Lite nya gråa hår, eller någon rynka bryr jag mig inte om. Det hör till, tycker jag. Det är bara skalet som visar att man vandrat ett antal år på denna jord. Inte kan jag nu säga att jag bär dem med stolthet, men inte långt ifrån heller.
Den senaste tiden har jag istället märkt att min själ börjat föråldrats. Jag vet inte riktigt hur jag skall ställa mig till det. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag känner av det hur det kommer som små vågor vid strandkanten, insikten och känslan av ett långsamt föråldrande. Förhoppningsvis är det frågan om att min själ blir visare och på det sättet kan bära mig genom resten av livet. Ja, så vill jag nog egentligen se på saken.
Det som jag strider mycket emot och försöker motarbeta är rädlsan om att bli en ensam gammal tant, som talar om mediciner och krämpor och inte har ett liv utanför det. Jag försöker göra mig aktivare nu, utvidga mina vyer. Kanske det är en av orsakerna till att jag känner av min själ med jämna mellanrum. Kanske en liten påminnelse om att den tycker om den näring den får?
Min själ har föråldrats lite snabbare de senaste månaderna, av olika orsaker både goda och dåliga. De goda är jag till ro med, men de dåliga verkar göra föråldrander snabbare och det tycker jag inte riktigt om. De onda verkar göra ärr i själen och de verkar inte läka så snabbt. Jag undrar ifall en själ kan blöda, för så känns det också ibland?
Det att själen förändras och föråldras syns nog inte utan på. Visserligen sägs det att ögonen är själens spegel, men syns det egentligen? Det att kroppen förändras och föråldras syns och gör ju också det att man inte behöver förklara. Inte vet jag ifall man måste förklara om själens föråldrande heller, men jag antar att det kan synas i ens beteende. Börjar man bete sig på ett annat sätt så är endel och vill ha en förklaring. Jag kan inte dirket förklara och inte vet jag heller ifall mitt beteende förändrats på grund av att min själ föråldrats. De som känner mig kan kanske ge ett svar på det.
Det att jag känner, bit för bit, hur min själ blir tyngre och äldre känns faktiskt lite jobbigt. Jag skulle ju gärna vara där ute med en lätt själ som inte känns som ett ankare i mina fötter. Men samtidigt känner jag mig lyckligt lottad över att kunna känna och följa med processen. Vet ju inte om andra märker sådant här? Ett alternativ är ju förstås att jag håller på att bli galen (haha).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar