Själen

Jag sitter här, på samma sätt som många kvällar. Ensam, framför datorn. Mörkret har sjunkigt över dagen och barnen sover i sina egna sängar. Mitt huvud är tomt och min själ är sönder. Ja, sönder.

Jag försöker varje dag, lite i taget. Ibland går det bättre, ibland blir allt bara fel. Jag blir en monstermamma som inte orkar med miljoner frågor, som inte orkar med vardagens, just då, så banala rutiner. Jag orkar inte bry mig om något ibland. Men det är de mörka stunderna, som jag bara vill rymma från verkligheten. Det är stunderna när min själ blöder.

Visst finns det dagar och stunder som jag lever en smula, som jag ser det ljusa och kanske är en helt normal mamma. Som orkar svara på miljoner med frågor, trösta och förstå. Det är visst såhär som det nu bara är.

Det här med själen är en rätt underlig grej, himla personligt och hur du upplever det. Endel funderar knappast på saken alls, medan sådana som jag känner av den. Jag har ju tidigare skrivit om min själ, just nu är den trött och sönder. Jag antar att tiden helar den, men samtidigt är jag otålig. Jag vill inte känna såhär, hur det river och gör så himla ont. Jag kan ju inte be min omgivning förstå i allevighet, men just nu så är det bara såhär. Jag märker att jag har svårt att koncentrera mig på vardagen, jag har inte riktigt energie för det.

Jag tro på att alla har en själ. Jag tror också på att själen kan vara både yngre eller äldre än sin bärare. Jag har alltid känt att min egen själ är äldre än mina jordsliga år. Ända sen jag var liten faktiskt. För mig har själen inte varit frågan om tro och sånt, utan en koppling till något. Inte andligt eller så, men något som gett mig styrka på nåt vis. Jag vet att det låter underligt om man inte tror på något som själar, men för mig är det något verkligt, en del av mig som inte syns men som jag känner av.

Själen är något som är tyst inom mig, som ingen ser men som på något plan lyser ut för den som är villig att se. Min pappa hade en själ som jag kunde känna av och som min själ kunde kommunicera med, utan ord och i all stillhet. Han hade en varm själ, en öppen själ. Jag tror att våra själar kommer att mötas igen, för jag behöver tro det. Det känns som det är det enda sättet jag kan komma vidare, iallafall på något sätt.

Jag tittar på fotot av min pappa, han ler. Inte bara med munnen utan även med ögonen. Det är jag som tagit bilden, för några månader sen. Det sägs att ögonen är själens spegel, kanske fångades endel av hans själ på det fotot. Den värmen jag ser i ögonen, det lugnet som finns i dem. Han hade hittat balansen, det är så jag vill se på den.