Stipendier

Såhär vid våravslutnings tider har jag tänkt mycket på stipendier och orsakerna till att de delas ut. Bäst i matematik, modersmål eller naturvetenskap. Bästa eleven eller bästa vännen. Ja, man skall vara bäst på något för att få det.

Själv skulle jag villa ge ett stipendie åt barn för att de kämpat mest och försökt sitt bästa. De är kanske inte bäst i något, men de kämpar som attan för att bli bättre. Bättre just på den nivå de är. Är det inte just de som behöver en extra uppmuntring och applåder av en gymnastiksal full med elever och föräldrar?

Igår stod jag längst bak i salen och tog del av en mammas glädje då hennes barn fick stipendie. När namnet lästes upp kom en ett ärligt och överraskat ljud från mamman. Pappan satt brevid och fumlade med kameran och lyckades i sitt tillstånd knäppa en bild av sitt barn som blygt gick upp på scenen och skakade hand med rektorn. Det kändes på något sätt att de inte förväntat sig att ett stipendie skulle utdelas just till deras barn. Vilket gjorde att jag blev så glad för den familjens skull. Det verkade som om det barnet hade kämpat hårt det gågna läsåret.

Det är nog jobbigt med stipendier, knappast lätt att välja vem som skall få vilket. Jag undrar bara vilket budskap man ger barnen då det år efter år ropas upp samma namn? Jag undrar bara, vem blir sporrad av det? Jag säger inte det att inte just de barnen skulle ha jobbat hårt, men där bland 300 elever finns säkert barn som kämpat så hårt på många fronter och skulle vara värda ett stipendie för det. Orsaken till att de inte får ett kan vara många, en kanske den att de är den tysta osynliga sorten som inte gör väsen av sig själv. De bara kämpar i all tystnad.

Idag, nu när sista riktiga dagen av skolan påbörjas, vill jag överräcka ett stipendie till alla de små flickor och pojkar som kämpat på hela året. De som har haft bra och dåliga dagar, men ändå klarat av att kämpa och kanske höja på några vitsord eller klarat av att hålla samma som senaste år. Grattis, fint jobbat, du har gjort ditt bästa och skall glädjas över det.

Mamma 'I think I can'

Ibland, i mina svaga stunder, önskar jag att få vara i fred. Göra vad jag vill, utan att ha ögon i nacken och tio händer som tröstar, snyter rinnande näsor, ger till mjölk och mat och svara på frågor om var myror bor. Ibland är jag bara så trött på allt som heter 'mamma'. Tyvärr!

Jag känner mig som tåget i Dumbo  som kämpar upp för backen, just nu känns den backen väldigt lång. Visst vet jag att tåget når till kullens topp och klarar av resan. Just nu har jag bara blivit fast på stället, 'I think I can'. Jag tror inte ens själv på att jag kommer upp för backen, men jag kämpar som attan. Efter den här dagen kommer jag säkert att känna mig som det lilla tåget i slutet av resan: pustar ut och bara blir på ställe.

Jag antar att mammor också har rätt att bara vara utleda på allt som har med den rollen att vara, eller? Ialla fall de korta svaga stunderna? Jag blir en monster mamma, som inte orkar eller har tålamod. Det värsta med det hela är ju att de små liven märker att mamma inte orkar och hittar på allt för att få uppmärksamhet. Ja jag menar allt! 

Frågan är inte om att jag inte skulle älska mina barn, för det gör jag. Ibland får jag bara nog av allt ståhej, alla rutiner och allt annat tjafs! Antagligen är det så att jag behöver dehär stunderna för att komma över kullen, vem vet. Det sköna med det hela är att det går över, så det är väl den biten av tågresan jag mest ser fram emot. 'I thought I could....puuuust!'

Spårvagn och lite minnen.

Jag satt idag, första gången på många år, i fyrans spårvagn från stan till Munksnäs. Oj vad det väckte minnen, samtidigt som jag kunde konstatera att husen jag åkte förbi såg lite tröttare och gråare ut än vad de såg ut för länge sen. Endel av affärerna var ännu de samma och jag ertappade mig att drömma mig tillbaka till det förflutna, när man var ung och oskyldig.

Jag njöt av att sitta där, höra ljudet från spårvagnens skenor och dörrarna som öppnades och stängdes. Det kändes lite som att komma hem. Fyrans spårvagn var den jag använde när jag bodde hemma, när man skulle på äventyr ut i stora stan. Det var ju rätt lyxigt att bara åka iväg på äventyr, det kändes tryggt och säkert.

Några år har ju gått sedan jag åkt med just den spårvagnen, nuförtiden är jag inte en storförbrukare av allmänna fortskaffningsmedel. Men det är konstigt att just spårvagn hör till de medel jag gärna rör mig med, kanske för att jag gjorde det så mycket när jag var yngre. Fast det gått en lång tid så känns det bekant. Visst har det kommit nya byggnader längs med rutten, men den är till största del ändå den samma.

Fast vädret var lite ruskigt så njöt jag av att sitta där och följa med omgivningen, tittade på människorna inne i spårvagnen och de som kom emot i andra. Oj vad de är nära, det fatta jag ju först idag! Nästan som om man skulle kunna sträcka ut handen och röra vid dem, så nära kändes det som. Rusningstiden var ju också påbörjade och där kommer vi säkert till en orsak till varför jag tycker om spårvagnen, den påverkas ju inte på samma sätt av den som en buss. Iallafall inte idag. Det gick i ett huj och så var jag redan i Munksnäs och vandrade vägen hem till mina föräldrar. Till adressen som varit mitt hem 18 år.

Jag tittade kanske lite extra noga hur det såg ut längs med vägen och kunde konstatera att sommaren definitivt kommit till stan. Vägar är upprivna och arbeten är pågång på många håll. På dagis gården kunde jag se de små michelin gubbarna springa omkring enligt bästa förmåga. Dekorations äppelträden lite längre fram väntar på att få explodera ut i blom. På min gamla hemgård var stolpen, där vi brukade fästa twist-bandet, borttagen. Kan tänka mig att orsaken varit att tillräckligt många sprungit in i den och den blivit klassificerad farlig av husbolaget. Ja eller sen har väl någon tänkt att den bara var onödig. Hoppar någon ens twist mera?

Jag tycker om vyerna från balkongen i mitt gamla hem, men jag har fått höra att de som äger tomten mittemot vill bygga ett litet höghus i knuten av tomten. Usch säger jag, det hoppas jag att de inte får tillstånd till. Det passar inte in där, det blir förstört tycker jag. Nu är det grönt och lummigt, en sorts fröjd för ögat. Jag står ju på tredje våningen och tittar ut, men jag kan just tänka mig hur illa det känns för dem som bor alldeles brevid. Jag bor ju inte heller där, men jag har svårt att tänka mig att man vill förstöra något så vackert o fridfullt.

Idag har varit en dag full med nytt och gammalt, nostalgi på ett gott sätt. Igen lärde jag mig något, som jag kan lägga i erfarenhetens säck. Fortsätta min vandring vidare och försöka njuta mera av de små sakerna. Jag gjorde också ett beslut, vilket säkert får många att skratta. På min sommarsemester, vill jag ta med min familj, stiga på fyrans spårvagn och åka med den hela vägen runt. Möjligen hoppa av och vandra ner till torget och äta en glass och vandra i saluhallen.

Dagar som idag

Det finns goda och dåliga sidor med dagar som denna, dagar då det regnar.

Goda sidan är att man kan syssla och pyssla inne både hemma och på jobbet. Jag känner mig inte skyldig för att jag sitter inne hemma och på jobbet harmar det inte mig att jag inte får vara ute. Naturen får vatten som den behöver för att bli grön och vacker och vatten tunnan på gården fylls för de soligare tiderna. Bara bra och positivt.

Till de dåliga sidorna är nog närmast att barnen blir 'galna'. Visst kan man klä dem som michelin gubbar med 'kurakläder' på sig och själv sedan stå där ute och dö en smula i regnet. Nej tack, inte jag!
Joo (djup suck), nu hör jag hur alla säger: "det finns inte dåliga väder, utan bara dåliga kläder". Ärligt talat, raggen stiger alltid lite då jag hör det uttrycket. Vad är det för fel att vara inne och pyssla på där? Varför måste man gå ut precis varje dag när man har barn?

Själv tycker jag att det är skönt att ibland vara inne hela dagen, vandra i pyjamas och syssla på. Speciellt om det är ledig dag och det regnar ute. Då det regnar har jag inga behov att gå ut och ja, barnen kan man också lära att njuta av inne-pyjamas dagar. Och det bästa är att man inte har dåligt samvete för att vara inne då det regnar.

Soliga dagar, även mulna, är jag gärna ute och pysslar på där. Det som kanske är lite svårt är att stå vid sandlådskanten. Jag fixar inte det, jag behöver något att göra för att klara av det. Vid sandlåds kanten 'dör jag en smula'. Vid husbolagets sandlåda kan jag stå, men de gånger jag gjort det har jag blomsax med mig och putsar lite här som där. Barnen leker och jag pysslar, då går det.

Jag är inte den som far till "asukaspuisto" eller något annat som mammor kanske borde göra, i det fallet är jag en ensam varg och anti-social. Det är inte min grej, inte nu och inte i framtiden. Trots det verkar mina barn ändå rätt så normala, utan muskare och andra sådana mamma/pappa - barn greijer.
Eftersom jag nu själv är på jobb på dagarna så har jag gett 'asukaspuisto'-stafettpinnen till min man. Behöver inte längre känna mig som en usel mamma som inte går till asukaspuisto eller muskaren o.dyl. Han får välja hur han gör :). Skönt.

Delvis kan jag hålla med om att det inte finns uselt väder, visst, då det är uselt så får jag vara inne :) vilket också behövs i en familj med 5 personer, en hund och en katt. När det är bra väder sysslar vi ute och då det är uselt väder sysslar vi inne. Så gör jag och jag tror inte att barnen heller tar skada av det!

Får vänta lite till

Allt var klart, alla tvättade o barnen med pyjamasen på. De mindre fattade nog inte vad det var frågan om, det var bara skoj med lite snacks i sängen. Den äldsta var med på noterna och visste vad saken gällde. Hon hade talat om det redan igår, eurovisionernas final.

Vi intog plats i sängen och knäppte på Tv:n, först skulle det vara studio snack, som jag tyckte var lite på tråkigare sidan, men jag höll god min. Den minsta somnade på fem minuter, vilket jag också skulle ha gjort om det inte funnits en liten vild pojke som hållit mig vaken.

One down two to go. Tappert försöker vi få fiilisen upp, men studiosnacket gör en bara trött. Och att en snarkar intill örat gör heller inte saken lättare. Snart upptäcker vi att vi glömt drickan, så lite action. Tre pyjamas typer tassar till kylskåpet och tar var sitt glas. Nytt försök.

Killen bestämmer sig efter en stund att det hela är helt lame och tar sin mjölk och går i egen säng. Låter som om småbilarna är mer intressanta. Snart hörs det inget och jag inser att han somnat.

Two down one to go. Min äldsta har intagit position under täcket, njuter av att det är lugnare och tystare utan småsyskon. Studion börjar också ta slut (somtur jääääsp!), dags för the real thing.  Jag byter kanal på Tv:n och nu börjar det. Jag tittar åt sidan och märker att även den äldsta somnat. Damn you studio!

Three down no one to go. Jah, nu blev det då så att jag tittar på esc ensam det här året. Jag får vänta nåt år till innan min äldsta orkar vara vaken ända till start texten, för att  inte tala om slut texten. Kanske var det ändå lite studions fel, som påriktigt var sövande.

Nu får vi se hur det går, hålls jag vaken fram till slut texterna eller får jag göra som barnen och titta på bandningen imorgon.

Bilresa

Ända sedan barnsben har jag trivats i bil, att åka långa resor var det bästa jag visste. Jag blev alltid lite vemodig när bilresan var slut, för jag skulle bara ha kunna sitta kvar i bilen i all evighet.

Än idag älskar jag att sitta i bil, både som kusk och som passagerare. Jag blir inte störd av att sitta i rusning, förutsatt att jag inte skall vara någonstans som jag inte kan försena mig till. Jag vet egentligen inte varför, men bilfärder brukar göra mig lugn.

Vanligtvis är det rätt tyst i vår bil, även om vi har tre barn på baksätet. Musik spelar från radion och bilens egna ljud och hjulens rullande hörs i bakgrunden. Det är på någotsätt fridfullt o lugnt, jag kan samla mina tankar. Ingen frågar vad man tänker på, speciellt om jag är kusk. Det är säkert det som gör att jag tycker om 'bilandet' så mycket.

Vi har en gammal bil, årsmodell 96. Jag tycker om den bilen för jag vet vad den går för. Visst drömmer jag om ännu tystare kilometrar, men jag känner min bil och jag trivs rätt bra med den. Jag vet när något är på tok, bara med att lyssna på hur den låter. Extra ljud på resan, brukar vanligtvis resultera i ett samtal till bilmekanikern.

Imorgon skall jag få köra en längre väg, med min bil och kolleger från jobbet. Bilen är nyfixad och låter frisk. Som tur är jag kusk, jag kan sitta o njuta av vyerna i smyg och delta i diskussionen om jag orkar. Det kommer att bli 300kilometer eller så, med kanske lite mer ljud inne i bilen än vanligt på så långa resor. Jag kommer att njuta iallafall. En bilfärd där jag kör och min trogna röda corolla för oss fram till ändpunkten och tillbaka.

Endel tycker väl att det är galet att man tycker om bilkörandet, för det är ju inte grönt. Speciellt med en gammal bil som super som en vappen firare av värsta slag. Njaa, man kunde kanske åka tåg eller buss men då blir det passande på tidtabeller och annat som jag ibland kan reta mig lite på. Jag tar hellre min bil, njuter av färden, av nya erfarenheter och en tyst väg hem.

När strumporna åker av

Jag älskar våren! Allt det ljuvliga ligger i framtiden, den värmande solen, glass på stranden och fötterna i sanden.

De som känner mig vet att jag hatar vintern, snön och kyla. Jag tror att jag gått en sorlig död tillmötes i mitt senaste liv (om man vill tro på sådant), frusit ihjäl eller något annat riktigt ruskigt. Vintern gör mig ilsken och osocial. Det jag tycker är lite småkomiskt är att jag är född i november, slaskmånaden och den sorligaste eftersom vintern ligger i framtiden.

Jag undrar varför jag inte fått nöjet att födas på våren? Kanske var det meningen just såhär, för att jag skulle fatta hur fin våren är. Att jag skulle se hur vackert allt blir när växterna vaknar till liv efter vintern. Kanske jag inte skulle uppskatta allt detta om jag var född på våren.

För mig är första tecknet på att våren, inte att plantera frön och sopa bort all sand som blivit utslängd på gatorna på vintern. För mig är det när mina strumpor åker av. Nu är de bortsatta och får vara i sin låda fram till höst. Nu är det 'strump ledigt'. På sommaren gäller skor som jag kan använda utan strumpor, för  har jag tagit av mig stumporna som vägrar jag att sätta dem på tillbaka innan hösten.

Yllesockor kan jag använda på sommaren, men då är det vanligtvis för att jag vill sitta ute till sena kvällen och det kan bli lite kallt där ute på gården. Dessutom håller de effektivt borta myggorna som vi gnaga på mina fötter. På yllesockorna kommer inte skor, inte på sommaren. Yllesockorna är mera mysfaktor på sommaren.

Jag vet att det är många som har svårt med våren. Alla allergiker som lider av vägdamm och pollen. Många tänker säkert dysterna att ja nu börjar det igen och så gräver de fram antihistaminerna. Jag är ju själv pollen allergiker, men jag har turen att inte reagera så kraftigt till exempel på björk. Jag klarar mig utan de små pillren rätt långt in på sommaren. Men jag jag njuter av våren och sommaren ändå. Dessutom får jag gå utan strumpor hela långa sommaren.

Jag tycker om att årstiderna ändrar, skulle inte villa bo i ett land där det skulle vara sommar jämnt. Då skulle jag inte få njuta av känslan av att ta av mig strumporna. Jag skulle knappast förstå attt njuta av det heller. För mycket av det goda är sällan bra. Hur skall man annors förstå att njuta och se allt vackert?

Jag älskar våren, ifall ni missade det i första meningen! Strumporna har åkt av och mina fötter är entligen fria!

Samtal och oro

Vet ni den där sugande känslar man får i magbottnet ibland? Ja och då talar jag inte om hunger. Det liksom river till och känns otäckt. Jag kände det senast idag.

Jag är inte vanligtvis den som oroar mig allt för mycket, och för allt. Men idag hoppade jag lite till då telefonen ringde, var på möte och kunde inte svara genast fast jag ville det. Jag var tvungen att vänta tills mötet var slut för att sedan kunna returnera samtalet. I vanliga fall brukar jag inte oroa mig över samtalets budskap eller innehåll, men av någon anledning gjorde jag det idag.

Jag har telefonen på dygnet runt, om den är fast är det troligen för att jag glömt att ladda den eller att akkun tagit slut. Det händer dock sällan. Egentligen är det rätt dumt, att jag hela tiden har den på, för min telefon ringer inte så många gånger per dygn. Då den ringer är det vanligtvis frågan om att hämta mjölk från butiken eller 'mamma får jag gå till min vän efter skolan'. Harmlösa vardagliga samtal.

Jag köpte min första mobil 1996, då var de inte så vanliga ännu och jag hade vänner som inte ville gå brevid mig om jag svarade i den då den ringde när vi var ute. Nu småler jag när jag tänker på det. Då var det inte så mycket finesser på den som det är idag, det var en telefon menad att ringa samtal med och skriva korta textmeddelanden med. Då var det rätt ovanligt att unga hade mobiler eller att man kunde få kontakt med dig om du inte var hemma. idag är det annorlunda, utan mobil känner man sig stympad.

Det fanns i tiderna regler om när man fick och inte fick ringa till andra, jag antar att de finns kvar i någon mån  ännu. Iallafall försöker jag lära min äldsta telefon vett och etikett! Då visste man att det inte bådade gott ifall telefonen ringde sent på kvällen, då kände man det där suget i maggropen. Så som jag kände idag.

Idag var suget i magbottnet obefogat, iallafall när jag väl kom så långt att jag kunde returnera det missade samtalet. Tyvärr måste jag ändå kostatera att suget kom tillbaka senare på kvällen, då allt verkade vara bra och jag hade funnit sinnesro. Suget var där på noll sekunder och en tanke slog mig, hur skall det gå? Kommer de att klara det? Kommer de att orka? Ja frågorna började bara välla i mitt huvud. Vettet i mig sa att jag måste skärpa mig, att jag måste tro att det skall gå bra. Jag vill ju ge dem friheten att leva just så som de är vana, följa sina rutiner och vara tillsammans. Jag kan inte och vill inte vakta på dem som en hök, men ändå gnagar oron i mig.

Jag har sagt att det bara är att ringa och jag kommer på 20 minuter. Jag vill ge dem tryggheten att leva sin egen vardag. Jag vill inte blanda mig i, men vara där som stöd om det behövs. Jag hoppas att de tror på mig när jag säger att det är bara att ringa och be om hjälp, jag vill finnas där för dem.

Jag får nu bara lära mig att leva med det lilla suget i magbottnet och hoppas på det bästa. Tro på att allt går bra. Telefonen kommer att vara på och samtalen som kommer svarar jag på som tidigare. Oron ger säkert vika bara vi kommer några steg framåt på stigen. För att citera en vis man: 'nu är saker och ting såhär och vi får ta en dag i sänder. Mer än så kan vi inte göra'. Så rätt och klokt. Oron kommer att ge vika för jag vet innerst inne att de kommer att klara det.

Tid

Man får ofta höra hur folk inte har tid, den räcker inte till och det är stressigt. Jag syndar med det själv rätt ofta, men jag försöker att låta bli. Det är inte lätt, men det ska nog gå.

Jag har ofta funderat på ifall vi fyller vår tid med oväsentligheter? Barnen skall på hobbien, huset skall städas, maten skall lagas o arbetet skötas. Odlar vi tidlöshet och stress åt oss själva? Jag tror att vi gör det.

Idag har jag inte haft annat än tid, inga måsten. Mina barn har inte hobbies som kräver tid, inte på veckoslut iallafall. Mina barn får koncentrera sig på det de är bäst på, att vara barn. Att leka med plastkrukor som blivit över och gräva i blomlådor som väntar på fyllning. Att plocka fram alla leksaker som hör till sommaren och återförenas med gamla kära vänner. Måla med färger och njuta i solskenet. Inget behov att prestera, bara vara tillsammans och njuta av tiden.

Idag har jag njutit av tillvaron, lyssnat på mina barn och kramat om min mamma. Jag fick också en ny vän, en liten en på fyra ben. Den lilla tyckte att jag var stor och skrämmande ända tills jag plockade upp henne i min famn och krafsade henne vid öronen. Jag tror att det var en sådan stund som vi båda två behövde, där på köksgolvet hos min mamma. När jag for därifrån kände jag, att för stunden, var allt på något sätt bra.

Tid, egentligen ett kort och konsist ord. Som om ordet i sig skulle påpeka om bristen av dess innehåll. Jag visar ryggen åt tiden, för jag känner att det behövs ibland. Visserligen tar dagen slut och natten invaderar med sitt mörker, men just idag bryr jag mig inte. Jag fick inte allt gjort som jag ville, men mycket mer sådant som känns bra. Det andra hinner jag med senare, för tid finns en annan dag.

Kan hända att något tycker att enda sättet att spendera tid rätt är att prestera, att ha något man kan visa åt världen. Bra så, för den som vill göra det. Jag kunde bry mig mindre om det, egentligen inte alls. För mig räcker det med att jag själv vet, att ha synliga bevis är inte nödvändigt. I dagens presterar samhälle är det rätt skönt att göra tvärt emot, att vara kärringen mot strömmen och göra ingenting. Prova på det.  Känn efter hur det känns! Rätt bra efter att abstinensbesvären gett vika.

Att använda tid på ingenting är bra för både kropp o själ. Så det är egentligen en tolkningsfråga om man i själva verket använt tiden på ingenting, för egentligen har man då använt den på sitt eget välmående. Vilket inte är illa alls, men tyvärr, för den som vill prestera synligt så får inga synliga bevis.

Summa summarum, idag har jag inte haft annat än tid. Jag har använt den och är nöjd med slutresultatet. Vad mer kan man be om? Alla använder sin tid på sitt sätt, så är det menat och så ska det vara. Så är det, kort o konsist såsom ordet själv; tid.

Ex tempore

Vanligtvis brukar det bli bäst när man inte planerar så mycket. Så tycker iallafall jag, oftast går jag ändå enligt ordspråket: välplanerat är hälften vunnet.

Det är kanske därför jag njuter rätt mycket av de gånger när allt bara händer, on the go så att säga. Maten fixas  på det som finns, hemmet ser ut just precis som det kan se ut på en lördag då man planerat att vara ute hela dagen och barnen ser ut som om de rullat runt i gyttja.

Mig stör all denna oreda inte då det är frågan om ex tempore träffar, inte det minsta. Men oj om det skulle se ut såhär och vara en sådan kaos om allt var planerat. Nej, den lilla perfektionisten inom mig smälter av bara tanken. Nej.

Jag är nog den som egentligen trivs bäst med ordning och reda, planer och strukturer. Med åren har jag fått lära mig att ge efter och klara av stök o bök, speciellt hemma.
På jobbet godkänner jag inte oreda, kanske det är därför jag gör det jag gör. På jobbet skall det vara organiserat, planerat och strukturerat. Inget ex tempore där inte,  där skall det definitivt vara ordning och reda. Men även där är jag tvungen att göra snabba förändringar och det är då jag tycker ordspråket är speciellt passande. Då lyfter perfektionisten inom mig på huvudet, tänk om det inte varit planerat ordentligt innan?

Det är skönt med ex tempore liv ibland, men jag skulle nog inte klara av det varje dag. Så fast är jag nog vid kalendern och framtids planerandet. Ett pussel som aldrig blir färdigt då det kommer nya bitar hela tiden. Kanske jag en dag lär mig att släppa loss lite mer, både hemma och på jobbet, och leva lite mer enligt carpe diem.

Semester?

Sista dagen av min semester börjar lida mot sitt slut. Jag är inte ledsen över det, men semester är ett lustigt ord i sig. Jag ser framför mig frihet att göra det som känns roligt, att få sova länge och njuta av tillvaron.
Nej jag har inte varit på resa, sovit länge på morgonen eller gjort något som skulle vara sådär speciellt "semestrigt". Allt annat kan man väl säga.

Den här semestern har gått i känslornas svallvågor, tyvärr mera på djupet, även om det också har funnits några ljusglimtar. Jag har varit på ställen där man inte vill vara, speciellt då man är på semester. Jag har också fått vara där jag känner mig trygg och vet att jag är älskad.

Om vi går närmare in på vad jag menar med djupet av svallvågorna så är det nog de olika resorna jag gjort till huvudstadsregionens olika sjukhus. Dels för min pappas skull, dels för min egen. Det har varit Peijas i Vanda, Meilans i Helsingfors och Jorv i Esbo. Det har varit smärta, rädsla och sorg.

Jag har mött vårdpersonal och hört domar, bemötandet har varit både bra och uselt (tyvärr). Själv jobbar jag inom hälso- och socialvårds sektorn och försöker förstå, men ibland är det bara helt enkelt för svårt! Jag blir så arg då jag ser att det går fel, jag vill ruska om och säga rakt ut vad jag tänker. Men jag gör det inte, utan i stället sitter jag i bilen på vägen hem och funderar på det som hänt, försöker få reda på kaoset och lägga upp en plan. Så har jag gjort de senaste 2 veckorna, många gånger.

Min semester har nästan kännats som att vara på jobb, hur jag än försöker rymma från allt som heter hälso- och socialvård så kommer det emot överallt. I nytheterna talar man om Sote förnyelser (som jag inte tänker ta ställning till här). Min pappa är sjuk och behöver vård, nu på sjukhus och snart hemma. Min rygg smällde och jag var tvungen att söka hjälp, först på hälsostationen sedan på jouren. Så mer har jag säkert sätt vårdpersonal under de senaste veckorna än vad jag ser under en vanlig arbetsdag.

Men det har funnits ljusa stunder under dessa två veckor också, allt har inte bara varit sjukhus och krämpor. Jag har fått njuta av min 3-åriga son som talar och kommer med nya ord och uttryck som fått mig att skratta. Jag har fått följa med min temperamentsfulla lilla 1,5-åriga dotter som älskar att ha sina stövlar på hela tiden. Och jag har fått se hur min äldsta dotter, 9-åringen, är så duktig och (rätt) förståndig. Jag har fått spendera tid med min man, som är mitt berg. Jag har fått vara med min syster och med mina föräldrar. Jag har fått skratta och jag har fått vara mig själv.

Så för mig har semester fått en ny betydelse. Jag behöver inte resa någonstans eller göra något stort för att känna att jag varit på semester. För mig räcker det att jag får vara mig själv och vara tillsammans med alla dem jag älskar och att lära mig nytt även då jag är på semester.

Trots allt har det varit en bra semester, men nästa semester så hoppas jag att blir utan sjukhus och krämpor. Utvilad? Njaa, det tar vi nästa semester ;)