2014 har nu blivit i historien, som ett mörkt hål. Där hör det hemma. Tack gode gud att det tog slut, aldrig har jag hoppats på något som det!
2015 är äntligen här, jag hoppas innerligen att det skall bli bättre. Värre kan det väl inte bli, eller? Jag kommer inte att göra ett enda löfte. Bara en önskan, att Murphy lämnat vårt hem.
För ett år sen satt jag med pappas halsband i handen, kunde inte förmå mig att sätta det på mig. Hans sista önskan var att det skulle bli mitt. Efter att jag tagit bort det från hans hals, bar jag det i handen ett helt dygn. Jag funderade på hur jag skulle berätta för barnen att moffa var borta, symboliskt var halsbandet i min hand fram till den stunden jag berättat. Först sedan kunde jag lägga det runt min hals. Jag la till ett krusifix jag fått av mamma och pappa på min konfirmationsdag.
Hur underligt det än är så innehåller halsbandet minnen, små korta stunder som kommer fram ur minneslådan i mitt huvud. Hur pappa brukade sitta i sin stol och reda ut de trassliga hängena, så att låset ligger bak och hängen är fram. Samma gör jag, har gjort det hela år 2014. Minnen hur jag hjälp att ta loss och sätta tillbaka smycket före och efter undersökningar under hans sista levnads år. Små, små minnen som jag underligt nog kan småle åt nu.
Igår när året byttes, var jag inte den som firade, inte önskade gott nytt år åt någon för den delen heller. JAg var anti-social och innåtvänd. Jag hade lite svårt att svänga hjärnan till firaden 'mode' eftersom hjärnan inte riktigt kunde förstå vad som firades. Året som gott eller det nya året? Kanske jag borde ha firat att 2014 äntligen tog slut, året som tagit så mycket.
Raketernas smällar vi tolv-slaget påminde mig om nyåret 2013-2014. Med rakerternas smällar sa jag då farväl till min kära pappa. Jag satt på golvet i mitt barndomshem och höll hans hand, talade med hans själ som sakta gled iväg.
Inte visste jag då att jag kommer att tömma mitt barndomshem samma år, packa och sätta saker och minnen in i lådor. Aldrig mer kommer jag att kunna sitta på det golvet och se vyerna från de fönstrena. 2015 kommer att vara annorlunda på det sättet också, bra så kanske.
2014 har tagit med sig mycket, mer än vad man egentligen kan föreställa sig. 2015 skall inte få något, inte av mig iallafall. Jag tänker inte ge chansen till det, jag kommer att bära en teflonsköld som skyddar.
So bring it on 2015!
(Ja, och styrka inför det nya året, det kommer att behövas!)
