Idag, en månad senare, 31.1.14 stod jag där. Omringad av släkt och vänner som bryr sig. Pappa välsignades till sin sista vila. Sorgligt, vemodigt men samtidigt så lungt och vackert.
Allt kändes så overkligt, känns ännu så overkligt. Han låg där i sin vackra träkista, som han önskat. På morgonen blev han på klädd sina älsklingskläder av älskande händer. Nu vet jag att det var just han som lång där framför oss alla.
Våra själar har delat en väg på 37 år, den vägen har nu fått en gren. En väg som jag måste vandra vidare på ensam, utan honom. Hur det vet jag inte, men som han brukade säga: jag måste bara hitta balansen igen.
Lätt, lätt föll snön utanför kyrkans fönster. Jag bad stilla att det skulle sluta, om bara för en stund. Den stunden som vi bar honom ut från kyrkan. Kan hända att han dansade en sakta vals just då med änglarna, för just den stunden slutade det snöa. Min själ tackar, älskade pappa.
Den sista vägen är ännu framför oss, den då du läggs i gravens lugn. Blommorna ligger på den graven nu pappa och alla de vackra orden är inristade i min själ. Jag vill tro att allt blir bättre, så att jag kan föra ditt arv vidare. Du har lärt mig så mycket och att tystnad ibland betyder mer än alla uttalade ord.
Min själ är ännu orolig pappa, jag saknar vår tysta dialog. Jag älskar dig så mycket, mer än jag kan säga i ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar