Jag känner mig som Hans och Greta i den mörka skogen, som lägger ut smulor för att hitta tillbaka.
Jag känner mig inte borttappad. Det är nog närmast frågan om att jag lägger ut smulor för att hitta tillbaka till mig själv, i något skede.
Jag är inte rädd för att mörkret skall sluka mig, men jag märker att jag bit för bit bygger en skyddsmur kring mig och placerar ut lite smulor här och där. Bara för att en vacker dag, som kommer att vara den tyngsta i mitt liv, börja hitta vägen tillbaka till mig själv. En smula i taget, ett block av sten i taget.
Det underliga med allt är att jag ser alla små nyanser runt om mig, jag känner känslor kring mig som jag inte kan lägga i ord. Jag ser, men vill inte. Jag lägger ner en smula, som jag en dag plockar upp.
Det känns som om tiden går för fort, den rusar förbi och jag hinner inte med. Jag lägger ner en smula, för att hitta den senare.
Jag blir ledsen, men kan skratta lika väl. Jag försöker att ta vara på skrattet, ledsamheten lägger jag ner som en smula. En dag plockar jag upp den, för jag måste. Jag vet.
Just nu lägger jag ner en smula, för att helt enkelt orka med imorgon. Dagen kommer då jag måste samla alla smulor, för att känna igen mig själv igen.
Tack till den som orkade läsa detta, det hjälper alltid en smula.
