Senaste veckoslut blev det massvis med köran, helt för mycket egentligen. Så kändes det iallafall efter 3timmars nattsömn innan resans start och speciellt på måndagen då jag skulle på jobb efter ca 1timmes nattsömn. Urk, aldrig mer.
Det sorliga i det hela var ju att min kära Alban inte körde den resan, utan en lånebil som inte alls kändes rätt. När vi lämnade tillbaka den på södag morgonnatt så var jag överlycklig att den fick bli där, jag rentavt hatade den bilen just då. Jag ville ju bara vara hemma och sova i min egen säng. Egenligen var det nog tur att det inte var Alban jag körde med, för tänk om jag hatat honom lika mycket då.
Nåja, men till resan. Jag vet inget värre än att köra på små vägar mitt ute på lande när månen lyser klar och rådjuren är i rörelse. Jag sitter som en pinne och stirrar som en galning ut och varje gång jag ser de små lysande ögonen i vägkanten stannar mig hjärta av skräck. Huu det är en hemsk känsla.
Nu hade jag ju tänkt att mina nya glasögon skulle vara till stor hjälp på denhär resan, men icke! De gjorde ju allt bara värre, eftersom de förvränger synfältet helt. Optikern säger att det tar sin tid innan ögonen vänjer sig vid de nya linsserna, men alltså halloo jag ser bättre utan dem känns det som. Med brillorna på sluttar alla gator och allt är lite dimmigt. Då tycker jag (dum som jag är som säkert optikern också tycker) att det inte är rätt, jag sa genast något var fel då jag satt dem på mig.
Jag får, nu efter 2 veckors testande, traska tillbaka till optikern och säga att det här inte går. Brillorna som jag skaffat behöver jag speciellt då jag kör på obekanta ställen i skymmningen och för att se ordentligt bakom ratten. Får se vad som händer.
Idag har varit en härlig sommardag, vi har såg på havet med sina vågor vi njöt av glass och parkliv. Vi åt god mat och levde loppan. Så tycker jag man ska få göra ibland, speciellt under sommaren och när det är semester.
Det var tidig väckning och jag kunde konstatera att det absolut inte passar vår familj. Tyckte synd om de små liven då jag försiktigt och så milt som möjligt försökte väcka dem. Vi har verkligen kommit in i semestertid kan man säga. Men oj vad de orkade trots väckning redan halv 6. Vi skulle ju starta 6:15.
Att få iväg en familj som oss är helt galet, speciellt den tiden på natten. Men även hos oss lyckas det ibland, sällan dock helt smidigt. Så var det inte idag heller, men skit i det för vi hann. Ja, vi hann till check-in och till båten. Två minuter efter att vi checkat in så hörde jag dem ropa i högtalarna att check-in hade stängt. Huh, vad det var när tänkte jag då i mitt stilla sinne. Först inne i båten kunde jag börja njuta, barnen började vakna och jag visste att vi har en dag med nya erfarenheter och upplevelser framför oss.
Lite mörka moln fanns lurande över dagen, men jag beslöt att jag skuffar fram dem tills imorgon då väderleksrapporten också säger att det skall ösa ner. Jag tar det dåliga humöret imorgon
Idag skall jag ännu njuta av dagens händelser. Jag hör barnens skratt klinga i öronen och känner ännu av att jag varit ute hela dagen i solen. Idag har jag erfarit Tallinn på ett nytt sätt, på ett mycket positivt sådant. Tack för det skall min familj ha och det strålande sommarvädret!
En liten materialist i mig myser, jag har något nytt! Den blänker i solen och doftar ny. En doft jag gillar mer än något, den väcker materialisten i mig.
Alban heter han, så har jag bestämt. Han är min (ok den är nog min mans med, men ändå)! Och jo, det är en han, inte en hon eller hen eller den. För så har jag bestämt! Alban har bott hos oss sedan måndag och har redan nu gett mycket glädje åt hela vår familj. Han var ett välkommet tillskott till just vår familj. Vi letade och letade, i hela ett och ett halft år! Men äntligen har han kommit till oss och jag tror nog att jag är gladast av alla för det!
Ja, kanske ni undrar vem Alban är. Alban är min nya vän, som håller mig torr då det regnar och för mig fram i väder och vind. Han kommer att få ta del av mycket, både roligt och sorligt. Han kommer att ge mig tystnad och ro i de stunder jag behöver. Endel av er kommer att himla med ögonen över att han fått ett namn och att jag talar om han. Men jag tycker att det passar i vår familj. Han är ju medlem nu.
Alban
Här är han, min Alban. Alban är en bil, han rymmer hela vår familj, och när jag säger hela familjen så menar jag faktiskt hela familjen.
Visst är han inte fin? Jag tycker det, jag myser, materialisten myser och imorgon skall han föra oss på utflykt. Och jo, det är jag som sitter bakom ratten, så kommer det att vara, för han och jag hör ihop.
Jag vet, han är en bil, men för mig betyder det så mycket mer. Jag älskar att köra, det ger mig styrka och inre ro. För mig är körande terapeutiskt, man gör något, men man behöver inte tala. Man kan sjunga högt och ingen hör, speciellt då när man är ensam. Man kan vara ledsen, t.o.m gråta men ingen frågar varför.
Hur underligt känns det inte efter att vi daglig dags lever i totalkaos med tre barn o djur, att mitt i allt ha hemma bara ett barn. Visst är det rutiner och allt annat, men det känns ganska lyxigt iallafall. Inga strider att vara domare till, mera kontrollerbart kan man väl säga.
Jag tycker också att det är bra att barnen får uppleva att vara enda barnet, få 100% uppmärksamhet. Jag tror att jag ser på dem med lite annorlunda ögon då när de är ensamma med mig, när jag inte behöver dela min uppmärksamhet på tre eller fler. Jag kan också se att de njuter av att få vara ensamma med mamma o pappa, så de behöver nog också det.
Det är nog hälsosamt och speciellt då jag vet att de två andra här roligt där de är. Jag brukar, de få gånger det går så att vi har bara en hemma, skämma lite bort dem. Inte med något underligt, men lite festligare kanske. Som igår åt vi till efterrätt jordgubbar och chokladgrädde och idag blev det lite gott på morgonen. Inget underligare än så, men kanske, kanske kommer de ihåg det sen då de är äldre?
Jag vill ju att mina barn skall ha bra minnen från sin barndom, av föräldrar som är stressfria. Nu säger jag inte att vi skulle vara stressade hela tiden när alla är hemma, men man hinner tyvärr inte på samma sätt ge uppmärksamhet år alla i de stunderna. När de är ensamma med oss kan vi njuta på ett annat sätt av varandra och märka de små olikheterna de har, som annors försvinner i vardagens yra.
Jag älskar mina barn, och det att de alla är så olika. Det är just det som kommer fram tydligare då de är ensamma med oss. Många gånger funderar jag på hur det kan vara så, då de alla växer upp i samma miljö. Men det är just så här som det skall vara, som mamma vill jag uppmuntra deras styrkor och stöda där de är svagare. Jag vill ge dem alla en god förutsättning att göra bra val i livet.
Märker att det blir lite mamma blogg idag, men men... Ack du milde då de mista lyckas med att börja sympatigråta, dvs då den ena börjar gråta så får den andra behov att börja gråta med. UTAN orsak may I add!
Hur tokig blir inte en lite söndagstrött mamma av det? Inget tålamod idag, ingen!
Önskar att jag skulle kunna lära mig att leva i 10sekunders intervaller som de minsta gör, för det gråtande börjar lika snabbt som det slutar och i nästa sekund leker man redan tillsammans med toma plast muggar o kanna på golvet. Nu är det kalas, men mamma är ännu i du milde tid stadie och försöker komma ur det läget. Huh! Kort och konsist om den saken, syskonsympati gråt.
Söndag. Vanligtvis vid det här läget brukar jag börja förbereda mig på att arbetsveckan snart skall inledas, idag behöver jag som tur inte göra det. Eller, nåja kanske lite iallafall. Mamma arbetsvecka.
Javisst får de mig och skratta också.
Alla dagar är inte en dans på rosor som mamma, och semester är inte 'slöa slappa samla' krafter semester nu när barnen är små. De lediga dagarna fylls med arbete, för att vara förälder är nog arbete i största grad! Visst ger barnen mycket innehåll i livet, skratt och glädjeämnen. Men nu är det också så att föräldraskap kräver rätt mycket av en, speciellt de dagar man egentligen bara skulle vela lägga sig ner och dö en smula.
Just idag, söndagen till äro, skulle jag villa ligga ner. Sova, läsa en bok eller laga smycken. Inte ha ögon i nacken och vara 'polis' och vakt. Neka och uppmana, 'nej, det är en sax, låt bli, klättra inte in i diskmaskinen, lägg sakerna på sina platser, sluta bråka, varför gråter du osv osv. Jag känner mig som en trasig skiva som spelar samma gamla visa om och om igen. Lite som i the mom song.
Jag är domaren, väktaren och polisen. Inte precis det jag skulle villa vara just idag. Jag känner hur axlarna är tunga och hur jag skulle villa rymma. Egentligen skulle jag villa vara ensam hemma, bara en dag om inte annat. Njuta av tillvaron i all tystnad, städa och lägga sakerna på sina platser. Njuta av att de hålls kvar där jag lagt dem och att jag hittar dem igen på samma ställe. Att skorna är placerade sida vid sida i skoställningen och hålls där. Små saker som ger mig ork o kraft att klara av att vara mamma, iallafall i någon mån.
Ok allt är ju inte bara negativt och unket, fast det är söndag och barnen är i luven på varandra. Framsteg har min lilla pojke gjort med att bli dagstorr, på en dag har han vant sig att det är kalsarna som gäller och att gå på toa och hållas torr. Glädje ämne i all högsta grad.
Mamma survival pack
Den minsta får vänta en stund på att bli dagstorr, den här mamman fixar inte två som strilar omkring. Hon får nöja sig med att stapla skålar och fixa omkring. Hon verkar nöjd med det.
Äldsta dottern sitter och sjunger opera, vilket ju är ganska bedårande. Mozart skall det vara och jag tycker det är ganska sött. Hon får mig att le när hon sitter där o förklarar.
Allt kan bli lite öronbedövande ibland, speciellt för mig som älskar tystnad. Att lyssna på gråt, strid och sjungande blir bara för mycket. Mammaaaa, MAMMA i varje mening, 100% uppmärksamhets behov gör att jag blir utmattad och vill lägga in öronproppar och på det sättet dämpa ljudet. Någon tycket säkert att man skall vara nöjd och inte klaga. Visst är jag nöjd och jag klagar inte (iallafall mycke), men det kommer också de stunder då mina öron behöver semester. Jag hoppas ju på att ha hörslen kvar när jag är gammal.
Jag älskar att vara mamma, missförstå inte det, men en mamma behöver också ladda sina batterier och få stunder för sig själv. Detta för att kunna vara allt en mamma behövs till, tröstare, polis, väktare, kramare, lärare, ja-a enda sättet är väl att beskriva det hela är: Mamma.
Varje sommar har jag ett litet projekt, vanligtvis då ett sådant var jag bygger något av gamla grejer man inte mera använder till ursprungliga meningen. I år blir projektet ett annat. Inget byggande i år, utan blir torr projektet!
Och här är högen undisar o kalsare som vi skall träna med
Alltså jag försöker få de två mindre dagstorra, natten kommer sen lite senare. Jag skulle ju så gärna villa slippa bära hem paket efter paket med blöjor från butiken.
Nu har jag lite påbörjat projektet, jag gick på rea och köpte en hög med undisar o kalsare. Till min häpnad så har inte alla butiker undisar som är mindre än storlek 92 vilket betyder att lillfickan fick undisar som är rätt stora på henne. Nåja, det går lika bra iallafall.
Den här morgonen har vi alltså då gått igenom alla undisar o kalsare. Beundrat dem och alla de fina bilderna. Lillflickan hade inget problem att välja vilka hon ville ha på sig genast. Men ack den lilla pojken, han älskar sin blöja och att välja vilka kalsare som nu duger är ett projket. Ena stunden är det ok med traktorn och i den andra skall det vara blixten. Det kräver lite nerver med den pojken. Bara han fattar idén så är väl allt bra. Det är mycket övertygande och diskussion för att få saken att gå vidare med honom. Lillflickan har haft undisarna på sig en god stund, medan pojken funderar o funderar.
Vi får se hur det här sommar projektet kommer att lyckas, nu kan jag ju inte veta hur det kommer att bli. De tidigare årens projekt har ju varit endast beronde av mitt ork men nu är två småttor involverade så det kan ju gå hur som helst.
Nu hade jag ju tänkt att mina nya glasögon skulle vara till stor hjälp på denhär resan, men icke! De gjorde ju allt bara värre, eftersom de förvränger synfältet helt. Optikern säger att det tar sin tid innan ögonen vänjer sig vid de nya linsserna, men alltså halloo jag ser bättre utan dem känns det som. Med brillorna på sluttar alla gator och allt är lite dimmigt. Då tycker jag (dum som jag är som säkert optikern också tycker) att det inte är rätt, jag sa genast något var fel då jag satt dem på mig.
