Bring it on 2015

2014 har nu blivit i historien, som ett mörkt hål. Där hör det hemma. Tack gode gud att det tog slut, aldrig har jag hoppats på något som det!

2015 är äntligen här, jag hoppas innerligen att det skall bli bättre. Värre kan det väl inte bli, eller? Jag kommer inte att göra ett enda löfte. Bara en önskan, att Murphy lämnat vårt hem.

För ett år sen satt jag med pappas halsband i handen, kunde inte förmå mig att sätta det på mig. Hans sista önskan var att det skulle bli mitt. Efter att jag tagit bort det från hans hals, bar jag det i handen ett helt dygn. Jag funderade på hur jag skulle berätta för barnen att moffa var borta, symboliskt var halsbandet i min hand fram till den stunden jag berättat. Först sedan kunde jag lägga det runt min hals. Jag la till ett krusifix jag fått av mamma och pappa på min konfirmationsdag.

Hur underligt det än är så innehåller halsbandet minnen, små korta stunder som kommer fram ur minneslådan i mitt huvud. Hur pappa brukade sitta i sin stol och reda ut de trassliga hängena, så att låset ligger bak och hängen är fram. Samma gör jag, har gjort det hela år 2014. Minnen hur jag hjälp att ta loss och sätta tillbaka smycket före och efter undersökningar under hans sista levnads år. Små, små minnen som jag underligt nog kan småle åt nu.

Igår när året byttes, var jag inte den som firade, inte önskade gott nytt år åt någon för den delen heller. JAg var anti-social och innåtvänd. Jag hade lite svårt att svänga hjärnan till firaden 'mode' eftersom hjärnan inte riktigt kunde förstå vad som firades. Året som gott eller det nya året? Kanske jag borde ha firat att 2014 äntligen tog slut, året som tagit så mycket.

Raketernas smällar vi tolv-slaget påminde mig om nyåret 2013-2014. Med rakerternas smällar sa jag då farväl till min kära pappa. Jag satt på golvet i mitt barndomshem och höll hans hand, talade med hans själ som sakta gled iväg.
Inte visste jag då att jag kommer att tömma mitt barndomshem samma år, packa och sätta saker och minnen in i lådor. Aldrig mer kommer jag att kunna sitta på det golvet och se vyerna från de fönstrena. 2015 kommer att vara annorlunda på det sättet också, bra så kanske.

2014 har tagit med sig mycket, mer än vad man egentligen kan föreställa sig. 2015 skall inte få något, inte av mig iallafall. Jag tänker inte ge chansen till det, jag kommer att bära en teflonsköld som skyddar.

So bring it on 2015!
(Ja, och styrka inför det nya året, det kommer att behövas!)

Året närmar sig sitt slut

Ja-a gott folk ett år har snart gått. Inte det bästa för min del. Sorg i mängder kan man gott säga, men några små glimtar som hållit mig på ytan.
Det brukar sägas att man inte blir tilldelad mer än man klarar av. Året har nog innehållit stunder som jag ifrågasatt den meningen, många gånger. Man kan nog gott säga att jag är en skugga av det jag nångång varit, jag är inte mig själv.
För ett år sedan visste jag inte att morgondagen skulle innehålla så mycket sorg som den skulle. Jag jobbade för fullt för att kunna fira årsskiftet. Jag trodde att jag hade hur mycket tid som helst, hur fel hade jag inte då.

Nu när jag sitter här och tänker tillbaka finns det som jag ångrar, som jag skulle välja att göra på ett annat sätt ifall jag bara fick chansen. Men när det kommer till den absoluta nollpunkten, så går det inte att gå tillbaka och göra pånytt. Lärdomen jag fick gör att jag skuffar andra i samma läge att göra ett annat val än jag gjorde, jag råder att inte göra som jag. Att bära på den ånger jag bär skall jag fan i mig låta andra undvika, det tär på en djupt under ytan.

Telefonnumret är ännu kvar i telefonen, värkmedicinerna hänger ännu i en påse i tamburen. Underligt, men jag förmår inte radera eller föra bort. Kanske nästa år är tiden inne för det. Om jag fick ställa ett önskemål, skulle det vara att jag för ett år sedan skulle ha kört iväg från jobbet och gett pappa en kram på nyårsaftons morgon. Jag skulle ha lagt familjen före arbetet, arbetet finns ju kvar än idag, men pappa är borta. Några timmar borta från arbetet skulle inte ha ändrat på det, men att jag valde att stanna förändrade hela mitt liv. Mitt inre liv, det som inte syns på ytan. Jag bär på en mörk skugga, som endel dagar är betydligt större än de andra. Jag ångrar, men säger ingenting. Jag saknar, men låter ingen se.

Visst blir det väl lättare, men det finns stunder som tillexempel nu när snön faller och täcker marken som jag går tillbaka i tiden och minns vår vinterpromenad. Pappa i sin gröna vinterhalare och jag skuttande brevid. Snön var mig till knäna och vägarna oplogade. Det var jultid och pappa och jag skojade runt i snöyran. Vi busade och lekte i snön, minnena får mig att le. Jag som hatar vintern nuförtiden, då älskade jag den.

Om jag fick välja skulle jag gå tillbaka till den tid då pappa ännu var med oss, jag skulle ge honom en kram och säga att jag älskar honom. Helt sådär spontant som ett oskyldigt barn.

Den här julen har varit tung, annorlunda. Varje år har jag just innan jul fått julstämning, men inte det här året. För barnen har jag orkat och fixat, men glädjen...den har inte funnits där. Den sanna julstämningen har varit borta. Nu fasar jag för morgondagen, vill egentligen bara hoppa över den. Jag trycker undan tårarna, jag vill stänga av.

Jag sörjer och önskar att ingen skulle behöva gå igenom allt som jag gått igenom på ett år. Det kan bli för mycket för en liten människa.

Mitt råd lyder, krama varandra alltid när ni kan. Var tacksamma för stunder ni har tillsammans, även de korta. Lyssna på varandra och stöd då ni kan. Familjen består av så mycket, de som uppstått via blodband, men även de som kommit in i ditt liv för att de valt det.

En annolunda farsdag

Pappas flicka, så har jag varit hela mitt liv. För ett år sedan kunde jag ge pappa en kram, ordna farsdagsfest och ge en present.
Nu, ja..., nu sitter jag här, lyssnar på när mina egna barn tisslar o tasslar för att inte väcka sin pappa. Jag hjälper och lagar ihop en frukostbricka så att vi sen alla kan gå upp tillsammans och väcka honom.

Jag saknar min egen pappa, minns hur han förra året ringde mig på min födelsedag och gratulerade. Vi visste då båda, utan att säga, att det var den sista gången. Jag minns hur vi på farsdag tog ett foto med alla barnbarnen. Ett grimas foto på min syster och mig o pappa. Nu går det inte mer, jag saknar det.

När jag skriver det här, rinner tårarna. Överrumplad för att jag mitt i allt blir såhär ledsen. Märker att den här dagen kommer att kräva lite extra för att jag inte skall förstöra den för barnen. De har sin pappa kvar och kan fira honom. De skall få vara glad och lyckliga, så skall också han få vara. De har varandra och det är det viktigaste och definitivt värt att fira.

Jag kommer att gå till graven idag, i den graven ligger tre pappor. För mig är min pappa den viktigaste. Jag skall tända några ljus, sätta upp en lykta och plantera ner några ljungar. Definitivt en annorlunda farsdag för mig, underlig, sorgsen. Vet inte hur jag skall takla denna dag, men det skall nog gå. Sorgen smyger sig på, men jag tränger bort den, jag gråter sen då ingen ser.

Pappa, jag saknar dig så. Jag hoppas att du är omringad av kärlek.
Kram, din lilla flicka.

Saknad, minnen och tröst

För 8 dagar sen, klockan 19 vred sig min värld än en gång ur balans. Andra gången under mitt år som 37 åring. Nu sitter jag här, igen, tittar på klockan och konstaterar att det här klockslaget satt jag brevid min kära hund och visste att tiden var inne att säga farväl. Hon andades då ännu, men jag visste att minutrarna led mot sitt slut.

Idag kom meddelandet från veterinären, urnan var där och kunde avhämtas. Bestämde i den stunden att den skulle hämtas hem idag. Inte imorgon, utan genast då barnen sökts från dagis. Vasti skulle få komma hem, inte behöva vara bland de alla andra vita lådorna på mottagningen.

Vi for dit, jag gick ensam in. Visade meddelandet och sa mitt namn, mer än så behövdes det inte. Biträdet öppnade skåpdörren, och jag så att skåpet var fullt. Där var andra kära som inte ännu hade blivit avhämtade, Vastis låda var inte ännu lyft in i skåpet, kanske för att vi kom så snabbt, kanske för att det inte fanns plats. Tog lådan i famnen, tackade tyst och gick ut. Jag ville inte visa att mitt hjärta blödde och att tårarna rann. Det blev bara för mycket.

Som 37 åring har jag burit två urnor, pappa i januari och idag Vasti. Båda viktiga delar av mitt liv, två tunga urnor att bära.

När vi kom hem, la jag lådan ifrån mig, bara för en stund. Barnen behövde hjälp att få blöta kläder av sig. Väl gjort så var det stunden att öppna lådan, minnas och sakna. Tårarna rann hela tiden, men jag ville släppa henne fri. Urnan är enkel, vacker och frid full. Ett värmeljus brinner på toppen, hedrar minnet och lugnar.

Barnen undrar varför jag plockat fram en handritad bild på Vasti, tändt ett ljus på ena sidan om bilden och lagt urnan på den andra sidan med värmeljuset tändt. Hur förklarar du åt en fyra åring att inne i urnan är Vasti? Jag samlar ihop mig, även om kropp och själ känns tunga som bly. Förklarar sakta och tar oss tillabaka till årets början och urnläggningen. Berättar om himlen och själen, om hur bara kroppen blir kvar. Anväder på flit ordet kremering, för jag kan ju inte säga att kroppen bränns. Berättar och förklarar om hur det blir aska kvar som man sätter i en urna. Hur människans aska läggs ner i jorden och att Vastis aska nu är i den vita urnan.

Barn är kloka, förstår så mycket mer än vad vi vuxna kan förstå. Fyra åringen tittar på mig, säger att han förstår. Ändå undrar han försiktigt, när kommer Vasti hem. Jag tar oss tillbaka i tiden en vecka, frågar om han kommer ihåg. Jag berättar lugnt och går igenom vad som hände. Berättar att Vastis själ nu är med moffa och att hon mår bra nu. Berättar att hennes aska ligger i urnan och att hon på det sättet nu har kommit hem. Två fundersamma ögon tittar på mig, godkänner mitt svar trävande. Vem sköter om Vasti? Jag svarar att jag vill tro på att moffa sköter henne och att hon har det bra med honom. Det svaret godkänns och en klok liten fyra åring tycker att det är bra att Vasti inte är ensam.

Visst, så är det. Saknade är stor, minnena är många och att hon inte är ensam ger mig tröst.

Just nu känns kroppen tung, själen väger och jag orkar inte med mer. Det här klockslaget (lite före 20), för 8 dagar sedan, satt jag på veterinärmottagningens golv med Vastis huvud i min famn. Hon hade dragit sitt sista andetag, själen hade gått vidare.

Jag grät då, har gråtit inombords i en vecka, jag gråter nu.

Ljuset kommer att brinna en tid. Sakerna är undanpackade, en familjemedlem har lämnat detta hus. Vi minns henne med kärlek och värme och barnen förstår att med ljuset hendrar vi hennes minne.

I mitt hjärta lever hon kvar.


Vila i frid, Vasti, vila i frid.
Spring på himlens ängar.

Ibland blir det bara väl mycket

Ja, den här veckan har inte varit den lättaste.

På måndag slutade en resa som varat i nästan 14 år, jag har tröstat sörjande barn och man. Idag satt jag med vår katt i famnen som helt klart även han sörjer.
På tisdag städar jag undan allt som påminner, gråter och gör det för det måste bli gjort. 
På torsdag paijade bilen, inte ett knyst kom från den då ja skulle fara från jobbet. Totalt död. När jag ringer min man så berättar han att även den andra bilen har fel, handbromsen, men den rullar iallafall. Då tror jag ju på allvar att jag skall smälla, hur mycket mer skit skall det rinna i nacken på en.

Sedan maj 2013 har jag kämpat, fått höra att det blir nog bättre. Undrar bara när? Jag har försökt tänka att det som inte knäcker en gör en starkare och att men ges inte mer än man kan hantera. Hur mycket måste jag visa att jag orkar, hur mycket mer skall ja klara utan att brista itu? Undrar bara?

Under en längre period har det hänt helt för mycket. Sjukdom, död, begravning, vattenskada, död, paijande bilar osv osv. Förlust och bekymmer i den mån att jag tycker att jag inte behöver bli starkare mer. Murphy skulle på riktigt kunna flytta ut nu och lämna denna familj ifred!

I två år har jag försökt att stänga ut pessimisten i mig, tänka att det finns något bra i allt. Märkte igår att jag inte riktigt kunde hitta något positivt i den situation jag befinner mig i nu. Bestämde mig för att stanna i säng hela fredagen, gå i vinteride och vara antisocial.

Så undra inte ifall jag inte svarar, ler eller något annat. Jag har satt känslorna 'on-hold' för att resa mig som en fenix från askan igen.

Så kom den stunden

I två år har jag fasat för den här stunden. Varit rädd att den kommer och trykt bort tanken på att den kommer. Jo, jag vet, den kommer och nu kom den. Som bang, överraskande och snabbt.

Så nu sitter jag här, bruten, tung som bly och oförmögen att göra det som ännu måste göras. Igen den där känslan att snart kommer hon tillbaka, fast jag vet att det inte kommer att gå så, inte heller denhär gången.

Visst, 13 år och 7 månader är en lång och högaktningsfull ålder för en hund, i människoålder 97år. Hon hade ett fint liv och fick vara frisk fram till år 2011-12, smärtfri fram till igår. Mycket glädje. Vilket ju då nu betyder att jag, ja hela vår familj genomgår en oerhörd sorg, hon är borta.

Frågor väller av barnen; när kommer hon tillbaka från doktorn? vad skall vi göra med hennes mat? vad skall vi göra med hennes saker?
Jag försöker svara men märker att de flesta svaren är 'jag vet inte'. Visst vet jag, men min skyddsmekanism förtränger de rätta svaren, jag bara inte orkar.

Jag vet att det finns de som inte förstår hur man kan sörja ett husdjur så djupt. Låt mig förklara:
Vår hund, Vasti, var (och förblir) vår familjemedlem. Tillsammans med min man hämtade vi hem henne en solig vårdag år 2001. Hon var vår första bebis, hon var en del av vår vardag varje dag därefter. For vi någonstans så fixade vi en trygg plats för henne att vara och när vi sökte henne kom hon springade emot och var glad då vi kom. Vi var hennes flock, på samma sätt som hon var en del av vår lilla familj.
14 år är en lång tid i en familjs historia, vår familj växte och därmed hennes flock. Hon tog emot alla nya medlemmar med samma värme som vi tagit emot henne med. När vår förstfödde kom till världen en solig vårdag och vi hämtade hem henne så tog Vasti emot henne med värme och nyfikenhet. Från den dagen skyddade hon vårt hem och den minsta medlemmen i flocken. Samma hände då våra två andra barn kom hemburna av mig och min man, även två katter tog hon emot med samma värme och godkände dem till vår flock.
Det här är orsaken att sorgen kan vara så djup, vår familj är bruten och saknade är stor.

När man har djur som familjemedlemmar, så vet man visseligen också att det innebär förlust och sorg i slutet. Därför är det viktigt att ta vara på den öppenhet och ödmjukhet de bjuder på, det djupa förtroende de ger en hela sitt liv. I slutet finns det bara en sak människan kan göra, ge dem en värdig död. Det är det svåraste och det tyngsta, inte de uppätna fjärkontrollerna eller de nerdrägglade skorna.

Djur vet när stunden är inne och de litar på att du vet det med. För ca två år sedan hade vi vår första kontakt med tanken om att vi kommer att förlora henne och redan då talade vi om det: vi vill inte att hon skall behöva lida. Hon repade sig den gången och hon bjöd av sig själv respektibla två år till.

Igår kom den stunden. Vi visste, så gjorde även hon. Jag är glad över att vi var hemma, hela flocken, hela hennes familj. Vi kunde berätta till barnen och be dem ge henne den största kram de någonsin kan tänka sig till henne. Alla tre gjorde det, jag och min man grät. Vi visste hur denhär resan skulle sluta. Visst hoppades, dumma jag, att det ändå skulle finnas något man kunde göra. Men visst visste jag att det inte var så.

Det blir aldrig lättare att möta döden, jag har gjort det tidigare. Jag har följt min första katt, som också var del av Vastis flock, på den sista resan. Jag hållit min pappas hand, när han gjorde sin sista resa. Och igår satt jag, där på veterinärstationens golv, med min älskade hunds huvud i min famn när hon drog sitt sista andetag.

Hon är nu fri, fri från sin gamla kropp. Hon springer på himlens ängar, är återförenad med nära och kära som inte längre vandrar på denna jord. Det är min tröst, min enda tröst. Hon har det bra och där finns de som fortsätter att vara hennes flock och ger henne den värme och omsorg som hon är förtjänt.

<3 Vasti 'Kuonomäen Nefertiti' <3
 16.3.2001 - 20.10.2014

Vila i frid, min älskling, vila i frid.

Det var en tid sedan...

Jag har inte skrivit på en rätt så lång tid, orsakerna är många men den främsta är väl att jag egentligen börjande denna blogg då pappa insjuknade i cancer. Troligen hade han nog haft den en längre tid i kroppen, men då den blev diagnostiserad.

Nu är det ju snart 7 månader sedan pappa dog, saknaden är ännu stor men gråtandet har minskat. Det underliga med sorg och saknad är nog den att det kan komma när som helst och var som helst. Små saker, underliga saker, kan väcka minnen. Så sitter du där, var än du är och bara börjar böla. Så är det bara.

För cirka en vecka sedan mådde vår 13 åriga hund rätt dåligt, jag var orolig och tänkte för mig själv: var det här nu den sista stunden. Känslan stärktes ytterligare av att jag kände pappas doft, underligt jag vet. Jag funderade då att var han där för att leda vår hund tryggt över till andra sidan. Så var det ju inte, kanske han var där för att lugna mig och säga att jag inte skall överdriva. Kanske han var där för att bara stöda, han vet säkert att jag inte kan ta en död till just nu.

Jag är inte beredd att förlora vår hund ännu, jag är inte beredd att förlora någon annan heller för dendelen. Jag orkar inte med död, sorg och förlust. Jag vill att alla som är mig nära skall få må bra, njuta av livet och leva det just så som de själv väljer.