Människans cirkel

Hur man än försöker så blir det fel, hur än man gör blir man mitt emellan. Vet ni den känslan? Jag vet alltför väl hur det känns.

Att vara bra mamma, syster, dotter, arbetstagare och förman är bara så svårt. Alltid blir någon i kläm. Just nu känns det som om det är mitt jag som är i kläm, fast mitt emellan, utan utrymme att skrika högt och komma loss.

Jag vill inte ha sympatier, empatier eller 'voi vad du har mycket' kommentarer. I det stora hela är det ju jag som är inblandad i allt, mer eller mindre frivilligt. Jag försöker duktigt lyssna på alla och ge dem utrymme, men jag kan inte, KAN INTE, göra beslut för deras del. Det måste de ta hand om själv.

Jag ser en människa som en cirkel som består av tre delar. Jag, familjen och arbete (eller studier osv). Om cirkeln är i balans är människan i balans. Jag vet nu att min cirkel inte är i balans och det känns som om alla i min omgivning lider pågrund av det. Och jag menar det inte på ett egocentriskt sätt.