Ja då var det igen en erfarenhet rikare. Något som jag kanske ändå skulle ha kunnat låta bli att erfara. Egentligen är det fler erfarenheter på en kortare tid, som nu snurrar i mitt huvud. Om jag börjar från nuet och trasslar in mig i det gångna. Förvänta inte att det kommer att vara ihophängande eller förståeligt, men det kanske också beskriver hur råddigt allt känns just nu.
Att se en människa som inte har intresse för det den gör, som inte bemöter sin medmänniska med den respekt som den själv vill bli bemött med. Det om något gör mig sorgsen. Kan hända att dagen varit tung och något otäckt har hänt, men lite professionalitet kan man väl ändå få be. Jag hade också en tung dag bakom, men jag klämde fram ett leende och tog på mig det professionella ansiktet. Så ville jag hantera situationen, bättre så för jag ville visa respekt för min medmänniska utan att visa hur mycket situationen sög. Jag var ju någonstans som jag inte ville vara, ett ställe som jag inte skulle villa se.
Ja, bemötande. Även om den andra inte kan se mig då vi möts, tex per telefon svarar jag med ett leende. Det tar mig till en annan erfarenhet som får mig att tänka hur vi människor egentligen beter oss. Man kan vara saklig och argumentera per telefon, men något jag inte tål är spydighet. Jag tycker inte att det är något fel med att svara leende i telefonen, även om jag är på jobb. Det att jag ler, gör mig inte mindre kompetent. Om någon beter sig som ett as i telefonen med mig, så gör jag mitt allt för att just den personen skall vara nöjd vid samtalets slut och i sin tur lägga ner luren med ett leende på läpparna. Jag, jag drar en djup suck och tvättar pepsodent smilet från ansiktet. Låter ångan stiga ur öronen och klarar förhoppningsvis av att le när telefonen ringer igen.
Så kommer vi till något mer nära, som skär och som jag helst inte vill tala om. Skriva går för då hinner jag samla mina tankar. Inte att jag skulle gå omkring och grubbla, men jag får ordning på allt som snurrar omkring i mitt lilla huvud.
För mig är det viktigt att se människor i ögonen då jag talar 'face to face'. Då vet jag (iallafall hoppas jag) att den andra hör mig och vet att jag är där. Men att se en människa i ögonen och samtidigt förstå att dens ögon är villrådiga och delvis slocknade känns minst sagt förjävligt. Den blicken lämnar inte en. Den är som bränd in i hjärnan och jag känner att jag förlorar. Förlorar en del av mig själv, förlorar något viktigt i den andra. Jag vet att den dagen ännu kommer då den blicken är där mer ofta, men jag vill inte se den än. Min själ gråter och jag försöker leva i nuet, njuta av de klara blickarna och glömma de rädda villrådiga ögonen som tittar på mig frågande.
Jag ser det här, men jag vill inte. Jag kan förstå bättre och bättre dem som lever där vart jag är påväg. Det är tungt, helt för tungt, men just nu har jag inte all den kraft jag borde för att orka hjälpa. Jag går en kamp med mig själv, försöker godta sakerna som de är. Jag försöker glömma lite, bara för att skydda mig själv. Jag tar det i portioner, små sådana som en tesked ungefär. Jag har svårt att tala om det och blir lätt överrumplad då någon ställer frågan hur det är. Jag vet inte, för att klara vardagen har jag stängt av känslorna på den biten, de finns nog där och jag plockar fram dem i portioner.
Jag har alltid varit av den åsikten att man löser mycket genom att tala. Just nu har jag inte ord som beskriver allt, inte iallafall då frågan kommer oväntat och från oväntat håll. Jag kan inte genom talande lösa dethär, eftersom det inte ligger i mina händer. Så här är jag även en erfarenhet starkare, om man så vill. Jag får ändra min åsikt till att det mesta går att lösa genom att tala. Det mesta, men inte det här. Tyvärr.
Jag försöker tappert se saker som erfarenheter, som bygger mig som människa och som medmänniska. Men det finns trots det som jag gärna skulle låta bli att erfara och se. Men det är väl så att det inte ges mer än man kan hantera, pessimistisk eller positivt hur som helst. För mig ett sätt att se på saken som jag inte vill se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar