Så nu sitter jag här, bruten, tung som bly och oförmögen att göra det som ännu måste göras. Igen den där känslan att snart kommer hon tillbaka, fast jag vet att det inte kommer att gå så, inte heller denhär gången.
Visst, 13 år och 7 månader är en lång och högaktningsfull ålder för en hund, i människoålder 97år. Hon hade ett fint liv och fick vara frisk fram till år 2011-12, smärtfri fram till igår. Mycket glädje. Vilket ju då nu betyder att jag, ja hela vår familj genomgår en oerhörd sorg, hon är borta.
Frågor väller av barnen; när kommer hon tillbaka från doktorn? vad skall vi göra med hennes mat? vad skall vi göra med hennes saker?
Jag försöker svara men märker att de flesta svaren är 'jag vet inte'. Visst vet jag, men min skyddsmekanism förtränger de rätta svaren, jag bara inte orkar.
Jag vet att det finns de som inte förstår hur man kan sörja ett husdjur så djupt. Låt mig förklara:
Vår hund, Vasti, var (och förblir) vår familjemedlem. Tillsammans med min man hämtade vi hem henne en solig vårdag år 2001. Hon var vår första bebis, hon var en del av vår vardag varje dag därefter. For vi någonstans så fixade vi en trygg plats för henne att vara och när vi sökte henne kom hon springade emot och var glad då vi kom. Vi var hennes flock, på samma sätt som hon var en del av vår lilla familj.
14 år är en lång tid i en familjs historia, vår familj växte och därmed hennes flock. Hon tog emot alla nya medlemmar med samma värme som vi tagit emot henne med. När vår förstfödde kom till världen en solig vårdag och vi hämtade hem henne så tog Vasti emot henne med värme och nyfikenhet. Från den dagen skyddade hon vårt hem och den minsta medlemmen i flocken. Samma hände då våra två andra barn kom hemburna av mig och min man, även två katter tog hon emot med samma värme och godkände dem till vår flock.
Det här är orsaken att sorgen kan vara så djup, vår familj är bruten och saknade är stor.
När man har djur som familjemedlemmar, så vet man visseligen också att det innebär förlust och sorg i slutet. Därför är det viktigt att ta vara på den öppenhet och ödmjukhet de bjuder på, det djupa förtroende de ger en hela sitt liv. I slutet finns det bara en sak människan kan göra, ge dem en värdig död. Det är det svåraste och det tyngsta, inte de uppätna fjärkontrollerna eller de nerdrägglade skorna.
Djur vet när stunden är inne och de litar på att du vet det med. För ca två år sedan hade vi vår första kontakt med tanken om att vi kommer att förlora henne och redan då talade vi om det: vi vill inte att hon skall behöva lida. Hon repade sig den gången och hon bjöd av sig själv respektibla två år till.
Igår kom den stunden. Vi visste, så gjorde även hon. Jag är glad över att vi var hemma, hela flocken, hela hennes familj. Vi kunde berätta till barnen och be dem ge henne den största kram de någonsin kan tänka sig till henne. Alla tre gjorde det, jag och min man grät. Vi visste hur denhär resan skulle sluta. Visst hoppades, dumma jag, att det ändå skulle finnas något man kunde göra. Men visst visste jag att det inte var så.
Det blir aldrig lättare att möta döden, jag har gjort det tidigare. Jag har följt min första katt, som också var del av Vastis flock, på den sista resan. Jag hållit min pappas hand, när han gjorde sin sista resa. Och igår satt jag, där på veterinärstationens golv, med min älskade hunds huvud i min famn när hon drog sitt sista andetag.
Hon är nu fri, fri från sin gamla kropp. Hon springer på himlens ängar, är återförenad med nära och kära som inte längre vandrar på denna jord. Det är min tröst, min enda tröst. Hon har det bra och där finns de som fortsätter att vara hennes flock och ger henne den värme och omsorg som hon är förtjänt.
<3 Vasti 'Kuonomäen Nefertiti' <3
16.3.2001 - 20.10.2014
Vila i frid, min älskling, vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar