Syskonsympati gråt

Märker att det blir lite mamma blogg idag, men men... Ack du milde då de mista lyckas med att börja sympatigråta, dvs då den ena börjar gråta så får den andra behov att börja gråta med. UTAN orsak may I add!
Hur tokig blir inte en lite söndagstrött mamma av det? Inget tålamod idag, ingen!

Önskar att jag skulle kunna lära mig att leva i 10sekunders intervaller som de minsta gör, för det gråtande börjar lika snabbt som det slutar och i nästa sekund leker man redan tillsammans med toma plast muggar o kanna på golvet. Nu är det kalas, men mamma är ännu i du milde tid stadie och försöker komma ur det läget. Huh! Kort och konsist om den saken, syskonsympati gråt.

Mamma funderingar

Söndag. Vanligtvis vid det här läget brukar jag börja förbereda mig på att arbetsveckan snart skall inledas, idag behöver jag som tur inte göra det. Eller, nåja kanske lite iallafall. Mamma arbetsvecka.

Javisst får de mig och skratta också.

Alla dagar är inte en dans på rosor som mamma, och semester är inte 'slöa slappa samla' krafter semester nu när barnen är små. De lediga dagarna fylls med arbete, för att vara förälder är nog arbete i största grad! Visst ger barnen mycket innehåll i livet, skratt och glädjeämnen. Men nu är det också så att föräldraskap kräver rätt mycket av en, speciellt de dagar man egentligen bara skulle vela lägga sig ner och dö en smula.

Just idag, söndagen till äro, skulle jag villa ligga ner. Sova, läsa en bok eller laga smycken. Inte ha ögon i nacken och vara 'polis' och vakt. Neka och uppmana, 'nej, det är en sax, låt bli, klättra inte in i diskmaskinen, lägg sakerna på sina platser, sluta bråka, varför gråter du osv osv. Jag känner mig som en trasig skiva som spelar samma gamla visa om och om igen. Lite som i the mom song.

Jag är domaren, väktaren och polisen. Inte precis det jag skulle villa vara just idag. Jag känner hur axlarna är tunga och hur jag skulle villa rymma. Egentligen skulle jag villa vara ensam hemma, bara en dag om inte annat. Njuta av tillvaron i all tystnad, städa och lägga sakerna på sina platser. Njuta av att de hålls kvar där jag lagt dem och att jag hittar dem igen på samma ställe. Att skorna är placerade sida vid sida i skoställningen och hålls där. Små saker som ger mig ork o kraft att klara av att vara mamma, iallafall i någon mån.

Ok allt är ju inte bara negativt och unket, fast det är söndag och barnen är i luven på varandra. Framsteg har min lilla pojke gjort med att bli dagstorr, på en dag har han vant sig att det är kalsarna som gäller och att gå på toa och hållas torr. Glädje ämne i all högsta grad.

Mamma survival pack

Den minsta får vänta en stund på att bli dagstorr, den här mamman fixar inte två som strilar omkring. Hon får nöja sig med att stapla skålar och fixa omkring. Hon verkar nöjd med det.
Äldsta dottern sitter och sjunger opera, vilket ju är ganska bedårande. Mozart skall det vara och jag tycker det är ganska sött. Hon får mig att le när hon sitter där o förklarar.

Allt kan bli lite öronbedövande ibland, speciellt för mig som älskar tystnad. Att lyssna på gråt, strid och sjungande blir bara för mycket. Mammaaaa, MAMMA i varje mening, 100% uppmärksamhets behov gör att jag blir utmattad och vill lägga in öronproppar och på det sättet dämpa ljudet. Någon tycket säkert att man skall vara nöjd och inte klaga. Visst är jag nöjd och jag klagar inte (iallafall mycke), men det kommer också de stunder då mina öron behöver semester. Jag hoppas ju på att ha hörslen kvar när jag är gammal.

Jag älskar att vara mamma, missförstå inte det, men en mamma behöver också ladda sina batterier och få stunder för sig själv. Detta för att kunna vara allt en mamma behövs till, tröstare, polis, väktare, kramare, lärare, ja-a enda sättet är väl att beskriva det hela är: Mamma.

Sommarprojekt

Varje sommar har jag ett litet projekt, vanligtvis då ett sådant var jag bygger något av gamla grejer man inte mera använder till ursprungliga meningen. I år blir projektet ett annat. Inget byggande i år, utan blir torr projektet!

Och här är högen undisar o kalsare som vi skall träna med

Alltså jag försöker få de två mindre dagstorra, natten kommer sen lite senare. Jag skulle ju så gärna villa slippa bära hem paket efter paket med blöjor från butiken.

Nu har jag lite påbörjat projektet, jag gick på rea och köpte en hög med undisar o kalsare. Till min häpnad så har inte alla butiker undisar som är mindre än storlek 92 vilket betyder att lillfickan fick undisar som är rätt stora på henne. Nåja, det går lika bra iallafall.

Den här morgonen har vi alltså då gått igenom alla undisar o kalsare. Beundrat dem och alla de fina bilderna. Lillflickan hade inget problem att välja vilka hon ville ha på sig genast. Men ack den lilla pojken, han älskar sin blöja och att välja vilka kalsare som nu duger är ett projket. Ena stunden är det ok med traktorn och i den andra skall det vara blixten. Det kräver lite nerver med den pojken. Bara han fattar idén så är väl allt bra. Det är mycket övertygande och diskussion för att få saken att gå vidare med honom. Lillflickan har haft undisarna på sig en god stund, medan pojken funderar o funderar.

Vi får se hur det här sommar projektet kommer att lyckas, nu kan jag ju inte veta hur det kommer att bli. De tidigare årens projekt har ju varit endast beronde av mitt ork men nu är två småttor involverade så det kan ju gå hur som helst.

Att känna hur själen föråldras

Lite nya gråa hår, eller någon rynka bryr jag mig inte om. Det hör till, tycker jag. Det är bara skalet som visar att man vandrat ett antal år på denna jord. Inte kan jag nu säga att jag bär dem med stolthet, men inte långt ifrån heller.

Den senaste tiden har jag istället märkt att min själ börjat föråldrats. Jag vet inte riktigt hur jag skall ställa mig till det. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag känner av det hur det kommer som små vågor vid strandkanten, insikten och känslan av ett långsamt föråldrande. Förhoppningsvis är det frågan om att min själ blir visare och på det sättet kan bära mig genom resten av livet. Ja, så vill jag nog egentligen se på saken.

Det som jag strider mycket emot och försöker motarbeta är rädlsan om att bli en ensam gammal tant, som talar om mediciner och krämpor och inte har ett liv utanför det. Jag försöker göra mig aktivare nu, utvidga mina vyer. Kanske det är en av orsakerna till att jag känner av min själ med jämna mellanrum. Kanske en liten påminnelse om att den tycker om den näring den får?

Min själ har föråldrats lite snabbare de senaste månaderna, av olika orsaker både goda och dåliga. De goda är jag till ro med, men de dåliga verkar göra föråldrander snabbare och det tycker jag inte riktigt om. De onda verkar göra ärr i själen och de verkar inte läka så snabbt. Jag undrar ifall en själ kan blöda, för så känns det också ibland?

Det att själen förändras och föråldras syns nog inte utan på. Visserligen sägs det att ögonen är själens spegel, men syns det egentligen? Det att kroppen förändras och föråldras syns och gör ju också det att man inte behöver förklara. Inte vet jag ifall man måste förklara om själens föråldrande heller, men jag antar att det kan synas i ens beteende. Börjar man bete sig på ett annat sätt så är endel och vill ha en förklaring. Jag kan inte dirket förklara och inte vet jag heller ifall mitt beteende förändrats på grund av att min själ föråldrats. De som känner mig kan kanske ge ett svar på det.

Det att jag känner, bit för bit, hur min själ blir tyngre och äldre känns faktiskt lite jobbigt. Jag skulle ju gärna vara där ute med en lätt själ som inte känns som ett ankare i mina fötter. Men samtidigt känner jag mig lyckligt lottad över att kunna känna och följa med processen. Vet ju inte om andra märker sådant här? Ett alternativ är ju förstås att jag håller på att bli galen (haha).

Tradition

Sedan vi flyttade in där vi bor nu har vi på midsommar fredag samlats hos oss för att fira tillsammans. Igår blev det 10:de året i rad. Tänkt hur tiden flyger, jag blir alltid lika förvånad. Det här är en av de traditioner som jag trivs med och tycker att är härlig.

Längs med åren har uppsättningen ökat, år för år har det blivit fler barn. Nu är vi 6 vuxna och 8 barn och jag tror nog att det är bra så. Får se hur länge barnen följer med? Endel av dem börjar närma sig tonåren snart. Kanske det här ändå är en tradition som de vill upprätthålla, iallafall en tid framöver.

Traditioner finns av olika slag, de som funnits i många hundra år. Midsommaren har, för olika kulturer, olika traditioner. Att plocka 7 blommor o sätta under dynan, bränna stora kokkon och så vidare. Själv slutade jag sätta blommor under dynan då jag konstaterade att de hade småkräk på sig, vilket jag tyckte var lite småäckligt. Numera plockar jag en bukett med blommor från egen gård och sätter dem i en vas på matbordet.

Kokkon har jag inte varit o tittat på, kanske en gång på ett bröllop på Fölisön i Helsingfors. Då det där, till traditionen hör att midsommar parets som gift sig på Fölisön får åka ut med båt och tända midsommarkokkon.

Den tradition som vi har, med åren byggt upp är enkel. Inget ståhej, utan god mat och att vara tillsammans. Det enda som, enligt mitt tycke, behövs. Det som klart hör till traditionen är också att vi alla år funderar på att var det nu fredag eller lördag som vi brukar träffas. Får se när vi kommer ihåg att det faktiskt är fredag som vi alltid träffas, helt av logiska själ.

Bästa med denhär traditionen är att det inte finns några regler, det gör allt lättare. Lättare för alla. Det är ingen skillnad om solen skiner eller inte, det har alltid blivit lyckat. Alla är glada, barnen leker tillsammans och vuxna får tid att tala.

I väntan på nästa år igen och stunden vi firar 15, 20 och andra jämnårs jubileum som vi firade 10år igår.

Skräp post

Urk! Igen var min mail full med post, 58 for dirket i roskkorgen. Kräp post, vem är det egentligen som har kommit på det? 'Oletko sinkku, kaipaatko lainaa, pelaa miljoonia, onnea olet voittanut'osv osv. Hur trött blir jag inte på att se de alla mailen? Jag retar mig på dem, för hur jag än försöker filtrera dem så hittar de sig tillbaka igen. Urk!

Nu ut o bada i solen, måste bara berätta om min irritation när det kommer till skräp post. Kräpp!

Semester, försök 2

Ja, nu får vi hoppas på det bästa. Att det påriktigt skall bli semester den här gången och att det inte blir som senast.

Jag hoppas på sol, värme och sommarregn i passlig mängd. Regn därför för att jag vill att naturen vattnar och inte jag (haha). Egentligen vill jag nog inte att det skall regna, men lite är nog bra för det betyder att mina bönor, rödlök, majs och kesäkurpitsa (orkar inte komma på hur man skriver det på svenska) skall växa o frodas. Speciellt om jag inte är hemma och kan vattna dem själv.

Jag tror det blir som senaste år, lite dagstrippar hit och dit. En tradition och ett måste är Hangö. Ultimata sommarstaden för mig. Mycket trevliga minnen från min barndom därifrån, min farmor och historier om myror. Fyra vindarnas strand och villorna. Älskar den staden på sommaren. Tyvärr väcker den några tråkiga minnen också, men så är det bara i livet. Allt är inte soligt.

Jag vill också se något nytt den här sommaren, men vet inte riktigt vad. Borde vara något som passar hela familjen, får innehålla lite historia och naturskönhet. Hantverk skulle också vara fint, gamla metoder och annat lärorikt. Mat för själen och nyttigt för barnen att se.

Ja, vi får hoppas att semester skall bli semester, den här gången!

Att vara friskt positiv

Jag har inte lätt för att vara positiv, det bor nämligen en liten pessimist i mig. Så har det varit ända sedan jag var liten. Det betyder nu inte att jag skulle se det dåliga i allt, men jag kan vara lite skeptisk. Jag försöker iallafall  se det goda i allt och alla, jag litar blindt på personen brevid mig. Men ack ve om den personen förlorar mitt förtroende.

Med åren har jag försökt att börja vara mera positiv. Att ha en positiv åskådning på livet, det är inte lätt med en pessimist som levat i en i många, många år. Kanske jag har velat det närmast för barnen. Jag vet nog att det finns de i min omgivning som inte tycker att jag är eller varit pessimist, men jag är också bra på att gömma. Jag vill ju att mina barn inte skall ärva pessimismen från mig, jag vill att de skall få vara positiva på ett hälsosamt sätt.

Jag är inte överpessimist, det skall ingen tro. Jag skulle numera säga att jag är mera positiv än pessimistisk. Jag kan inte med överpositiva människor heller, för nu är det också så att allt som händer och sker är inte positivt. Hur man än vrider och vänder på det. Jag får en känsla att personer som är överpositiva döljer något, man kan ju inte vara glad hela tiden. Lite för prutthurtigt för mig.

En sak som hjälper mig att kuva pessimisten är nog det att jag försöker se en lärdom i allt. Vinkla även de jävliga sakerna från inlärningens vinkel. Ibland blir även det lite för svårt och då tar jag till meningen: 'man får inte mer än man kan hantera'. I de stunderna tänker jag, jävlar vad jag måtte vara stark! Ser ni, något positivt....haha!

Nå-ja, jag beundrar iallafall människor som klarar av att vara friskt positiva. Jag tycker att det är rätt svårt ibland och undrar ofta hur endel gör det så lätt o se ut. Bästa är väl att ha måtta med allt, det positiva och det pessimistiska. Någon slags gyllene medelväg eller nåt är väl nog det bästa.

Människans cirkel

Hur man än försöker så blir det fel, hur än man gör blir man mitt emellan. Vet ni den känslan? Jag vet alltför väl hur det känns.

Att vara bra mamma, syster, dotter, arbetstagare och förman är bara så svårt. Alltid blir någon i kläm. Just nu känns det som om det är mitt jag som är i kläm, fast mitt emellan, utan utrymme att skrika högt och komma loss.

Jag vill inte ha sympatier, empatier eller 'voi vad du har mycket' kommentarer. I det stora hela är det ju jag som är inblandad i allt, mer eller mindre frivilligt. Jag försöker duktigt lyssna på alla och ge dem utrymme, men jag kan inte, KAN INTE, göra beslut för deras del. Det måste de ta hand om själv.

Jag ser en människa som en cirkel som består av tre delar. Jag, familjen och arbete (eller studier osv). Om cirkeln är i balans är människan i balans. Jag vet nu att min cirkel inte är i balans och det känns som om alla i min omgivning lider pågrund av det. Och jag menar det inte på ett egocentriskt sätt.

Några tröstande ord

Idag vill jag tacka en vis man, som med några ord och djup erfarenhet kunde trösta. Han visste inte att han gjorde det, men i mitt hjärta tackar jag honom. Det han sa var en del av en vardaglig diskussion, ingen djup diskussion om livet och dess allvar eller så.

Jag hade burit på en tung känsla sedan morgonen och inte vetat hur jag skulle komma bort. Jag har gått en inre diskussion med mig själv och funderat på hur jag skall komma vidare. Därför känns det nu så bra, då mannen med sina några ord och resoneringar kunde ta upp mig ur gropen. Han vet nog inte själv om hur vis han var just i den stunden. För mig lättade bördan, utan att jag behövde överföra den på någon annan.

Tack för att du är så vis och att du, utan att du vet, kunde göra min dag betydligt bättre. Nu kan jag le ikapp med solen, glädjas över att sommaren har börjat i vår familj, över att morgnarna är utan rutiner och över att jag i morgonens tystnad kan smyga iväg på jobb.

Tack!