Ja, den här veckan har inte varit den lättaste.
På måndag slutade en resa som varat i nästan 14 år, jag har tröstat sörjande barn och man. Idag satt jag med vår katt i famnen som helt klart även han sörjer.
På tisdag städar jag undan allt som påminner, gråter och gör det för det måste bli gjort.
På torsdag paijade bilen, inte ett knyst kom från den då ja skulle fara från jobbet. Totalt död. När jag ringer min man så berättar han att även den andra bilen har fel, handbromsen, men den rullar iallafall. Då tror jag ju på allvar att jag skall smälla, hur mycket mer skit skall det rinna i nacken på en.
Sedan maj 2013 har jag kämpat, fått höra att det blir nog bättre. Undrar bara när? Jag har försökt tänka att det som inte knäcker en gör en starkare och att men ges inte mer än man kan hantera. Hur mycket måste jag visa att jag orkar, hur mycket mer skall ja klara utan att brista itu? Undrar bara?
Under en längre period har det hänt helt för mycket. Sjukdom, död, begravning, vattenskada, död, paijande bilar osv osv. Förlust och bekymmer i den mån att jag tycker att jag inte behöver bli starkare mer. Murphy skulle på riktigt kunna flytta ut nu och lämna denna familj ifred!
I två år har jag försökt att stänga ut pessimisten i mig, tänka att det finns något bra i allt. Märkte igår att jag inte riktigt kunde hitta något positivt i den situation jag befinner mig i nu. Bestämde mig för att stanna i säng hela fredagen, gå i vinteride och vara antisocial.
Så undra inte ifall jag inte svarar, ler eller något annat. Jag har satt känslorna 'on-hold' för att resa mig som en fenix från askan igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar