Egentligen hade jag tänkt sätta mig ner och gnälla på vardagen, skola och dagis, men det känns så litet och futtigt just nu. Det är som det är och dess mer kan jag inte göra, banalt och inte värt att öda sina nerver på.
Det finns stora saker i livet, speciellt när det börjar nå sitt slut. Jag är inte beredd att fundera hur jag vill att det skall vara när min tid kommer att säga adjö. Jag går inte omkring och tänker på det, för det känns liksom inte aktuellt.
Idag vaknade jag ur en slags dimma jag gått i, en dimma som delvis skyddat mig från allt som kretsar kring död och begravningar. Jag har inte velat tänka på saken för jag blir så himla ledsen. Delvis av jätte egoistiska själ, det är ju jag som kommer att förlora någon som jag inte vill.
Men han har tänkt ut saken i all tystnad, kanske som en sista tjänst för han vet hur svårt hans tre flickor kommer att ha den dagen. Han vill dra sitt strå till stacken och planera det färdig. Jag bara älskar honom för det, men samtidigt vill jag inte att han skall behöva tänka på det. Vi fixar det nog. På nåt sätt.
Jag kommer att respektera hans plan, för jag vet att han funderat på detta med omtanke och det är hans vilja. Skit i vad andra tänker, men om han vill så och hans önskan är den, då tammifan gör jag mitt allt för att förverkliga den. Urna, gravplats och rostbiff med sallad. Kort, konsist och uttänkt. Använd catering (den som fixade ert bröllop) som fixar kakor och mat, den mannen har tänkt på allt. Han vet mer än vad han säger i ord, men denhär gången har hans ord sagt, åtminstone mig, mer än han kanske kunde tro.
Inte än, för jag är inte beredd. Strid emot, ge inte upp. Jag vill inte förlora dig, jag vill inte. Vems lilla flicka skall jag vara då om du inte längre är här? Av helt egoistiska själ vill jag att du inte skall ge upp, utan stanna här hos mig. Snälla inte än, jag är inte färdig att leva utan dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar