Vändag

Bara en dag bland de andra.
Personligen är jag tacksam för alla mina vänner dagligen, men visst är det bra att ibland stanna upp och säga tack. Kanske också så att man stannar upp och märker hur många fina vänner man har. Stanna upp och bara själv förstå hur bra man har det och säga det högt. Inte bara ta förgivet.

Människan har förmågan att rusa vidare i livet, utan att leva i nuet. Varför rusar vi? Själv tycker jag att det är bra att stanna upp och känna sig för vad allt man har att vara tacksam för.

Satt på en skolning här om dagen, där det talades mycket om att vara närvarande. Att vara närvarande i nuet, i stunden. Att låta sig stanna upp. Allt lät vettigt och så borde man försöka leva sitt liv. Vi, människan, har förmågan att dra på lasten från det förgångna och leva med andra foten i framtiden. På det sättet gör vi det svårt för oss själva att vara närvarande i nuet och leva/uppleva nuet just så som det är.

När jag satt där, märkte jag att mina tankar rusade galopp och jag var egentligen inte närvarande. Visst hörde jag allt och deltog i diskussionen vid behov. Men visst är det svårt att vara 100% närvarande i stunden. Jag tänkte ändå att jag skall sträva till att lära mig det, ett steg i taget.

Därför, igår på vändagen när jag satt vid datorn och läste många uppdateringar på fb så kände jag för att tacka för alla fina vänner som jag har. Just i den stunden kände jag för det, jag levde i den stunden. Varför jag gjorde det på fb kan man ju fråga sig, men jag tror inte att det skulle ha uppskattats så högt om jag skulle ha börjat ringa den tiden på dygnet.

Vändag eller alla hjärtansdag är alla dagar på året, men den 14.2. fungerar för oss som en påminnare, att iallafall en dag i året säga tack högt och stanna upp.