Skola för mammor?

Nu blir det lite mamma blogg igen, men alltså jag förstår mig inte på det här med 9-åringar. Inte! Vad man än säger, vad man än gör så blir det bara galet. Känns som om allt man säger viner som en vind genom huvudet och bara kör rakt förbi. Jag blir galen. Var jag sådan när jag var liten, har svårt att tro det.

De senaste dagarna har jag saknat en skola för mammor, som har barn just i den här pre-pissis åldern eller vad man nu skall kalla den. En skola där man lär sig A) du är inte ensam och B) gör såhär så blir det nog bra. Urk, det dumma är ju att det inte finns någon sån, men det skulle definitivt behövas.

Redan då besöken med den äldsta började minska på rådgivningen funderade jag på det, och mig själv trogen, frågade jag också varför det minskas på besöken då det känns att behovet ökar när trotsen kommer. Svar fick jag förstås inte annat än i stil så har det alltid varit. Jag antar att det är lättare att väga och mäta och tala om kost osv. än att tala om 'hur skall jag göra med mitt barn som gör si eller så'. Nåja, man lärde sig då att tackla situationerna som de kom, med hjälp av familj och vänner.

Nu är jag igen i den situationen att jag måste tackla alla dessa situtioner, känns bara som om jag behöver en amerikansk fotbolls spelares utrustning för att klara av det. Missförstå inte, inget fysiskt här, men orden som jag får "glädjen" att bemöta kräver definitivt skyddsutrustning. Idag gjorde jag ett beslut, som jag nu då testar och ser ifall det bär frukt. Klar jag önskar att det bär frukt, men vi får se.

Jag lyfter hatten åt alla mammor som orkar i vardagen, gå igenom striderna och försöker sitt bästa. Att vara mamma är absolut inte lätt i dagens samhälle, med alla olika förväntningar som finns både på barn och på de vuxna. Att man skall vara si eller så och ha den ena eller andra grejen. I dagens samhälle är det så förvirrande för små barn vilket gör det allt svårare (tycker jag) att fullt ut fungera enligt bondsförnuft.

När barnen är små är problemen små, när de växer växer problemen. Så sa en vän till mig en gång. Då tyckte jag att vaddå, hur mycket "värre" kan det bli. Hon sover ju inte natten igenom, hon trotsar osv osv. Jag börjar ana att hon har rätt, det som då kändes tungt känns som peanuts just nu. Får se hur det blir framöver, men en skola för mammor skulle nog behövas!

Respekt

Jag har märkt att jag på senaste tiden funderat mycket över respekt. Speciellt hur vi lär våra barn vad respekt är och vad det innebär att respektera andra och deras egendom.

Själv försöker jag gå med förebild till mina barn, man skall ta hand om sina egna saker och framförallt se till att man inte söndrar eller förstör andras. Just pågrund av det blir jag rätt ledsen då jag upptäcker att endel inte helt enkelt bryr sig, vare om sina egna saker eller om andras. De går omkring som om regler inte berör dem och att det är helt ok att förstöra.

Jag blir både ledsen och upprörd. Värre blir det då man frågar ifall de gjort det, då man verkligen vet att de är just de som ställt till med det, och de säger nej. Stå där ännu sen och ljuga och inte stå för det vad man gjort. Urk vad sur jag kan bli.

Jag vet inte, men jag tycker att det finns mindre respekt överlag i dagens samhälle. Det är mera "minä itse, nyt ja heti" syndrom som gäller. Typ skit i andra bara jag får det jag vill ha. Ingen skillnad ifall man tramppar någon på tårna eller gör någon ledsen med sitt agerande. Helt som om människan idag går med blindlappar på.

När jag var liten tog jag själv ansvar för det jag gjorde. Om betyget var dåligt så var det för att jag inte gjort det jag skulle. Hade jag varit dum med någon, gick jag och ba om förlåtelse. Men vad händer idag? Om betyget är dåligt är det läraren som är dålig och får man skällor för att man gjort illa så är det föräldrarna som kommer till undsättning. Hur snedvridet har inte allt blivit. Nu säger jag förstås inte att alla fungerar såhär, men det finns de som gör det. Då frågar jag, vad lär man sina barn med det?

Om man bara skyller ifrån och pekar på att det är någon annan som gjort fel, så måste man komma ihåg att det alltid är tre fingrar som pekar tillbaka i din hand. Man måste väl fundera efter vad man gör och lära sig av sina misstag. Annors kan man ju inte växa.

Det är inte lätt att vara förälder i dagens samhälle. Man försöker lära sina barn fasoner och vett, respekt och ärlighet. Men vad händer, jo när de gör som de blivit lärda så är det som som blir utsatta. Men jag säger ändå det, de som får lärdomen hemifrån att klara sig själv och stå för det som de gjort, kommer att komma längre i livet. De kommer att stå rakryggade och styra sitt eget liv, med respekt för andra och speciellt respekt för sig själv!

Hipster?

Efter som jag är helt ute och flyter när det kommer till trender och coola grejer så blev jag lite nyfiken på att få veta vad som menas med hipster. Det verkar ju vara något som det talas om hela tiden och i olika sammanhang. Faktiskt så att det, för en omedveten som jag, blir lite förbryllande.

Nåja, eftersom vi lever i en IT-värld så googlade jag fram hipster och stötte på wikipedias förklaring till Hipster. I själva verket två olika förklaringar, en Hipster 1940-talet och en Hipster 1990-talet. Den första dvs 40-talet gjorde mig förbryllad över att man vill vara en hipster, då den hänvisar till droger etc. medan den andra förklaringen får mig att skratta eftersom om man vill vara en hipster enligt den förklaringen så skall man inte kalla sig en hipster.

Det som ju jag tyckte var bra är att förklaringen, enligt hipster 1940-talet, tar fram synpunkten om att man skall känna till sin historia. Vill man kalla sig hipster, eller någon annan, så är det nog bättre att läsa på lite vad det betyder. För en, som levat sin ungdom på 40-talet, kanske inte tycker att det är okej att vara hipster, medan en som levat hipster liv på 1990-talet kanske tycker att det är helt ok.

Nåja men wikipedias förklaringar, som du hittar här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hipster kan läsa om det intresserar. Googlande ledde mig även till lite bilder, som jag tyckte var lite roliga. Bilderna fick mig och le en smula, men först efter att jag läst wikipedias förklaringar.

Nåja, alla gör som de gör o klär sig som de klär sig. Huvudsaken är väl att man tycker om det man har på sig och tycker att det är bekvämt. Klädstilen är egenligen inte så tokig. Ordet hipster är jag lite mer fundersam över eftersom den verkar ha olika beskrivningar som baserar sig på olika årtal. Bättre att känna till historian och sedan själv bestämma ifall man vill använda det eller inte.

När det kommer till kläder och trender så verkar det som om gamla trender kommer och går. Man har ju redan nu sätt neonkläderna, som var trendiga i min ungdom, ute på gatorna. Själv skulle jag inte sätta på mig dem mera. Så nu får vi vänta och se vad som blir trendigt till näst, stentvättade farkkun med dragkedjor vid vristen kanske!? Nej vänta...har inte också de redan synats i gatubilden? Nja, jag är inte modemänniska eller trendig eller cool, så jag följer inte riktigt med min tid på den fronten.

Att köra bil o nya brillor...

Senaste veckoslut blev det massvis med köran, helt för mycket egentligen. Så kändes det iallafall efter 3timmars nattsömn innan resans start och speciellt på måndagen då jag skulle på jobb efter ca 1timmes nattsömn. Urk, aldrig mer.

Det sorliga i det hela var ju att min kära Alban inte körde den resan, utan en lånebil som inte alls kändes rätt. När vi lämnade tillbaka den på södag morgonnatt så var jag överlycklig att den fick bli där, jag rentavt hatade den bilen just då. Jag ville ju bara vara hemma och sova i min egen säng.
Egenligen var det nog tur att det inte var Alban jag körde med, för tänk om jag hatat honom lika mycket då.

Nåja, men till resan. Jag vet inget värre än att köra på små vägar mitt ute på lande när månen lyser klar och rådjuren är i rörelse. Jag sitter som en pinne och stirrar som en galning ut och varje gång jag ser de små lysande ögonen i vägkanten stannar mig hjärta av skräck. Huu det är en hemsk känsla.

Nu hade jag ju tänkt att mina nya glasögon skulle vara till stor hjälp på denhär resan, men icke! De gjorde ju allt bara värre, eftersom de förvränger synfältet helt. Optikern säger att det tar sin tid innan ögonen vänjer sig vid de nya linsserna, men alltså halloo jag ser bättre utan dem känns det som. Med brillorna på sluttar alla gator och allt är lite dimmigt. Då tycker jag (dum som jag är som säkert optikern också tycker) att det inte är rätt, jag sa genast något var fel då jag satt dem på mig.

Jag får, nu efter 2 veckors testande, traska tillbaka till optikern och säga att det här inte går. Brillorna som jag skaffat behöver jag speciellt då jag kör på obekanta ställen i skymmningen och för att se ordentligt bakom ratten. Får se vad som händer.

Nya erfarenheter

Idag har varit en härlig sommardag, vi har såg på havet med sina vågor vi njöt av glass och parkliv. Vi åt god mat och levde loppan. Så tycker jag man ska få göra ibland, speciellt under sommaren och när det är semester.

Det var tidig väckning och jag kunde konstatera att det absolut inte passar vår familj. Tyckte synd om de små liven då jag försiktigt och så milt som möjligt försökte väcka dem. Vi har verkligen kommit in i semestertid kan man säga. Men oj vad de orkade trots väckning redan halv 6. Vi skulle ju starta 6:15.

Att få iväg en familj som oss är helt galet, speciellt den tiden på natten. Men även hos oss lyckas det ibland, sällan dock helt smidigt. Så var det inte idag heller, men skit i det för vi hann. Ja, vi hann till check-in och till båten. Två minuter efter att vi checkat in så hörde jag dem ropa i högtalarna att check-in hade stängt. Huh, vad det var när tänkte jag då i mitt stilla sinne. Först inne i båten kunde jag börja njuta, barnen började vakna och jag visste att vi har en dag med nya erfarenheter och upplevelser framför oss.

Lite mörka moln fanns lurande över dagen, men jag beslöt att jag skuffar fram dem tills imorgon då väderleksrapporten också säger att det skall ösa ner. Jag tar det dåliga humöret imorgon

Idag skall jag ännu njuta av dagens händelser. Jag hör barnens skratt klinga i öronen och känner ännu av att jag varit ute hela dagen i solen.  Idag har jag erfarit Tallinn på ett nytt sätt, på ett mycket positivt sådant. Tack för det skall min familj ha och det strålande sommarvädret!

Alban

En liten materialist i mig myser, jag har något nytt! Den blänker i solen och doftar ny. En doft jag gillar mer än något, den väcker materialisten i mig.

Alban heter han, så har jag bestämt. Han är min (ok den är nog min mans med, men ändå)! Och jo, det är en han, inte en hon eller hen eller den. För så har jag bestämt! Alban har bott hos oss sedan måndag och har redan nu gett mycket glädje åt hela vår familj. Han var ett välkommet tillskott till just vår familj. Vi letade och letade, i hela ett och ett halft år! Men äntligen har han kommit till oss och jag tror nog att jag är gladast av alla för det!

Ja, kanske ni undrar vem Alban är. Alban är min nya vän, som håller mig torr då det regnar och för mig fram i väder och vind. Han kommer att få ta del av mycket, både roligt och sorligt. Han kommer att ge mig tystnad och ro i de stunder jag behöver. Endel av er kommer att himla med ögonen över att han fått ett namn och att jag talar om han. Men jag tycker att det passar i vår familj. Han är ju medlem nu.

Alban

Här är han, min Alban. Alban är en bil, han rymmer hela vår familj, och när jag säger hela familjen så menar jag faktiskt hela familjen.

Visst är han inte fin? Jag tycker det, jag myser, materialisten myser och imorgon skall han föra oss på utflykt. Och jo, det är jag som sitter bakom ratten, så kommer det att vara, för han och jag hör ihop.

Jag vet, han är en bil, men för mig betyder det så mycket mer. Jag älskar att köra, det ger mig styrka och inre ro. För mig är körande terapeutiskt, man gör något, men man behöver inte tala. Man kan sjunga högt och ingen hör, speciellt då när man är ensam. Man kan vara ledsen, t.o.m gråta men ingen frågar varför.

En barns familj

Hur underligt känns det inte efter att vi daglig dags lever i totalkaos med tre barn o djur, att mitt i allt ha hemma bara ett barn. Visst är det rutiner och allt annat, men det känns ganska lyxigt iallafall. Inga strider att vara domare till, mera kontrollerbart kan man väl säga.

Jag tycker också att det är bra att barnen får uppleva att vara enda barnet, få 100% uppmärksamhet. Jag tror att jag ser på dem med lite annorlunda ögon då när de är ensamma med mig, när jag inte behöver dela min uppmärksamhet på tre eller fler. Jag kan också se att de njuter av att få vara ensamma med mamma o pappa, så de behöver nog också det.

Det är nog hälsosamt och speciellt då jag vet att de två andra här roligt där de är. Jag brukar, de få gånger det går så att vi har bara en hemma, skämma lite bort dem. Inte med något underligt, men lite festligare kanske. Som igår åt vi till efterrätt jordgubbar och chokladgrädde och idag blev det lite gott på morgonen. Inget underligare än så, men kanske, kanske kommer de ihåg det sen då de är äldre?

Jag vill ju att mina barn skall ha bra minnen från sin barndom, av föräldrar som är stressfria. Nu säger jag inte att vi skulle vara stressade hela tiden när alla är hemma, men man hinner tyvärr inte på samma sätt ge uppmärksamhet år alla i de stunderna. När de är ensamma med oss kan vi njuta på ett annat sätt av varandra och märka de små olikheterna de har, som annors försvinner i vardagens yra.

Jag älskar mina barn, och det att de alla är så olika. Det är just det som kommer fram tydligare då de är ensamma med oss. Många gånger funderar jag på hur det kan vara så, då de alla växer upp i samma miljö. Men det är just så här som det skall vara, som mamma vill jag uppmuntra deras styrkor och stöda där de är svagare. Jag vill ge dem alla en god förutsättning att göra bra val i livet.