Jag känner mig blåögd.
Hur kommer det sig att viljan att hjälpa och dela med sig av kunskap svänger från något som man menat som gott, till något som är dåligt? Man gör sitt bästa, men så blir det bara bli fel. Jag bara inte förstår hur det gick såhär igen?
Jag försöker i allt jag gör tänka på det stora hela och ta alla i beaktande. Vad får man som tack, sällan något. Avundsjuka eller något annat som jag inte bara fattar. Man skall inte få ha roligt eller lyckas så att det syns. Ja fy anamma ifall det uppmärksammas, ens lite. Då får man nog känna det som små dolkar, utfrysning eller kritiserade av något slag. Inte rakt, förstås, nej bakom ryggen och vid sidan om. Inte precis vad jag tycker att är korrekt.
Jag tar lite illa vid, speciellt då jag inte tycker att det är rättvist. Förstår inte vad jag gjort fel, jag har ju gett 200% och lite till, men ändå...
Läste två rubriker i City, som passligt kom idag med verkkokauppa.com reklamen. Första sidan hade följande rubrik: Miksi aina keskitytään henkilöön, eikä ikinä asioihin?
På andra sidan i tidningen fanns rubriken: Cheekistä ja kateudesta. Båda passade in på dagens fiilis efter att arbetsdagen tagit slut.
Varför kan man inte bara vara glad för andras del då de lyckas?
Delad glädje är ju dubbelglädje. Eller...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar