Saknad, minnen och tröst

För 8 dagar sen, klockan 19 vred sig min värld än en gång ur balans. Andra gången under mitt år som 37 åring. Nu sitter jag här, igen, tittar på klockan och konstaterar att det här klockslaget satt jag brevid min kära hund och visste att tiden var inne att säga farväl. Hon andades då ännu, men jag visste att minutrarna led mot sitt slut.

Idag kom meddelandet från veterinären, urnan var där och kunde avhämtas. Bestämde i den stunden att den skulle hämtas hem idag. Inte imorgon, utan genast då barnen sökts från dagis. Vasti skulle få komma hem, inte behöva vara bland de alla andra vita lådorna på mottagningen.

Vi for dit, jag gick ensam in. Visade meddelandet och sa mitt namn, mer än så behövdes det inte. Biträdet öppnade skåpdörren, och jag så att skåpet var fullt. Där var andra kära som inte ännu hade blivit avhämtade, Vastis låda var inte ännu lyft in i skåpet, kanske för att vi kom så snabbt, kanske för att det inte fanns plats. Tog lådan i famnen, tackade tyst och gick ut. Jag ville inte visa att mitt hjärta blödde och att tårarna rann. Det blev bara för mycket.

Som 37 åring har jag burit två urnor, pappa i januari och idag Vasti. Båda viktiga delar av mitt liv, två tunga urnor att bära.

När vi kom hem, la jag lådan ifrån mig, bara för en stund. Barnen behövde hjälp att få blöta kläder av sig. Väl gjort så var det stunden att öppna lådan, minnas och sakna. Tårarna rann hela tiden, men jag ville släppa henne fri. Urnan är enkel, vacker och frid full. Ett värmeljus brinner på toppen, hedrar minnet och lugnar.

Barnen undrar varför jag plockat fram en handritad bild på Vasti, tändt ett ljus på ena sidan om bilden och lagt urnan på den andra sidan med värmeljuset tändt. Hur förklarar du åt en fyra åring att inne i urnan är Vasti? Jag samlar ihop mig, även om kropp och själ känns tunga som bly. Förklarar sakta och tar oss tillabaka till årets början och urnläggningen. Berättar om himlen och själen, om hur bara kroppen blir kvar. Anväder på flit ordet kremering, för jag kan ju inte säga att kroppen bränns. Berättar och förklarar om hur det blir aska kvar som man sätter i en urna. Hur människans aska läggs ner i jorden och att Vastis aska nu är i den vita urnan.

Barn är kloka, förstår så mycket mer än vad vi vuxna kan förstå. Fyra åringen tittar på mig, säger att han förstår. Ändå undrar han försiktigt, när kommer Vasti hem. Jag tar oss tillbaka i tiden en vecka, frågar om han kommer ihåg. Jag berättar lugnt och går igenom vad som hände. Berättar att Vastis själ nu är med moffa och att hon mår bra nu. Berättar att hennes aska ligger i urnan och att hon på det sättet nu har kommit hem. Två fundersamma ögon tittar på mig, godkänner mitt svar trävande. Vem sköter om Vasti? Jag svarar att jag vill tro på att moffa sköter henne och att hon har det bra med honom. Det svaret godkänns och en klok liten fyra åring tycker att det är bra att Vasti inte är ensam.

Visst, så är det. Saknade är stor, minnena är många och att hon inte är ensam ger mig tröst.

Just nu känns kroppen tung, själen väger och jag orkar inte med mer. Det här klockslaget (lite före 20), för 8 dagar sedan, satt jag på veterinärmottagningens golv med Vastis huvud i min famn. Hon hade dragit sitt sista andetag, själen hade gått vidare.

Jag grät då, har gråtit inombords i en vecka, jag gråter nu.

Ljuset kommer att brinna en tid. Sakerna är undanpackade, en familjemedlem har lämnat detta hus. Vi minns henne med kärlek och värme och barnen förstår att med ljuset hendrar vi hennes minne.

I mitt hjärta lever hon kvar.


Vila i frid, Vasti, vila i frid.
Spring på himlens ängar.

Ibland blir det bara väl mycket

Ja, den här veckan har inte varit den lättaste.

På måndag slutade en resa som varat i nästan 14 år, jag har tröstat sörjande barn och man. Idag satt jag med vår katt i famnen som helt klart även han sörjer.
På tisdag städar jag undan allt som påminner, gråter och gör det för det måste bli gjort. 
På torsdag paijade bilen, inte ett knyst kom från den då ja skulle fara från jobbet. Totalt död. När jag ringer min man så berättar han att även den andra bilen har fel, handbromsen, men den rullar iallafall. Då tror jag ju på allvar att jag skall smälla, hur mycket mer skit skall det rinna i nacken på en.

Sedan maj 2013 har jag kämpat, fått höra att det blir nog bättre. Undrar bara när? Jag har försökt tänka att det som inte knäcker en gör en starkare och att men ges inte mer än man kan hantera. Hur mycket måste jag visa att jag orkar, hur mycket mer skall ja klara utan att brista itu? Undrar bara?

Under en längre period har det hänt helt för mycket. Sjukdom, död, begravning, vattenskada, död, paijande bilar osv osv. Förlust och bekymmer i den mån att jag tycker att jag inte behöver bli starkare mer. Murphy skulle på riktigt kunna flytta ut nu och lämna denna familj ifred!

I två år har jag försökt att stänga ut pessimisten i mig, tänka att det finns något bra i allt. Märkte igår att jag inte riktigt kunde hitta något positivt i den situation jag befinner mig i nu. Bestämde mig för att stanna i säng hela fredagen, gå i vinteride och vara antisocial.

Så undra inte ifall jag inte svarar, ler eller något annat. Jag har satt känslorna 'on-hold' för att resa mig som en fenix från askan igen.

Så kom den stunden

I två år har jag fasat för den här stunden. Varit rädd att den kommer och trykt bort tanken på att den kommer. Jo, jag vet, den kommer och nu kom den. Som bang, överraskande och snabbt.

Så nu sitter jag här, bruten, tung som bly och oförmögen att göra det som ännu måste göras. Igen den där känslan att snart kommer hon tillbaka, fast jag vet att det inte kommer att gå så, inte heller denhär gången.

Visst, 13 år och 7 månader är en lång och högaktningsfull ålder för en hund, i människoålder 97år. Hon hade ett fint liv och fick vara frisk fram till år 2011-12, smärtfri fram till igår. Mycket glädje. Vilket ju då nu betyder att jag, ja hela vår familj genomgår en oerhörd sorg, hon är borta.

Frågor väller av barnen; när kommer hon tillbaka från doktorn? vad skall vi göra med hennes mat? vad skall vi göra med hennes saker?
Jag försöker svara men märker att de flesta svaren är 'jag vet inte'. Visst vet jag, men min skyddsmekanism förtränger de rätta svaren, jag bara inte orkar.

Jag vet att det finns de som inte förstår hur man kan sörja ett husdjur så djupt. Låt mig förklara:
Vår hund, Vasti, var (och förblir) vår familjemedlem. Tillsammans med min man hämtade vi hem henne en solig vårdag år 2001. Hon var vår första bebis, hon var en del av vår vardag varje dag därefter. For vi någonstans så fixade vi en trygg plats för henne att vara och när vi sökte henne kom hon springade emot och var glad då vi kom. Vi var hennes flock, på samma sätt som hon var en del av vår lilla familj.
14 år är en lång tid i en familjs historia, vår familj växte och därmed hennes flock. Hon tog emot alla nya medlemmar med samma värme som vi tagit emot henne med. När vår förstfödde kom till världen en solig vårdag och vi hämtade hem henne så tog Vasti emot henne med värme och nyfikenhet. Från den dagen skyddade hon vårt hem och den minsta medlemmen i flocken. Samma hände då våra två andra barn kom hemburna av mig och min man, även två katter tog hon emot med samma värme och godkände dem till vår flock.
Det här är orsaken att sorgen kan vara så djup, vår familj är bruten och saknade är stor.

När man har djur som familjemedlemmar, så vet man visseligen också att det innebär förlust och sorg i slutet. Därför är det viktigt att ta vara på den öppenhet och ödmjukhet de bjuder på, det djupa förtroende de ger en hela sitt liv. I slutet finns det bara en sak människan kan göra, ge dem en värdig död. Det är det svåraste och det tyngsta, inte de uppätna fjärkontrollerna eller de nerdrägglade skorna.

Djur vet när stunden är inne och de litar på att du vet det med. För ca två år sedan hade vi vår första kontakt med tanken om att vi kommer att förlora henne och redan då talade vi om det: vi vill inte att hon skall behöva lida. Hon repade sig den gången och hon bjöd av sig själv respektibla två år till.

Igår kom den stunden. Vi visste, så gjorde även hon. Jag är glad över att vi var hemma, hela flocken, hela hennes familj. Vi kunde berätta till barnen och be dem ge henne den största kram de någonsin kan tänka sig till henne. Alla tre gjorde det, jag och min man grät. Vi visste hur denhär resan skulle sluta. Visst hoppades, dumma jag, att det ändå skulle finnas något man kunde göra. Men visst visste jag att det inte var så.

Det blir aldrig lättare att möta döden, jag har gjort det tidigare. Jag har följt min första katt, som också var del av Vastis flock, på den sista resan. Jag hållit min pappas hand, när han gjorde sin sista resa. Och igår satt jag, där på veterinärstationens golv, med min älskade hunds huvud i min famn när hon drog sitt sista andetag.

Hon är nu fri, fri från sin gamla kropp. Hon springer på himlens ängar, är återförenad med nära och kära som inte längre vandrar på denna jord. Det är min tröst, min enda tröst. Hon har det bra och där finns de som fortsätter att vara hennes flock och ger henne den värme och omsorg som hon är förtjänt.

<3 Vasti 'Kuonomäen Nefertiti' <3
 16.3.2001 - 20.10.2014

Vila i frid, min älskling, vila i frid.

Det var en tid sedan...

Jag har inte skrivit på en rätt så lång tid, orsakerna är många men den främsta är väl att jag egentligen börjande denna blogg då pappa insjuknade i cancer. Troligen hade han nog haft den en längre tid i kroppen, men då den blev diagnostiserad.

Nu är det ju snart 7 månader sedan pappa dog, saknaden är ännu stor men gråtandet har minskat. Det underliga med sorg och saknad är nog den att det kan komma när som helst och var som helst. Små saker, underliga saker, kan väcka minnen. Så sitter du där, var än du är och bara börjar böla. Så är det bara.

För cirka en vecka sedan mådde vår 13 åriga hund rätt dåligt, jag var orolig och tänkte för mig själv: var det här nu den sista stunden. Känslan stärktes ytterligare av att jag kände pappas doft, underligt jag vet. Jag funderade då att var han där för att leda vår hund tryggt över till andra sidan. Så var det ju inte, kanske han var där för att lugna mig och säga att jag inte skall överdriva. Kanske han var där för att bara stöda, han vet säkert att jag inte kan ta en död till just nu.

Jag är inte beredd att förlora vår hund ännu, jag är inte beredd att förlora någon annan heller för dendelen. Jag orkar inte med död, sorg och förlust. Jag vill att alla som är mig nära skall få må bra, njuta av livet och leva det just så som de själv väljer.

Vikt och välmående

Den senaste tiden har jag fått höra dagligen och många gånger påpekanden om mitt ätande. Så mycket att jag börjar bli le på det hela.

Hur kommer det sig att det anses vara ok att påpeka åt en annan att den borde äta mer, du tvinar bort osv osv. Visst märker jag ju det på kläderna och vågen, halloo!

Har nån av de som påpekar / frågar någonsin tänkt på att jag kanske är orolig själv? Att jag blir påmind om min vikt dagligen gör det inte lättare för mig. Bara så att ni vet!

Till lynne är jag rätt snäll och kommenterar i stil med, visst äter jag eller jag vet. Vad kan jag annat säga. Jag har inte anorexi eller någon annan ätstörning. Vikten faller utan att jag vill.

För att återkomma till min fråga: varför är det ok att att påpeka om viktminskning? Frågar bara, hur ofta tänker ni på att fråga om läget är det motsatta? Att påpeka om portions storleken. Kan tänka mig att ni svarar i stil med: aldrig, det är inte passande. No shit! Skulle inte falla mig in iallafall. Inte för att det gör det när det gäller personer som är smala heller.

Nästa gång nån påpekar om mitt ätande eller viktminskning så står jag inte för konsekvenserna. Åt några har jag sagt rakt på sak och de påpekar inte mer, men jag vet att de vaktar. Vaktar på att jag äter.

Tack för att ni bryr er, jag kämpar. Kämpar i min egen verklighet.

Varför skall jag behöva förklara mina matvanor för någon? Visst förstår jag att människor är oroliga men att varje dag måsta förklara eller svara är bara för mycket.

Jag är orolig, men jag mår rätt bra. Önskar att vikten stiger lite så att jag skulle må lite bättre. Året har varit tufft och det syns. Got it! Do you?

Lösenord och telefonnumror

När jag var liten, eller yngre så kunde jag alla vänners och släktens telefonnumror utantill. Det fanns inga mobiler på den tiden och ville man spara infon så skrev man in den i en liten telefonbok. Det fanns inga elektroniska visitkort eller ens dator i varje hem för den delen. Det man behövde tränade man så att man kunde det utantill.

Idag har vi, iallafall de flesta, tillgång till dator och olika system som har tagit över denna minnes bit för oss. Istället för att komma ihåg alla adresser, telefonnumror och födelsedagar så har vi elektroniska system, datorer och mobilen som håller reda på allt detta åt oss. Istället för att fylla minnet med numror och adresser så fyller vi vårt minne med pin koder, lösenord och www-adresser för att komma åt informationen som vi behöver.

Jag kan ännu rabbla upp de numror jag ringde ofta till då jag var yngre, men fråga mig inte numror som givits åt mig sedan jag fick min första mobil. Visserligen var min första mobil inte så avancerad som den jag har idag, endast en telefonnummer kunde sparas under ett namn. Men då började tiden då jag inte längre behövde kunna telefonnumror utantill.

Har ni nångång räknat hur många lösenord ni använder på daglig bas? Hur många ord som skall innehålla specialtecken, bokstäver och siffror som inte egentligen betyder nånting? Jag räknade för kanske 5 år sen och då räknade jag bara dem som jag behövde för att sköta mitt arbete. Då var det kanske 10-15 lösenord, idag är siffran betydligt högre. Visst, man kan ju använda samma till allt, men så finns den där lilla irriterande saken: byte av lösenord. Inte att det skulle vara så smidigt att alla skall bytas vid samma tidpunkt, nej.

Har ni märkt att just då man behöver något visst program så är det dags att byta lösenord? Så sitter du där och försöker komma på ett nytt som inte påminner om de 12 senaste, som innehåller specialmärken, stora och små bokstäver och siffror. Så kommer den förb..de texten som säger att lösenordet inte passar. Hur galen blir man inte av det, hitta nu sen på ett ord som inte kan härledas till dig men som du kommer ihåg. För att inte glömma siffrorna och specialtecken! Jag har börjat avsky de där stunderna när meddelande kommer: lösenordet föråldras inom xx dagar eller ditt lösenord har föråldrats.

De flesta programmen har dock så att du kan byta lösenordet själv då det föråldrats, men så finns det såndäna extra äckliga program som låser sig ifall du inte byter lösenordet innan det föråldras. Hur i h...te skall man komma ihåg vilket program som skall bytas när. Just nu har jag ett program som låst sig totalt (vilket stör mig) och nej jag får inte det bytt själv utan jag borde gå med id till studiebyrån för att få ett nytt. Nej, tid att ta mig dit har jag inte, så jag får leka telefonterrorist och försöka få det den vägen.

När jag tänker på alla vimlande lösenord så måste jag låta tråkig och säga: visst var det lättare förr när man bara behövde lära sig adresser och telefonnumror utantill! För till sitt eget minne behöver man inget lösenord. Ingen kan spionera på det som finns i ditt minne eller bryta sig in!

ctrl alt del

Ha en bra dag!

Sista etappen

Igår vandrade jag den sista etappen, jag bar pappa hela vägen. Det kändes underligt, overkligt och tungt. I mitt stilla sinne, viskade jag en önskan om att han fått ro. Dags att lägga dig i gravens ro.

Man vet ju inte på förhand hur man skall agera i situtioner som denna, den är ju så underlig och ofattbar. Från levande till död och sedan finns bara askan kvar av det fysiska. Allt känns ju så förvridet på nåt sätt.

Det finns liksom ingen handskrivning på hur man skall sköta något som en urnläggning. Där är urnan framför altaret, med ljus på var sida. På urnan är där teijpat en lapp med namnet på den döda. Kapellet är tomt, ingen musik, inga ljud. Man måste liksom själv fatta att det är den sista vägen, den sista etappen.

Vaktmästaren frågar tyst om vi beslutat vem som bär urnan, jag försöker säga mellan tårarna att det är jag. Jag vet ju inte om han hörde, men jag antar att han förstog. Jag går fram och lyfter urnan i famnen, kramar den hårt. Samtidigt som jag blir förvånad över att den väger så mycket. Tårarna rinner. Vaktmästaren öppnar dörren och trycker på en knapp så att kappellets klockor börjar ringa.

Enda ljudet som hörs är klockorna från kapellet, lite snyftande och ljuder från mina klackskor. Det är de enda ljuden jag hör. Jag hör absolut inget annat. I mitt stilla sinne talar jag med pappas själ. Vägen till graven känns oändligt lång, har gått den två gånger tidigare och jag minns iallafall den ena. Om möjligt är denhär gången den värsta.

Blommorna vi lade på graven vida begravningen ligger kvar, lite flyttade till sidan för att hålet för urnan kunnat grävas. Vaktmästaren lyfter det gröna locket åt sidan och ställer sig vid sidan om. Jag står där med urnan i famnen och vet inte riktigt hur länge jag skall vänta innan jag skall sänka urnan i djupet. Tänker för mig själv, ja det hjälps inte, bäst att bara göra.

Så var det blommorna, där står vi och vet igen inte riktigt vad som är korrekt. Mamma lägger sina vid sidan om hålet. Vilken tur att vaktmästaren är där, han ursäktar sig och säger att om ni vill kan ni lägga blommorna i hålet, det är helt ok. Endel av oss gör det. Mest rörd blir jag då den minsta av oss alla, med sorgsna ögon tittar på mig, tar min hand och vill gå nära. Hon tittar in i hålet, tar sin röda ros och lägger den försiktigt in i hålet. Det är pånågot sätt hjärt skärande, trots sin unga ålder verkar hon förstå allvaret i situationen. Hon är helt tyst och tittar på mig.

Vaktmästaren närmar sig, tar ögonkontakt. Ord behövs inte, han lägger på locket och säger tyst att vi kan stanna så länge som vi vill och han avlägsnar sig. Vi bestämmer oss att snygga till graven en aning, ta bort utbrunna ljus och vissnade blommor. Träplattan som jag skrivit med pappas namn hänger nu på korset. En dag står en sten på korsets ställe, så träplattan är bara tillfällig.

Två månader har gått och nu är den sista etappen av livshistorian slut. Sista kapitlet är skrivet. Ljusen brinner på graven och vi har tagit farväl av det fysiska. Minnet lever kvar. För övrigt är det bara att säga farväl och konstatera att bokens sista kapitel blivit skrivet, lite klumppigt och trävande nu finns bara några ord kvar.

Tack för att du berikade mitt liv, lärde mig och fanns där. Sista kapitlet är nu skrivet pappa, du ligger nu i gravens ro. Jag kommer att återvända dit, nu vet jag vart jag skall ta mig när allt bara känns fel. Jag kommer att tända ett ljus varje gång och kanske hämta en blomma eller två. Det finns bara ditt sista viloställe att ta hand om mera, men det gör jag och lär mina barn att göra det med. Att hädra er alla som vilar där är en del av mitt liv.

Vila i frid pappa, och dansa med änglarna.

-The End-