Ja-a gott folk ett år har snart gått. Inte det bästa för min del. Sorg i mängder kan man gott säga, men några små glimtar som hållit mig på ytan.
Det brukar sägas att man inte blir tilldelad mer än man klarar av. Året har nog innehållit stunder som jag ifrågasatt den meningen, många gånger. Man kan nog gott säga att jag är en skugga av det jag nångång varit, jag är inte mig själv.
För ett år sedan visste jag inte att morgondagen skulle innehålla så mycket sorg som den skulle. Jag jobbade för fullt för att kunna fira årsskiftet. Jag trodde att jag hade hur mycket tid som helst, hur fel hade jag inte då.
Nu när jag sitter här och tänker tillbaka finns det som jag ångrar, som jag skulle välja att göra på ett annat sätt ifall jag bara fick chansen. Men när det kommer till den absoluta nollpunkten, så går det inte att gå tillbaka och göra pånytt. Lärdomen jag fick gör att jag skuffar andra i samma läge att göra ett annat val än jag gjorde, jag råder att inte göra som jag. Att bära på den ånger jag bär skall jag fan i mig låta andra undvika, det tär på en djupt under ytan.
Telefonnumret är ännu kvar i telefonen, värkmedicinerna hänger ännu i en påse i tamburen. Underligt, men jag förmår inte radera eller föra bort. Kanske nästa år är tiden inne för det. Om jag fick ställa ett önskemål, skulle det vara att jag för ett år sedan skulle ha kört iväg från jobbet och gett pappa en kram på nyårsaftons morgon. Jag skulle ha lagt familjen före arbetet, arbetet finns ju kvar än idag, men pappa är borta. Några timmar borta från arbetet skulle inte ha ändrat på det, men att jag valde att stanna förändrade hela mitt liv. Mitt inre liv, det som inte syns på ytan. Jag bär på en mörk skugga, som endel dagar är betydligt större än de andra. Jag ångrar, men säger ingenting. Jag saknar, men låter ingen se.
Visst blir det väl lättare, men det finns stunder som tillexempel nu när snön faller och täcker marken som jag går tillbaka i tiden och minns vår vinterpromenad. Pappa i sin gröna vinterhalare och jag skuttande brevid. Snön var mig till knäna och vägarna oplogade. Det var jultid och pappa och jag skojade runt i snöyran. Vi busade och lekte i snön, minnena får mig att le. Jag som hatar vintern nuförtiden, då älskade jag den.
Om jag fick välja skulle jag gå tillbaka till den tid då pappa ännu var med oss, jag skulle ge honom en kram och säga att jag älskar honom. Helt sådär spontant som ett oskyldigt barn.
Den här julen har varit tung, annorlunda. Varje år har jag just innan jul fått julstämning, men inte det här året. För barnen har jag orkat och fixat, men glädjen...den har inte funnits där. Den sanna julstämningen har varit borta. Nu fasar jag för morgondagen, vill egentligen bara hoppa över den. Jag trycker undan tårarna, jag vill stänga av.
Jag sörjer och önskar att ingen skulle behöva gå igenom allt som jag gått igenom på ett år. Det kan bli för mycket för en liten människa.
Mitt råd lyder, krama varandra alltid när ni kan. Var tacksamma för stunder ni har tillsammans, även de korta. Lyssna på varandra och stöd då ni kan. Familjen består av så mycket, de som uppstått via blodband, men även de som kommit in i ditt liv för att de valt det.
