd av sig själv respektibla två år till.

Igår kom den stunden. Vi visste, så gjorde även hon. Jag är glad över att vi var hemma, hela flocken, hela hennes familj. Vi kunde berätta till barnen och be dem ge henne den största kram de någonsin kan tänka sig till henne. Alla tre gjorde det, jag och min man grät. Vi visste hur denhär resan skulle sluta. Visst hoppades, dumma jag, att det ändå skulle finnas något man kunde göra. Men visst visste jag att det inte var så.

Det blir aldrig lättare att möta döden, jag har gjort det tidigare. Jag har följt min första katt, som också var del av Vastis flock, på den sista resan. Jag hållit min pappas hand, när han gjorde sin sista resa. Och igår satt jag, där på veterinärstationens golv, med min älskade hunds huvud i min famn när hon drog sitt sista andetag.

Hon är nu fri, fri från sin gamla kropp. Hon springer på himlens ängar, är återförenad med nära och kära som inte längre vandrar på denna jord. Det är min tröst, min enda tröst. Hon har det bra och där finns de som fortsätter att vara hennes flock och ger henne den värme och omsorg som hon är förtjänt.

<3 Vasti 'Kuonomäen Nefertiti' <3
 16.3.2001 - 20.10.2014

Vila i frid, min älskling, vila i frid.

Det var en tid sedan...

Jag har inte skrivit på en rätt så lång tid, orsakerna är många men den främsta är väl att jag egentligen börjande denna blogg då pappa insjuknade i cancer. Troligen hade han nog haft den en längre tid i kroppen, men då den blev diagnostiserad.

Nu är det ju snart 7 månader sedan pappa dog, saknaden är ännu stor men gråtandet har minskat. Det underliga med sorg och saknad är nog den att det kan komma när som helst och var som helst. Små saker, underliga saker, kan väcka minnen. Så sitter du där, var än du är och bara börjar böla. Så är det bara.

För cirka en vecka sedan mådde vår 13 åriga hund rätt dåligt, jag var orolig och tänkte för mig själv: var det här nu den sista stunden. Känslan stärktes ytterligare av att jag kände pappas doft, underligt jag vet. Jag funderade då att var han där för att leda vår hund tryggt över till andra sidan. Så var det ju inte, kanske han var där för att lugna mig och säga att jag inte skall överdriva. Kanske han var där för att bara stöda, han vet säkert att jag inte kan ta en död till just nu.

Jag är inte beredd att förlora vår hund ännu, jag är inte beredd att förlora någon annan heller för dendelen. Jag orkar inte med död, sorg och förlust. Jag vill att alla som är mig nära skall få må bra, njuta av livet och leva det just så som de själv väljer.

Vikt och välmående

Den senaste tiden har jag fått höra dagligen och många gånger påpekanden om mitt ätande. Så mycket att jag börjar bli le på det hela.

Hur kommer det sig att det anses vara ok att påpeka åt en annan att den borde äta mer, du tvinar bort osv osv. Visst märker jag ju det på kläderna och vågen, halloo!

Har nån av de som påpekar / frågar någonsin tänkt på att jag kanske är orolig själv? Att jag blir påmind om min vikt dagligen gör det inte lättare för mig. Bara så att ni vet!

Till lynne är jag rätt snäll och kommenterar i stil med, visst äter jag eller jag vet. Vad kan jag annat säga. Jag har inte anorexi eller någon annan ätstörning. Vikten faller utan att jag vill.

För att återkomma till min fråga: varför är det ok att att påpeka om viktminskning? Frågar bara, hur ofta tänker ni på att fråga om läget är det motsatta? Att påpeka om portions storleken. Kan tänka mig att ni svarar i stil med: aldrig, det är inte passande. No shit! Skulle inte falla mig in iallafall. Inte för att det gör det när det gäller personer som är smala heller.

Nästa gång nån påpekar om mitt ätande eller viktminskning så står jag inte för konsekvenserna. Åt några har jag sagt rakt på sak och de påpekar inte mer, men jag vet att de vaktar. Vaktar på att jag äter.

Tack för att ni bryr er, jag kämpar. Kämpar i min egen verklighet.

Varför skall jag behöva förklara mina matvanor för någon? Visst förstår jag att människor är oroliga men att varje dag måsta förklara eller svara är bara för mycket.

Jag är orolig, men jag mår rätt bra. Önskar att vikten stiger lite så att jag skulle må lite bättre. Året har varit tufft och det syns. Got it! Do you?

Lösenord och telefonnumror

När jag var liten, eller yngre så kunde jag alla vänners och släktens telefonnumror utantill. Det fanns inga mobiler på den tiden och ville man spara infon så skrev man in den i en liten telefonbok. Det fanns inga elektroniska visitkort eller ens dator i varje hem för den delen. Det man behövde tränade man så att man kunde det utantill.

Idag har vi, iallafall de flesta, tillgång till dator och olika system som har tagit över denna minnes bit för oss. Istället för att komma ihåg alla adresser, telefonnumror och födelsedagar så har vi elektroniska system, datorer och mobilen som håller reda på allt detta åt oss. Istället för att fylla minnet med numror och adresser så fyller vi vårt minne med pin koder, lösenord och www-adresser för att komma åt informationen som vi behöver.

Jag kan ännu rabbla upp de numror jag ringde ofta till då jag var yngre, men fråga mig inte numror som givits åt mig sedan jag fick min första mobil. Visserligen var min första mobil inte så avancerad som den jag har idag, endast en telefonnummer kunde sparas under ett namn. Men då började tiden då jag inte längre behövde kunna telefonnumror utantill.

Har ni nångång räknat hur många lösenord ni använder på daglig bas? Hur många ord som skall innehålla specialtecken, bokstäver och siffror som inte egentligen betyder nånting? Jag räknade för kanske 5 år sen och då räknade jag bara dem som jag behövde för att sköta mitt arbete. Då var det kanske 10-15 lösenord, idag är siffran betydligt högre. Visst, man kan ju använda samma till allt, men så finns den där lilla irriterande saken: byte av lösenord. Inte att det skulle vara så smidigt att alla skall bytas vid samma tidpunkt, nej.

Har ni märkt att just då man behöver något visst program så är det dags att byta lösenord? Så sitter du där och försöker komma på ett nytt som inte påminner om de 12 senaste, som innehåller specialmärken, stora och små bokstäver och siffror. Så kommer den förb..de texten som säger att lösenordet inte passar. Hur galen blir man inte av det, hitta nu sen på ett ord som inte kan härledas till dig men som du kommer ihåg. För att inte glömma siffrorna och specialtecken! Jag har börjat avsky de där stunderna när meddelande kommer: lösenordet föråldras inom xx dagar eller ditt lösenord har föråldrats.

De flesta programmen har dock så att du kan byta lösenordet själv då det föråldrats, men så finns det såndäna extra äckliga program som låser sig ifall du inte byter lösenordet innan det föråldras. Hur i h...te skall man komma ihåg vilket program som skall bytas när. Just nu har jag ett program som låst sig totalt (vilket stör mig) och nej jag får inte det bytt själv utan jag borde gå med id till studiebyrån för att få ett nytt. Nej, tid att ta mig dit har jag inte, så jag får leka telefonterrorist och försöka få det den vägen.

När jag tänker på alla vimlande lösenord så måste jag låta tråkig och säga: visst var det lättare förr när man bara behövde lära sig adresser och telefonnumror utantill! För till sitt eget minne behöver man inget lösenord. Ingen kan spionera på det som finns i ditt minne eller bryta sig in!

ctrl alt del

Ha en bra dag!

Sista etappen

Igår vandrade jag den sista etappen, jag bar pappa hela vägen. Det kändes underligt, overkligt och tungt. I mitt stilla sinne, viskade jag en önskan om att han fått ro. Dags att lägga dig i gravens ro.

Man vet ju inte på förhand hur man skall agera i situtioner som denna, den är ju så underlig och ofattbar. Från levande till död och sedan finns bara askan kvar av det fysiska. Allt känns ju så förvridet på nåt sätt.

Det finns liksom ingen handskrivning på hur man skall sköta något som en urnläggning. Där är urnan framför altaret, med ljus på var sida. På urnan är där teijpat en lapp med namnet på den döda. Kapellet är tomt, ingen musik, inga ljud. Man måste liksom själv fatta att det är den sista vägen, den sista etappen.

Vaktmästaren frågar tyst om vi beslutat vem som bär urnan, jag försöker säga mellan tårarna att det är jag. Jag vet ju inte om han hörde, men jag antar att han förstog. Jag går fram och lyfter urnan i famnen, kramar den hårt. Samtidigt som jag blir förvånad över att den väger så mycket. Tårarna rinner. Vaktmästaren öppnar dörren och trycker på en knapp så att kappellets klockor börjar ringa.

Enda ljudet som hörs är klockorna från kapellet, lite snyftande och ljuder från mina klackskor. Det är de enda ljuden jag hör. Jag hör absolut inget annat. I mitt stilla sinne talar jag med pappas själ. Vägen till graven känns oändligt lång, har gått den två gånger tidigare och jag minns iallafall den ena. Om möjligt är denhär gången den värsta.

Blommorna vi lade på graven vida begravningen ligger kvar, lite flyttade till sidan för att hålet för urnan kunnat grävas. Vaktmästaren lyfter det gröna locket åt sidan och ställer sig vid sidan om. Jag står där med urnan i famnen och vet inte riktigt hur länge jag skall vänta innan jag skall sänka urnan i djupet. Tänker för mig själv, ja det hjälps inte, bäst att bara göra.

Så var det blommorna, där står vi och vet igen inte riktigt vad som är korrekt. Mamma lägger sina vid sidan om hålet. Vilken tur att vaktmästaren är där, han ursäktar sig och säger att om ni vill kan ni lägga blommorna i hålet, det är helt ok. Endel av oss gör det. Mest rörd blir jag då den minsta av oss alla, med sorgsna ögon tittar på mig, tar min hand och vill gå nära. Hon tittar in i hålet, tar sin röda ros och lägger den försiktigt in i hålet. Det är pånågot sätt hjärt skärande, trots sin unga ålder verkar hon förstå allvaret i situationen. Hon är helt tyst och tittar på mig.

Vaktmästaren närmar sig, tar ögonkontakt. Ord behövs inte, han lägger på locket och säger tyst att vi kan stanna så länge som vi vill och han avlägsnar sig. Vi bestämmer oss att snygga till graven en aning, ta bort utbrunna ljus och vissnade blommor. Träplattan som jag skrivit med pappas namn hänger nu på korset. En dag står en sten på korsets ställe, så träplattan är bara tillfällig.

Två månader har gått och nu är den sista etappen av livshistorian slut. Sista kapitlet är skrivet. Ljusen brinner på graven och vi har tagit farväl av det fysiska. Minnet lever kvar. För övrigt är det bara att säga farväl och konstatera att bokens sista kapitel blivit skrivet, lite klumppigt och trävande nu finns bara några ord kvar.

Tack för att du berikade mitt liv, lärde mig och fanns där. Sista kapitlet är nu skrivet pappa, du ligger nu i gravens ro. Jag kommer att återvända dit, nu vet jag vart jag skall ta mig när allt bara känns fel. Jag kommer att tända ett ljus varje gång och kanske hämta en blomma eller två. Det finns bara ditt sista viloställe att ta hand om mera, men det gör jag och lär mina barn att göra det med. Att hädra er alla som vilar där är en del av mitt liv.

Vila i frid pappa, och dansa med änglarna.

-The End-

I held your hand, like I promised

I held your hand, dad, like I promised. I was there and stroked your head. Your fine now, no more pain or loosing memory. You are dancing with the angels, just like we danced on my wedding day.

I remember all the moments we had together. I remember when you sat on the boat looking at the sea, we sat there together keeping hands.

I miss you, there is empthyness inside me. I didnt want to let you go, but you are in a better place now. You have found peace. All your girls were there dad, we all sat by your side.

Dad, I promise, I will be there for mum, the love of your life. I’m there for her now. I know you are by her side, I know you walk next to her. I will take her hand and give her strength, I promise dad.

Dad, I miss you. You are ok now dad, all worries has lifted. Thank you dad for that you held out for our sake. Dad dance with the angels, dad dance.

 
Your little girl will manage, one day at the time. I will always be your little girl, do you know that dad?

You were my all, dear dad. You understood me, without words. Your eyes met mine, I will miss that dad. I will miss your hands that always was warm.

Dad, you don’t have to be cold anymore, you don’t have to have pain.

Dad, dance with the angels, dance.

Bo-Björn "Boije" Lindqvist 17.7.1942 - 31.12.2013
Dance with the angels, dad, dance <3

(I wrote this text  the day after my dad died and now I translated this so that more of my friends get to know me and my wonderful dad. The song above I played for my dad just after he passed away.)

Vändag

Bara en dag bland de andra.
Personligen är jag tacksam för alla mina vänner dagligen, men visst är det bra att ibland stanna upp och säga tack. Kanske också så att man stannar upp och märker hur många fina vänner man har. Stanna upp och bara själv förstå hur bra man har det och säga det högt. Inte bara ta förgivet.

Människan har förmågan att rusa vidare i livet, utan att leva i nuet. Varför rusar vi? Själv tycker jag att det är bra att stanna upp och känna sig för vad allt man har att vara tacksam för.

Satt på en skolning här om dagen, där det talades mycket om att vara närvarande. Att vara närvarande i nuet, i stunden. Att låta sig stanna upp. Allt lät vettigt och så borde man försöka leva sitt liv. Vi, människan, har förmågan att dra på lasten från det förgångna och leva med andra foten i framtiden. På det sättet gör vi det svårt för oss själva att vara närvarande i nuet och leva/uppleva nuet just så som det är.

När jag satt där, märkte jag att mina tankar rusade galopp och jag var egentligen inte närvarande. Visst hörde jag allt och deltog i diskussionen vid behov. Men visst är det svårt att vara 100% närvarande i stunden. Jag tänkte ändå att jag skall sträva till att lära mig det, ett steg i taget.

Därför, igår på vändagen när jag satt vid datorn och läste många uppdateringar på fb så kände jag för att tacka för alla fina vänner som jag har. Just i den stunden kände jag för det, jag levde i den stunden. Varför jag gjorde det på fb kan man ju fråga sig, men jag tror inte att det skulle ha uppskattats så högt om jag skulle ha börjat ringa den tiden på dygnet.

Vändag eller alla hjärtansdag är alla dagar på året, men den 14.2. fungerar för oss som en påminnare, att iallafall en dag i året säga tack högt och stanna upp.

Själen

Jag sitter här, på samma sätt som många kvällar. Ensam, framför datorn. Mörkret har sjunkigt över dagen och barnen sover i sina egna sängar. Mitt huvud är tomt och min själ är sönder. Ja, sönder.

Jag försöker varje dag, lite i taget. Ibland går det bättre, ibland blir allt bara fel. Jag blir en monstermamma som inte orkar med miljoner frågor, som inte orkar med vardagens, just då, så banala rutiner. Jag orkar inte bry mig om något ibland. Men det är de mörka stunderna, som jag bara vill rymma från verkligheten. Det är stunderna när min själ blöder.

Visst finns det dagar och stunder som jag lever en smula, som jag ser det ljusa och kanske är en helt normal mamma. Som orkar svara på miljoner med frågor, trösta och förstå. Det är visst såhär som det nu bara är.

Det här med själen är en rätt underlig grej, himla personligt och hur du upplever det. Endel funderar knappast på saken alls, medan sådana som jag känner av den. Jag har ju tidigare skrivit om min själ, just nu är den trött och sönder. Jag antar att tiden helar den, men samtidigt är jag otålig. Jag vill inte känna såhär, hur det river och gör så himla ont. Jag kan ju inte be min omgivning förstå i allevighet, men just nu så är det bara såhär. Jag märker att jag har svårt att koncentrera mig på vardagen, jag har inte riktigt energie för det.

Jag tro på att alla har en själ. Jag tror också på att själen kan vara både yngre eller äldre än sin bärare. Jag har alltid känt att min egen själ är äldre än mina jordsliga år. Ända sen jag var liten faktiskt. För mig har själen inte varit frågan om tro och sånt, utan en koppling till något. Inte andligt eller så, men något som gett mig styrka på nåt vis. Jag vet att det låter underligt om man inte tror på något som själar, men för mig är det något verkligt, en del av mig som inte syns men som jag känner av.

Själen är något som är tyst inom mig, som ingen ser men som på något plan lyser ut för den som är villig att se. Min pappa hade en själ som jag kunde känna av och som min själ kunde kommunicera med, utan ord och i all stillhet. Han hade en varm själ, en öppen själ. Jag tror att våra själar kommer att mötas igen, för jag behöver tro det. Det känns som det är det enda sättet jag kan komma vidare, iallafall på något sätt.

Jag tittar på fotot av min pappa, han ler. Inte bara med munnen utan även med ögonen. Det är jag som tagit bilden, för några månader sen. Det sägs att ögonen är själens spegel, kanske fångades endel av hans själ på det fotot. Den värmen jag ser i ögonen, det lugnet som finns i dem. Han hade hittat balansen, det är så jag vill se på den.

En månad har gått

Idag, en månad senare, 31.1.14 stod jag där. Omringad av släkt och vänner som bryr sig. Pappa välsignades till sin sista vila. Sorgligt, vemodigt men samtidigt så lungt och vackert.

Allt kändes så overkligt, känns ännu så overkligt. Han låg där i sin vackra träkista, som han önskat. På morgonen blev han på klädd sina älsklingskläder av älskande händer. Nu vet jag att det var just han som lång där framför oss alla.

Våra själar har delat en väg på 37 år, den vägen har nu fått en gren. En väg som jag måste vandra vidare på ensam, utan honom. Hur det vet jag inte, men som han brukade säga: jag måste bara hitta balansen igen.

Lätt, lätt föll snön utanför kyrkans fönster. Jag bad stilla att det skulle sluta, om bara för en stund. Den stunden som vi bar honom ut från kyrkan. Kan hända att han dansade en sakta vals just då med änglarna, för just den stunden slutade det snöa. Min själ tackar, älskade pappa.

Den sista vägen är ännu framför oss, den då du läggs i gravens lugn. Blommorna ligger på den graven nu pappa och alla de vackra orden är inristade i min själ. Jag vill tro att allt blir bättre, så att jag kan föra ditt arv vidare. Du har lärt mig så mycket och att tystnad ibland betyder mer än alla uttalade ord.

Min själ är ännu orolig pappa, jag saknar vår tysta dialog. Jag älskar dig så mycket, mer än jag kan säga i ord. 

En inre smärta som ingen kan se

Timmar, dagar, veckor går framåt. Allt som i en dimma.

Jag bär på en osynlig smärta, som river i min själ. Jag undrar när det skall lätta, denna underliga, sorliga, tunga känsla. Som även innehåller en nypa med skuldkänsla.

Jag söker och känner mig förtvivlad. Jag har ju så mycket att vara glad för, men inget verkar rycka mig helt ur detta tillstånd. Korta, korta stundet kan jag skratta, men sen kommer det igen. Den mörka dimman och en oändlig känsla av smärta och strömmen med tårar. Det känns så tomt. Jag är tom på förståelse och empati.

Jag har förändrats. Min själ har blivit flere år äldre på en kort tid. Jag kämpar och försöker, men vet inte hur länge till jag orkar med detta diffusa tillstånd. Jag söker närhet, men verkar mera stöta ifrån. Jag har tappat bort mig själv. Min själ är rastlös, den söker någon som den ej kan hitta. Kontakten som var där, men nu är borta. Det känns så fel, så fel.

Känns som om jag inte vill vara någonstans, då allt bara känns fel. Hur jag än försöker andas, så känns det som om jag håller på att kvävas. Alla säger att det kommer att bli lättare, men jag har, just nu, svårt att förstå att det skulle. Visserligen kan jag inte stanna var jag är nu, för livet måste gå vidare för de levande. Jag ber bara att min själ skall hitta sitt fäste igen, att jag skall hitta min inre ro. Att smärtan inom mig en dag skall ge vika och dimman skall lätta.

Just nu skulle jag bara villa rymma eller gömma mig i ett mörk hål, för att en dag kunna uppskatta ljuset och känna mig hemma där jag är.

Livet går vidare

Livet, utanför min kropp, går vidare. Så skall det vara, men det känns så himla fel. Mitt liv har just fallit i bitar, jorden roterar på fel bana i mitt liv. Allt känns bara fel. Ingenting stämmer, men ändå går allt vidare.

Jag vet inte var jag skall vara, alla ställen känns bara fel. Pappa är många kilometer ifrån mig, eller egentligen skalet av hans själ. Världen fortsätter att gå vidare runt honom, men jag har så svårt att förstå. Han ligger i nåt kylrum och jag lider för jag vet hur han hatar kyla. Samtidigt säger ju hjärnan att det är bara hans skal. Jag har bara så svårt att godkänna, som om jag skulle vänta att nån ringer och säger att allt är bra nu, han kan komma hem nu.

Alla har varit så snälla och omtänksamma, jag har bara varit en trasa. Jag går som i dvala, allt är flummigt och jag kommer riktigt inte ihåg något, men ändå kommer jag ihåg allt. Jag visste ju att slutet kommer, men nånstan inom mig djupt, djupt så fanns en liten knista som hoppades. Den gnistan finns väl egentligen kvar, och det gör allt så fel.

Jag får inte mer se hans ögon, känna hans varma händer krama om mina. Jag får inte blicken som han brukade ge när vi möttes. Allt det är borta. Jag märker att jag söker den kontakten febrilt, var skall jag hitta den? Hur skall jag leva utan den? Med vem skall jag dela de tysta stunderna med nu?

Min själ blöder och hjärtat känns tungt. Jag orkar inte, men orkar ändå. Jag är här, men ändå kilometer ifrån. Jag inbillar mig saker, som jag gömmer i min själ. Jag går en inre kamp. Jag saknar honom så mycket att det river vid varje andetag.

Jag önskar att han skulle komma tillbaka, men vet ju att allt är så definitvt och slut. Det känns bara så fel...så fel. Att livet går vidare utanför, när mitt inre är ett enda kaos och inte alls beredd på att gå vidare.

Jag höll din hand som jag lovat

Jag höll din hand, pappa, så som jag hade lovat. Jag var där och strök ditt huvud. Du har det bra nu, ingen värk eller svikande minne. Du dansar med änglarna, så som vi dansade på min bröllops dag.

Jag minns alla stunder vi hade tillsammans. Jag minns när du satt på båten och tittade ut mot havet, vi satt där tillsammans, hand i hand.

Jag saknar dig, ett tomrum finns inom mig. Jag ville inte låta dig gå, men du har det bättre nu. Du har hittat lugnet. Vi alla flickorna dina var där pappa, alla tre satt vi vid din sida.

Pappa, jag lovar, jag skall stöda mamma, din livs kärlek. Jag är där för henne nu. Jag vet att du finns vid hennes sida, jag vet att du går där brevid. Jag skall hålla hennes hand och ge henne styrka, jag lovar pappa.

Pappa, jag saknar dig. Du har det bra nu, alla bekymmer har lyft från dina axlar. Tack pappa att du orkade för vår skull. Dansa pappa med änglarna, pappa dansa.

Din lilla flicka orkar nog, en dag i sänder. Jag kommer alltid att vara din lilla flicka, vet du det pappa?

Du var mitt allt, min kära pappa. Du försto mig, utan ord. Dina ögon mötte alltid mina, jag kommer att sakna det pappa. Jag kommer att sakna dina starka händer som alltid var varma.

Pappa, du behöver inte frysa mera, inte ha värk. Pappa, dansa med änglarna, dansa.

Bo-Björn "Boije" Lindqvist 17.7.1942 - 31.12.2013
Dansa med änglarna, pappa, dansa <3