Om man hade den kunskapen att kunna svara på en av de svåraste frågorna så skulle saker vara lättare. Då skulle ingen behöva lida av värk som orsakas av cancer i hela kroppen.
Som vi alla vet så finns inte det svaret! Vad skall man säga, när man tydligt ser hur den andra lider och tamppas med den inre själen som ställer frågan; VARFÖR. Gråtande, ledsen och arg samtidigt.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Känslan går från desperat till djup sorg.
När jag sitter där, efter att ha bäddat in min kära far med värmefilt och försäkrat mig om att han inte har ont, så kommer frågan. Vad skall jag säga, jag kan inte ge ett piller så att allt skall bli bra igen. Om jag hade makten skulle jag vända upp och ner på allt för att vrida klockan tillbaka och tvinga honom till läkaren tidigare. Men hur skulle man ha kunnat ana att detta låg framför?
Som tur kommer de små glimtarna av humor fram, även i stunden där frågan varför hänger i luften. "Jag flyttar till södern", så tittar han på mig och skrattar till. Ja-a hade jag den guldkistan skulle jag ta honom på flyget och fara till södern med honom. Han lider så av kylan just nu och för honom att sitta i solen och värmen och gräva ner fötterna i sanden skulle vara en lycklig stund. Att inte behöva frysa hela tiden.
Samtidigt vet jag att han med den kommentaren också berättar att han vill bort, dit var det är varmt och ingen värk finns. Det är tungt att fatta det, men samtidigt förstår jag honom. Det är bara så fel att det skall finnas sådant lidande.
Jag skulle kunna ställa samma fråga, men på ett annat sätt. Varför...Varför just han..? Jag vet, svaret får jag aldrig och det är jag tvungen att leva med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar