Mamma 'I think I can'

Ibland, i mina svaga stunder, önskar jag att få vara i fred. Göra vad jag vill, utan att ha ögon i nacken och tio händer som tröstar, snyter rinnande näsor, ger till mjölk och mat och svara på frågor om var myror bor. Ibland är jag bara så trött på allt som heter 'mamma'. Tyvärr!

Jag känner mig som tåget i Dumbo  som kämpar upp för backen, just nu känns den backen väldigt lång. Visst vet jag att tåget når till kullens topp och klarar av resan. Just nu har jag bara blivit fast på stället, 'I think I can'. Jag tror inte ens själv på att jag kommer upp för backen, men jag kämpar som attan. Efter den här dagen kommer jag säkert att känna mig som det lilla tåget i slutet av resan: pustar ut och bara blir på ställe.

Jag antar att mammor också har rätt att bara vara utleda på allt som har med den rollen att vara, eller? Ialla fall de korta svaga stunderna? Jag blir en monster mamma, som inte orkar eller har tålamod. Det värsta med det hela är ju att de små liven märker att mamma inte orkar och hittar på allt för att få uppmärksamhet. Ja jag menar allt! 

Frågan är inte om att jag inte skulle älska mina barn, för det gör jag. Ibland får jag bara nog av allt ståhej, alla rutiner och allt annat tjafs! Antagligen är det så att jag behöver dehär stunderna för att komma över kullen, vem vet. Det sköna med det hela är att det går över, så det är väl den biten av tågresan jag mest ser fram emot. 'I thought I could....puuuust!'