Huh! Jag har nästan överlevt den här dagen. Nya omställningar i vardagen och tidtabeller som skall tränas in. Inte bara hos barnen utan även hos oss vuxna. Det är ju inte mänskligt att stiga upp lite efter fem på morgonen, för att hinna fixa sig själv, väcka familjen och låta alla vakna i sin egen takt. Klockan tickar snabbt och stunden man redan borde fara iväg så strular ännu något.
Hur kan man orka med detta, år ut år in? Hur jag skall orka med dethär så har jag inte någon aning om. Med nöd och näppe har jag klarat mig tills nu. 30minuter innan läggdags. Bara jag tänker på att dett kommer att vara läget måndag till fredag i ca 4-6 år till så känner jag hur jag växer som kosvansen neråt av tyngden på mina axlar.
Inte nog med att få familjen upp och iväg, så gäller det ju att hinna till jobbet i tid och ta itu med allt som hänt undet en vecka man varit borta. Man märker att sommaren är "slut", emailen är full med ärenden som skall åtgärdas. Personalen skall bemötas med leende och frågor om hur den senaste veckan gått. Ja de två senare klarade jag av, men i tid kunde jag inte säga att jag var. Nytt försök imorgon.
När jobbet är fixat, bär det av efter barnen. Två små varelser som leker snällt i sandlådan, de märker inte ens att grinden går. Tar det som ett tecken på att allt varit bra och längtan inte varit så stor. Skönt, men lite sorligt också.
Jag får en känsla av otillräcklighet, när vi väl är hemma är det mycket att göra. Arbetsväskan tynger på ryggen, två dagisväskor fyller ena handen. Huvudet snurrar av dagens händelser och då är ju inte ens dagen slut. Ännu borde jag orka fixa mat och lägga barnen. Idag kommer jag nog att stupa i säng.
Jag får ju bara hoppas att det blir lättare med tiden, men just nu känns det helt för mycket. Om man ändå vore miljonär...
Så så positiv orkar jag vara idag, när vi levat första riktiga dagen med nya tider och rutiner. Tygnden är stor på mina axlar och jag vet ärligt inte hur jag skall orka med allt detta fem dagar i veckan och över 40veckor i året. Pust. Får väl bli en dag i sänder.
En dag i taget. Det är det enda i världen som gör det möjligt. Om man tänker 40 veckor om året 5 dagar i veckan. Då dör man. Men du har rätt. Det är TUNGT med vardag, jobb, familj. Det enda jag tänker på är att få komma hem till mina små stora. Allt annat måste bara gå på någon form av rutin. Allt annat är sekundärt. Stor styrkekram! Jag tror jag vet ungefär hur det känns.
SvaraRaderaJo det är nog en dag i sänder som gäller, inget annat går om jag vill hålla huvudet i skick. Tänker på ensamstående som sköter detta ensamma och lyfter hatten åt dem.
SvaraRaderaDärför är jag nu så led på regeringen som ska försöka få mig att gå tidigare tibaks på jobb. Jag är inte ännu färdig för ekorrhjulet... Kämpa på, det är säkert inte lätt! S
SvaraRaderaNee, det är nog inte lätt. Speciellt sen då barnen hinner vara några dagar och snappar upp flunssa och ögoninflamation. Vardagen är nog inte lätt. Ja det verkar som om de vill ha kakan men äta upp den också. Hur de ser att det blir inbesparningar kan jag inte i mitt liv förstå, kanske på riksnivå, men det är kommunerna som bär notan är jag rädd för.
SvaraRadera