Livet, utanför min kropp, går vidare. Så skall det vara, men det känns så himla fel. Mitt liv har just fallit i bitar, jorden roterar på fel bana i mitt liv. Allt känns bara fel. Ingenting stämmer, men ändå går allt vidare.
Jag vet inte var jag skall vara, alla ställen känns bara fel. Pappa är många kilometer ifrån mig, eller egentligen skalet av hans själ. Världen fortsätter att gå vidare runt honom, men jag har så svårt att förstå. Han ligger i nåt kylrum och jag lider för jag vet hur han hatar kyla. Samtidigt säger ju hjärnan att det är bara hans skal. Jag har bara så svårt att godkänna, som om jag skulle vänta att nån ringer och säger att allt är bra nu, han kan komma hem nu.
Alla har varit så snälla och omtänksamma, jag har bara varit en trasa. Jag går som i dvala, allt är flummigt och jag kommer riktigt inte ihåg något, men ändå kommer jag ihåg allt. Jag visste ju att slutet kommer, men nånstan inom mig djupt, djupt så fanns en liten knista som hoppades. Den gnistan finns väl egentligen kvar, och det gör allt så fel.
Jag får inte mer se hans ögon, känna hans varma händer krama om mina. Jag får inte blicken som han brukade ge när vi möttes. Allt det är borta. Jag märker att jag söker den kontakten febrilt, var skall jag hitta den? Hur skall jag leva utan den? Med vem skall jag dela de tysta stunderna med nu?
Min själ blöder och hjärtat känns tungt. Jag orkar inte, men orkar ändå. Jag är här, men ändå kilometer ifrån. Jag inbillar mig saker, som jag gömmer i min själ. Jag går en inre kamp. Jag saknar honom så mycket att det river vid varje andetag.
Jag önskar att han skulle komma tillbaka, men vet ju att allt är så definitvt och slut. Det känns bara så fel...så fel. Att livet går vidare utanför, när mitt inre är ett enda kaos och inte alls beredd på att gå vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar