Ända sedan barnsben har jag trivats i bil, att åka långa resor var det bästa jag visste. Jag blev alltid lite vemodig när bilresan var slut, för jag skulle bara ha kunna sitta kvar i bilen i all evighet.
Än idag älskar jag att sitta i bil, både som kusk och som passagerare. Jag blir inte störd av att sitta i rusning, förutsatt att jag inte skall vara någonstans som jag inte kan försena mig till. Jag vet egentligen inte varför, men bilfärder brukar göra mig lugn.
Vanligtvis är det rätt tyst i vår bil, även om vi har tre barn på baksätet. Musik spelar från radion och bilens egna ljud och hjulens rullande hörs i bakgrunden. Det är på någotsätt fridfullt o lugnt, jag kan samla mina tankar. Ingen frågar vad man tänker på, speciellt om jag är kusk. Det är säkert det som gör att jag tycker om 'bilandet' så mycket.
Vi har en gammal bil, årsmodell 96. Jag tycker om den bilen för jag vet vad den går för. Visst drömmer jag om ännu tystare kilometrar, men jag känner min bil och jag trivs rätt bra med den. Jag vet när något är på tok, bara med att lyssna på hur den låter. Extra ljud på resan, brukar vanligtvis resultera i ett samtal till bilmekanikern.
Imorgon skall jag få köra en längre väg, med min bil och kolleger från jobbet. Bilen är nyfixad och låter frisk. Som tur är jag kusk, jag kan sitta o njuta av vyerna i smyg och delta i diskussionen om jag orkar. Det kommer att bli 300kilometer eller så, med kanske lite mer ljud inne i bilen än vanligt på så långa resor. Jag kommer att njuta iallafall. En bilfärd där jag kör och min trogna röda corolla för oss fram till ändpunkten och tillbaka.
Endel tycker väl att det är galet att man tycker om bilkörandet, för det är ju inte grönt. Speciellt med en gammal bil som super som en vappen firare av värsta slag. Njaa, man kunde kanske åka tåg eller buss men då blir det passande på tidtabeller och annat som jag ibland kan reta mig lite på. Jag tar hellre min bil, njuter av färden, av nya erfarenheter och en tyst väg hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar