Egentligen hade jag tänkt sätta mig ner och gnälla på vardagen, skola och dagis, men det känns så litet och futtigt just nu. Det är som det är och dess mer kan jag inte göra, banalt och inte värt att öda sina nerver på.
Det finns stora saker i livet, speciellt när det börjar nå sitt slut. Jag är inte beredd att fundera hur jag vill att det skall vara när min tid kommer att säga adjö. Jag går inte omkring och tänker på det, för det känns liksom inte aktuellt.
Idag vaknade jag ur en slags dimma jag gått i, en dimma som delvis skyddat mig från allt som kretsar kring död och begravningar. Jag har inte velat tänka på saken för jag blir så himla ledsen. Delvis av jätte egoistiska själ, det är ju jag som kommer att förlora någon som jag inte vill.
Men han har tänkt ut saken i all tystnad, kanske som en sista tjänst för han vet hur svårt hans tre flickor kommer att ha den dagen. Han vill dra sitt strå till stacken och planera det färdig. Jag bara älskar honom för det, men samtidigt vill jag inte att han skall behöva tänka på det. Vi fixar det nog. På nåt sätt.
Jag kommer att respektera hans plan, för jag vet att han funderat på detta med omtanke och det är hans vilja. Skit i vad andra tänker, men om han vill så och hans önskan är den, då tammifan gör jag mitt allt för att förverkliga den. Urna, gravplats och rostbiff med sallad. Kort, konsist och uttänkt. Använd catering (den som fixade ert bröllop) som fixar kakor och mat, den mannen har tänkt på allt. Han vet mer än vad han säger i ord, men denhär gången har hans ord sagt, åtminstone mig, mer än han kanske kunde tro.
Inte än, för jag är inte beredd. Strid emot, ge inte upp. Jag vill inte förlora dig, jag vill inte. Vems lilla flicka skall jag vara då om du inte längre är här? Av helt egoistiska själ vill jag att du inte skall ge upp, utan stanna här hos mig. Snälla inte än, jag är inte färdig att leva utan dig.
torsdag 19 september 2013
måndag 9 september 2013
En tygnd på axlarna
Huh! Jag har nästan överlevt den här dagen. Nya omställningar i vardagen och tidtabeller som skall tränas in. Inte bara hos barnen utan även hos oss vuxna. Det är ju inte mänskligt att stiga upp lite efter fem på morgonen, för att hinna fixa sig själv, väcka familjen och låta alla vakna i sin egen takt. Klockan tickar snabbt och stunden man redan borde fara iväg så strular ännu något.
Hur kan man orka med detta, år ut år in? Hur jag skall orka med dethär så har jag inte någon aning om. Med nöd och näppe har jag klarat mig tills nu. 30minuter innan läggdags. Bara jag tänker på att dett kommer att vara läget måndag till fredag i ca 4-6 år till så känner jag hur jag växer som kosvansen neråt av tyngden på mina axlar.
Inte nog med att få familjen upp och iväg, så gäller det ju att hinna till jobbet i tid och ta itu med allt som hänt undet en vecka man varit borta. Man märker att sommaren är "slut", emailen är full med ärenden som skall åtgärdas. Personalen skall bemötas med leende och frågor om hur den senaste veckan gått. Ja de två senare klarade jag av, men i tid kunde jag inte säga att jag var. Nytt försök imorgon.
När jobbet är fixat, bär det av efter barnen. Två små varelser som leker snällt i sandlådan, de märker inte ens att grinden går. Tar det som ett tecken på att allt varit bra och längtan inte varit så stor. Skönt, men lite sorligt också.
Jag får en känsla av otillräcklighet, när vi väl är hemma är det mycket att göra. Arbetsväskan tynger på ryggen, två dagisväskor fyller ena handen. Huvudet snurrar av dagens händelser och då är ju inte ens dagen slut. Ännu borde jag orka fixa mat och lägga barnen. Idag kommer jag nog att stupa i säng.
Jag får ju bara hoppas att det blir lättare med tiden, men just nu känns det helt för mycket. Om man ändå vore miljonär...
Så så positiv orkar jag vara idag, när vi levat första riktiga dagen med nya tider och rutiner. Tygnden är stor på mina axlar och jag vet ärligt inte hur jag skall orka med allt detta fem dagar i veckan och över 40veckor i året. Pust. Får väl bli en dag i sänder.
Hur kan man orka med detta, år ut år in? Hur jag skall orka med dethär så har jag inte någon aning om. Med nöd och näppe har jag klarat mig tills nu. 30minuter innan läggdags. Bara jag tänker på att dett kommer att vara läget måndag till fredag i ca 4-6 år till så känner jag hur jag växer som kosvansen neråt av tyngden på mina axlar.
Inte nog med att få familjen upp och iväg, så gäller det ju att hinna till jobbet i tid och ta itu med allt som hänt undet en vecka man varit borta. Man märker att sommaren är "slut", emailen är full med ärenden som skall åtgärdas. Personalen skall bemötas med leende och frågor om hur den senaste veckan gått. Ja de två senare klarade jag av, men i tid kunde jag inte säga att jag var. Nytt försök imorgon.
När jobbet är fixat, bär det av efter barnen. Två små varelser som leker snällt i sandlådan, de märker inte ens att grinden går. Tar det som ett tecken på att allt varit bra och längtan inte varit så stor. Skönt, men lite sorligt också.
Jag får en känsla av otillräcklighet, när vi väl är hemma är det mycket att göra. Arbetsväskan tynger på ryggen, två dagisväskor fyller ena handen. Huvudet snurrar av dagens händelser och då är ju inte ens dagen slut. Ännu borde jag orka fixa mat och lägga barnen. Idag kommer jag nog att stupa i säng.
Jag får ju bara hoppas att det blir lättare med tiden, men just nu känns det helt för mycket. Om man ändå vore miljonär...
Så så positiv orkar jag vara idag, när vi levat första riktiga dagen med nya tider och rutiner. Tygnden är stor på mina axlar och jag vet ärligt inte hur jag skall orka med allt detta fem dagar i veckan och över 40veckor i året. Pust. Får väl bli en dag i sänder.
fredag 30 augusti 2013
En sten föll!
Ooh jag blev en sten lättare idag, en stor bumbling som vägde ton. Så känns det! Den känslan är underbar, livet kan lite normalisera sig. Inte för mig men för min kära far. Jag kan inte berätta hur glad jag är, hur lättad jag känner mig över att livskvaliteten blivit bättre. När meddelande kom kände jag hur tårarna, glädje tårarna, lurade bakom hörnet. Det enda jag kunde säga var: tack gode gud. Tårarna måste jag tvinga bort, de kommer i något skede, kanske.
Summa sumarum kan jag säga att denna dag har innehållit mycket gott. Jag känner att några stenar till har börjat tappa fotfäste och är påväg att rulla ner. I väntat på att bli lättare och känna tyngden lyfta från mina axlar. Tack Gode Gud, TGG!
Summa sumarum kan jag säga att denna dag har innehållit mycket gott. Jag känner att några stenar till har börjat tappa fotfäste och är påväg att rulla ner. I väntat på att bli lättare och känna tyngden lyfta från mina axlar. Tack Gode Gud, TGG!
onsdag 28 augusti 2013
Att se det man inte vill se
Ja då var det igen en erfarenhet rikare. Något som jag kanske ändå skulle ha kunnat låta bli att erfara. Egentligen är det fler erfarenheter på en kortare tid, som nu snurrar i mitt huvud. Om jag börjar från nuet och trasslar in mig i det gångna. Förvänta inte att det kommer att vara ihophängande eller förståeligt, men det kanske också beskriver hur råddigt allt känns just nu.
Att se en människa som inte har intresse för det den gör, som inte bemöter sin medmänniska med den respekt som den själv vill bli bemött med. Det om något gör mig sorgsen. Kan hända att dagen varit tung och något otäckt har hänt, men lite professionalitet kan man väl ändå få be. Jag hade också en tung dag bakom, men jag klämde fram ett leende och tog på mig det professionella ansiktet. Så ville jag hantera situationen, bättre så för jag ville visa respekt för min medmänniska utan att visa hur mycket situationen sög. Jag var ju någonstans som jag inte ville vara, ett ställe som jag inte skulle villa se.
Ja, bemötande. Även om den andra inte kan se mig då vi möts, tex per telefon svarar jag med ett leende. Det tar mig till en annan erfarenhet som får mig att tänka hur vi människor egentligen beter oss. Man kan vara saklig och argumentera per telefon, men något jag inte tål är spydighet. Jag tycker inte att det är något fel med att svara leende i telefonen, även om jag är på jobb. Det att jag ler, gör mig inte mindre kompetent. Om någon beter sig som ett as i telefonen med mig, så gör jag mitt allt för att just den personen skall vara nöjd vid samtalets slut och i sin tur lägga ner luren med ett leende på läpparna. Jag, jag drar en djup suck och tvättar pepsodent smilet från ansiktet. Låter ångan stiga ur öronen och klarar förhoppningsvis av att le när telefonen ringer igen.
Så kommer vi till något mer nära, som skär och som jag helst inte vill tala om. Skriva går för då hinner jag samla mina tankar. Inte att jag skulle gå omkring och grubbla, men jag får ordning på allt som snurrar omkring i mitt lilla huvud.
För mig är det viktigt att se människor i ögonen då jag talar 'face to face'. Då vet jag (iallafall hoppas jag) att den andra hör mig och vet att jag är där. Men att se en människa i ögonen och samtidigt förstå att dens ögon är villrådiga och delvis slocknade känns minst sagt förjävligt. Den blicken lämnar inte en. Den är som bränd in i hjärnan och jag känner att jag förlorar. Förlorar en del av mig själv, förlorar något viktigt i den andra. Jag vet att den dagen ännu kommer då den blicken är där mer ofta, men jag vill inte se den än. Min själ gråter och jag försöker leva i nuet, njuta av de klara blickarna och glömma de rädda villrådiga ögonen som tittar på mig frågande.
Jag ser det här, men jag vill inte. Jag kan förstå bättre och bättre dem som lever där vart jag är påväg. Det är tungt, helt för tungt, men just nu har jag inte all den kraft jag borde för att orka hjälpa. Jag går en kamp med mig själv, försöker godta sakerna som de är. Jag försöker glömma lite, bara för att skydda mig själv. Jag tar det i portioner, små sådana som en tesked ungefär. Jag har svårt att tala om det och blir lätt överrumplad då någon ställer frågan hur det är. Jag vet inte, för att klara vardagen har jag stängt av känslorna på den biten, de finns nog där och jag plockar fram dem i portioner.
Jag har alltid varit av den åsikten att man löser mycket genom att tala. Just nu har jag inte ord som beskriver allt, inte iallafall då frågan kommer oväntat och från oväntat håll. Jag kan inte genom talande lösa dethär, eftersom det inte ligger i mina händer. Så här är jag även en erfarenhet starkare, om man så vill. Jag får ändra min åsikt till att det mesta går att lösa genom att tala. Det mesta, men inte det här. Tyvärr.
Jag försöker tappert se saker som erfarenheter, som bygger mig som människa och som medmänniska. Men det finns trots det som jag gärna skulle låta bli att erfara och se. Men det är väl så att det inte ges mer än man kan hantera, pessimistisk eller positivt hur som helst. För mig ett sätt att se på saken som jag inte vill se.
Att se en människa som inte har intresse för det den gör, som inte bemöter sin medmänniska med den respekt som den själv vill bli bemött med. Det om något gör mig sorgsen. Kan hända att dagen varit tung och något otäckt har hänt, men lite professionalitet kan man väl ändå få be. Jag hade också en tung dag bakom, men jag klämde fram ett leende och tog på mig det professionella ansiktet. Så ville jag hantera situationen, bättre så för jag ville visa respekt för min medmänniska utan att visa hur mycket situationen sög. Jag var ju någonstans som jag inte ville vara, ett ställe som jag inte skulle villa se.
Ja, bemötande. Även om den andra inte kan se mig då vi möts, tex per telefon svarar jag med ett leende. Det tar mig till en annan erfarenhet som får mig att tänka hur vi människor egentligen beter oss. Man kan vara saklig och argumentera per telefon, men något jag inte tål är spydighet. Jag tycker inte att det är något fel med att svara leende i telefonen, även om jag är på jobb. Det att jag ler, gör mig inte mindre kompetent. Om någon beter sig som ett as i telefonen med mig, så gör jag mitt allt för att just den personen skall vara nöjd vid samtalets slut och i sin tur lägga ner luren med ett leende på läpparna. Jag, jag drar en djup suck och tvättar pepsodent smilet från ansiktet. Låter ångan stiga ur öronen och klarar förhoppningsvis av att le när telefonen ringer igen.
Så kommer vi till något mer nära, som skär och som jag helst inte vill tala om. Skriva går för då hinner jag samla mina tankar. Inte att jag skulle gå omkring och grubbla, men jag får ordning på allt som snurrar omkring i mitt lilla huvud.
För mig är det viktigt att se människor i ögonen då jag talar 'face to face'. Då vet jag (iallafall hoppas jag) att den andra hör mig och vet att jag är där. Men att se en människa i ögonen och samtidigt förstå att dens ögon är villrådiga och delvis slocknade känns minst sagt förjävligt. Den blicken lämnar inte en. Den är som bränd in i hjärnan och jag känner att jag förlorar. Förlorar en del av mig själv, förlorar något viktigt i den andra. Jag vet att den dagen ännu kommer då den blicken är där mer ofta, men jag vill inte se den än. Min själ gråter och jag försöker leva i nuet, njuta av de klara blickarna och glömma de rädda villrådiga ögonen som tittar på mig frågande.
Jag ser det här, men jag vill inte. Jag kan förstå bättre och bättre dem som lever där vart jag är påväg. Det är tungt, helt för tungt, men just nu har jag inte all den kraft jag borde för att orka hjälpa. Jag går en kamp med mig själv, försöker godta sakerna som de är. Jag försöker glömma lite, bara för att skydda mig själv. Jag tar det i portioner, små sådana som en tesked ungefär. Jag har svårt att tala om det och blir lätt överrumplad då någon ställer frågan hur det är. Jag vet inte, för att klara vardagen har jag stängt av känslorna på den biten, de finns nog där och jag plockar fram dem i portioner.
Jag har alltid varit av den åsikten att man löser mycket genom att tala. Just nu har jag inte ord som beskriver allt, inte iallafall då frågan kommer oväntat och från oväntat håll. Jag kan inte genom talande lösa dethär, eftersom det inte ligger i mina händer. Så här är jag även en erfarenhet starkare, om man så vill. Jag får ändra min åsikt till att det mesta går att lösa genom att tala. Det mesta, men inte det här. Tyvärr.
Jag försöker tappert se saker som erfarenheter, som bygger mig som människa och som medmänniska. Men det finns trots det som jag gärna skulle låta bli att erfara och se. Men det är väl så att det inte ges mer än man kan hantera, pessimistisk eller positivt hur som helst. För mig ett sätt att se på saken som jag inte vill se.
lördag 17 augusti 2013
Terapi, eller?
Jag, som mången annan, kan behöva lite egen tid och tystnad. Själv har jag hittat på två sätt som är terapi för mig. Att gå ut i skogen är det ena och det andra att tillverka smycken. Låt mig förklara.
I skogen njuter jag av tystnaden, får plocka svamp och bär. Tid som begrepp existerar inte då. Om jag bara går ut och gå, så känns det intes nyttigt, men i skogen finns det en ide. Jag hämtar mat med mig hem och sparar en slant medsamma. Min hjärna är underlig på det sättet, jag vill göra nytta vad jag än sysslar med, även om jag vet att det är till nytta endast för mig att komma ut och bort.
Nåja, det andra är smyckena. Jag behöver en motvikt till mitt osynliga arbete och då är det skönt att sätta sig ner och tillverka smycken. Jag har planen occh designen i huvudet och händerna gör. Allt omkring mig försvinner och jag är insatt endast i det jag gör. Huvudet töms på tankar och det enda som finns är designen som skall fram. Jag kan gå i veckor och fundera och planera och sen då det finns tid börjar jag göra. Det goda är att det blir något synligt och även här kan jag förtjäna en liten slant. Även här njuter jag och känner att jag får något gjort. Jag kan utvecklas och bli bättre, annors skulle jag inte hålla på med det. Jag provar olika stilar och olika material, men allt kommer på ett eller annat sätt från naturen. Vilket känns viktigt.
När smycket väl är färdigt fortsätter det att ge, speciellt då det hittar en ägare som använder smycket. Det om nånting ger mig glädje.
Nå men hur ser jag det då som terapi? Enkelt, jag vilar när jsg gör detta. Jag lär mig och utvecklas och är med mig själv just i de stunderna. Jag stannar upp och tittar inte klockan. I mitt sinne och min själ står tiden still och de vilar. Min form av terapi, så är det för mig.
tisdag 13 augusti 2013
Hur, säg mig, hur?
Jag är dotter, syster, fru och mamma. Alla roller har en stor betydelse för mig och är beroende av någon annan. Vad skall man göra när man har en känsla av att en av rollerna håller på att löpa ur? Tiden börjar ta slut. Jag vill inte att den känslan skall komma, men samtidigt vet jag att jag tävlar med tiden. Jag blir bara så ledsen, den kommer krypande sakta...sakta.
Jag försöker fylla min tid, med glada roliga händelser. Jag trivs med mitt liv, just som det är. Men så kommer stunder som idag, då den dumma, dumma känslan kommer smygande som en skugga bakom hörnet. Min själ vill dra sig loss och bara fly för jag vill inte vara ledsen, jag vill inte fälla tårar. Mitt indre går en kamp, för jag vill inte att känslan skall vara där. Rädslan att tiden tar slut för snabbt.
Tårarna rinner längs mina kinder, när jag sitter här vid lampans sken, och skriver dessa rader. Jag har en härlig dag bakom mig, än en dag jag kunnat ge av mig själv och få någon annan att glömma sina bekymmer. Jag har varit mamma, fru och dotter. Men jag kan inte rå åt att tårarna kommer, jag inser ju att tiden är min fiende. Jag är tacksam för den här dagen, missförstå mig inte. En dag som jag kommer att minnas med värme, helt säkert.
Hur skall man, när man vet vad som komma skall, bara kunna leva normalt och inte tänka? Inte låta känslorna ta överhand och falla ihop som en blöt fläck på golvet? Hur, säg mig, hur...
http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=SSSYgtDgP2w
Jonne Aaros sätt att sjunga Kaija Koo's Kylmä ilman sua (som ni kan lyssna bakom länken eller videon) ger mig kalla kårar och gör mig även att inse livets realiteter.
Jag försöker fylla min tid, med glada roliga händelser. Jag trivs med mitt liv, just som det är. Men så kommer stunder som idag, då den dumma, dumma känslan kommer smygande som en skugga bakom hörnet. Min själ vill dra sig loss och bara fly för jag vill inte vara ledsen, jag vill inte fälla tårar. Mitt indre går en kamp, för jag vill inte att känslan skall vara där. Rädslan att tiden tar slut för snabbt.
Tårarna rinner längs mina kinder, när jag sitter här vid lampans sken, och skriver dessa rader. Jag har en härlig dag bakom mig, än en dag jag kunnat ge av mig själv och få någon annan att glömma sina bekymmer. Jag har varit mamma, fru och dotter. Men jag kan inte rå åt att tårarna kommer, jag inser ju att tiden är min fiende. Jag är tacksam för den här dagen, missförstå mig inte. En dag som jag kommer att minnas med värme, helt säkert.
Hur skall man, när man vet vad som komma skall, bara kunna leva normalt och inte tänka? Inte låta känslorna ta överhand och falla ihop som en blöt fläck på golvet? Hur, säg mig, hur...
http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=SSSYgtDgP2w
Jonne Aaros sätt att sjunga Kaija Koo's Kylmä ilman sua (som ni kan lyssna bakom länken eller videon) ger mig kalla kårar och gör mig även att inse livets realiteter.
söndag 11 augusti 2013
Välkommen - Tervetuloa
Vet ni, känslan att känna sig välkommen. Det är härligt! Jag blir så varm om hjärtat och känner mig tacksam för det.
Det är tyst, barnen har somnat och jag står ute på vernadans trappa och njuter i all tystnad. Bakom ligger en dag med äventyr för stora och små. Alla har varit med om nya upplevelser och vad jag tror, njutit av tillvaron. Alla på sitt eget sätt.
Sommaren börjar lida mot sitt slut, man märker det på att kvällarna blir fuktigare och morgonen lite kallare. Men in i det sista försöker jag njuta av det lediga som finns kvar, det bekymmersfria och rutinfria. Vardagen kryper bakom hörnet, men när jag står här på trappan och lyssnar på naturens ljud kan jag inte annat än bara glömma och njuta av nuet.
När jag svänger mig om för att gå in igen, märker jag tavlan intill dörren. Den önskar en välkommen på både
svenska och finska. Just så känner jag mig, välkommen just som jag är med alla fel och skavanker. Jag kan vara mig själv och det är okej.
Jag hoppas att jag kan erbjuda samma till alla som besöker oss och vårt hem. Det är en så viktig känsla, att känna sig välkommen. Ett ödmjukt tack. Välkommen - Tervetuloa.
Det är tyst, barnen har somnat och jag står ute på vernadans trappa och njuter i all tystnad. Bakom ligger en dag med äventyr för stora och små. Alla har varit med om nya upplevelser och vad jag tror, njutit av tillvaron. Alla på sitt eget sätt.
Sommaren börjar lida mot sitt slut, man märker det på att kvällarna blir fuktigare och morgonen lite kallare. Men in i det sista försöker jag njuta av det lediga som finns kvar, det bekymmersfria och rutinfria. Vardagen kryper bakom hörnet, men när jag står här på trappan och lyssnar på naturens ljud kan jag inte annat än bara glömma och njuta av nuet.
När jag svänger mig om för att gå in igen, märker jag tavlan intill dörren. Den önskar en välkommen på både
svenska och finska. Just så känner jag mig, välkommen just som jag är med alla fel och skavanker. Jag kan vara mig själv och det är okej.
Jag hoppas att jag kan erbjuda samma till alla som besöker oss och vårt hem. Det är en så viktig känsla, att känna sig välkommen. Ett ödmjukt tack. Välkommen - Tervetuloa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)