Hur, säg mig, hur?

Jag är dotter, syster, fru och mamma. Alla roller har en stor betydelse för mig och är beroende av någon annan. Vad skall man göra när man har en känsla av att en av rollerna håller på att löpa ur? Tiden börjar ta slut. Jag vill inte att den känslan skall komma, men samtidigt vet jag att jag tävlar med tiden. Jag blir bara så ledsen, den kommer krypande sakta...sakta.

Jag försöker fylla min tid, med glada roliga händelser. Jag trivs med mitt liv, just som det är. Men så kommer stunder som idag, då den dumma, dumma känslan kommer smygande som en skugga bakom hörnet. Min själ vill dra sig loss och bara fly för jag vill inte vara ledsen, jag vill inte fälla tårar. Mitt indre går en kamp, för jag vill inte att känslan skall vara där. Rädslan att tiden tar slut för snabbt.

Tårarna rinner längs mina kinder, när jag sitter här vid lampans sken, och skriver dessa rader. Jag har en härlig dag bakom mig, än en dag jag kunnat ge av mig själv och få någon annan att glömma sina bekymmer. Jag har varit mamma, fru och dotter. Men jag kan inte rå åt att tårarna kommer, jag inser ju att tiden är min fiende. Jag är tacksam för den här dagen, missförstå mig inte. En dag som jag kommer att minnas med värme, helt säkert.

Hur skall man, när man vet vad som komma skall, bara kunna leva normalt och inte tänka? Inte låta känslorna ta överhand och falla ihop som en blöt fläck på golvet? Hur, säg mig, hur...

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=SSSYgtDgP2w

Jonne Aaros sätt att sjunga Kaija Koo's Kylmä ilman sua (som ni kan lyssna bakom länken eller videon) ger mig kalla kårar och gör mig även att inse livets realiteter.