Jag har inte lätt för att vara positiv, det bor nämligen en liten pessimist i mig. Så har det varit ända sedan jag var liten. Det betyder nu inte att jag skulle se det dåliga i allt, men jag kan vara lite skeptisk. Jag försöker iallafall se det goda i allt och alla, jag litar blindt på personen brevid mig. Men ack ve om den personen förlorar mitt förtroende.
Med åren har jag försökt att börja vara mera positiv. Att ha en positiv åskådning på livet, det är inte lätt med en pessimist som levat i en i många, många år. Kanske jag har velat det närmast för barnen. Jag vet nog att det finns de i min omgivning som inte tycker att jag är eller varit pessimist, men jag är också bra på att gömma. Jag vill ju att mina barn inte skall ärva pessimismen från mig, jag vill att de skall få vara positiva på ett hälsosamt sätt.
Jag är inte överpessimist, det skall ingen tro. Jag skulle numera säga att jag är mera positiv än pessimistisk. Jag kan inte med överpositiva människor heller, för nu är det också så att allt som händer och sker är inte positivt. Hur man än vrider och vänder på det. Jag får en känsla att personer som är överpositiva döljer något, man kan ju inte vara glad hela tiden. Lite för prutthurtigt för mig.
En sak som hjälper mig att kuva pessimisten är nog det att jag försöker se en lärdom i allt. Vinkla även de jävliga sakerna från inlärningens vinkel. Ibland blir även det lite för svårt och då tar jag till meningen: 'man får inte mer än man kan hantera'. I de stunderna tänker jag, jävlar vad jag måtte vara stark! Ser ni, något positivt....haha!
Nå-ja, jag beundrar iallafall människor som klarar av att vara friskt positiva. Jag tycker att det är rätt svårt ibland och undrar ofta hur endel gör det så lätt o se ut. Bästa är väl att ha måtta med allt, det positiva och det pessimistiska. Någon slags gyllene medelväg eller nåt är väl nog det bästa.
Jag tycker du helt bra kan sluta kalla dig själv pessimist. Jag tycker det klingar mer negativt än vad jag tänker om dig, fast jag förstår vad du menar. Jag har slutat kalla mig själv det också. Jag tycker du ska kalla dig själv just precis det du är: En realist! Det är rätt realistiskt att veta att allt i livet inte är roligt. Allt som ska upplevas är långt ifrån lustfyllt. Tycker ändå inte det är rättvist att kalla alla med denna realistiska syn på livet mer negativa än andra.
SvaraRaderaJag har en tendens att också se saker ur en rätt realistisk synvinkel, kryddad med pessimism. Det gör jag lätt för att skydda mig själv. Då kan man bara bli glatt överraskad om det inte gick riktigt så illa som man visste att det var möjligt.
Men jag tycker minsann du kan bjuda på de hjärtligaste skratt och de roligaste historierna. En som alltid är pessimist kanske inte lyckas med det konststycket.
Och JA, överpositiva människor går nog och gömmer något, döljer något. Eller så har de bara inte fattat vad livet går ut på ;). Men ja, man vill ju gärna ge barnen en sund o frisk positiv syn på livet. Men för min del får de nog gärna vara realister, jag tror det är rätt ok i det långa loppet.
Jo realist kan nog vara rättare beskrivning och det måste man nog vara för att klara sig. Man kan inte flyga på molnen eller gräva huvudet i sanden om man vill klara sig. Kanske det beskriver mig mer, vet inte.
SvaraRaderaBra ifall jag kan bjuda på skratt, det är ju bara positivt!
Jag tror jag nöjer mig att se mig som en realist, med dagar av pessimism och dagar med positivism (som knappast är ett riktigt ord). En dag i taget får man väl säga.