Timmar, dagar, veckor går framåt. Allt som i en dimma.
Jag bär på en osynlig smärta, som river i min själ. Jag undrar när det skall lätta, denna underliga, sorliga, tunga känsla. Som även innehåller en nypa med skuldkänsla.
Jag söker och känner mig förtvivlad. Jag har ju så mycket att vara glad för, men inget verkar rycka mig helt ur detta tillstånd. Korta, korta stundet kan jag skratta, men sen kommer det igen. Den mörka dimman och en oändlig känsla av smärta och strömmen med tårar. Det känns så tomt. Jag är tom på förståelse och empati.
Jag har förändrats. Min själ har blivit flere år äldre på en kort tid. Jag kämpar och försöker, men vet inte hur länge till jag orkar med detta diffusa tillstånd. Jag söker närhet, men verkar mera stöta ifrån. Jag har tappat bort mig själv. Min själ är rastlös, den söker någon som den ej kan hitta. Kontakten som var där, men nu är borta. Det känns så fel, så fel.
Känns som om jag inte vill vara någonstans, då allt bara känns fel. Hur jag än försöker andas, så känns det som om jag håller på att kvävas. Alla säger att det kommer att bli lättare, men jag har, just nu, svårt att förstå att det skulle. Visserligen kan jag inte stanna var jag är nu, för livet måste gå vidare för de levande. Jag ber bara att min själ skall hitta sitt fäste igen, att jag skall hitta min inre ro. Att smärtan inom mig en dag skall ge vika och dimman skall lätta.
Just nu skulle jag bara villa rymma eller gömma mig i ett mörk hål, för att en dag kunna uppskatta ljuset och känna mig hemma där jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar