I held your hand, like I promised

I held your hand, dad, like I promised. I was there and stroked your head. Your fine now, no more pain or loosing memory. You are dancing with the angels, just like we danced on my wedding day.

I remember all the moments we had together. I remember when you sat on the boat looking at the sea, we sat there together keeping hands.

I miss you, there is empthyness inside me. I didnt want to let you go, but you are in a better place now. You have found peace. All your girls were there dad, we all sat by your side.

Dad, I promise, I will be there for mum, the love of your life. I’m there for her now. I know you are by her side, I know you walk next to her. I will take her hand and give her strength, I promise dad.

Dad, I miss you. You are ok now dad, all worries has lifted. Thank you dad for that you held out for our sake. Dad dance with the angels, dad dance.

 
Your little girl will manage, one day at the time. I will always be your little girl, do you know that dad?

You were my all, dear dad. You understood me, without words. Your eyes met mine, I will miss that dad. I will miss your hands that always was warm.

Dad, you don’t have to be cold anymore, you don’t have to have pain.

Dad, dance with the angels, dance.

Bo-Björn "Boije" Lindqvist 17.7.1942 - 31.12.2013
Dance with the angels, dad, dance <3

(I wrote this text  the day after my dad died and now I translated this so that more of my friends get to know me and my wonderful dad. The song above I played for my dad just after he passed away.)

Vändag

Bara en dag bland de andra.
Personligen är jag tacksam för alla mina vänner dagligen, men visst är det bra att ibland stanna upp och säga tack. Kanske också så att man stannar upp och märker hur många fina vänner man har. Stanna upp och bara själv förstå hur bra man har det och säga det högt. Inte bara ta förgivet.

Människan har förmågan att rusa vidare i livet, utan att leva i nuet. Varför rusar vi? Själv tycker jag att det är bra att stanna upp och känna sig för vad allt man har att vara tacksam för.

Satt på en skolning här om dagen, där det talades mycket om att vara närvarande. Att vara närvarande i nuet, i stunden. Att låta sig stanna upp. Allt lät vettigt och så borde man försöka leva sitt liv. Vi, människan, har förmågan att dra på lasten från det förgångna och leva med andra foten i framtiden. På det sättet gör vi det svårt för oss själva att vara närvarande i nuet och leva/uppleva nuet just så som det är.

När jag satt där, märkte jag att mina tankar rusade galopp och jag var egentligen inte närvarande. Visst hörde jag allt och deltog i diskussionen vid behov. Men visst är det svårt att vara 100% närvarande i stunden. Jag tänkte ändå att jag skall sträva till att lära mig det, ett steg i taget.

Därför, igår på vändagen när jag satt vid datorn och läste många uppdateringar på fb så kände jag för att tacka för alla fina vänner som jag har. Just i den stunden kände jag för det, jag levde i den stunden. Varför jag gjorde det på fb kan man ju fråga sig, men jag tror inte att det skulle ha uppskattats så högt om jag skulle ha börjat ringa den tiden på dygnet.

Vändag eller alla hjärtansdag är alla dagar på året, men den 14.2. fungerar för oss som en påminnare, att iallafall en dag i året säga tack högt och stanna upp.

Själen

Jag sitter här, på samma sätt som många kvällar. Ensam, framför datorn. Mörkret har sjunkigt över dagen och barnen sover i sina egna sängar. Mitt huvud är tomt och min själ är sönder. Ja, sönder.

Jag försöker varje dag, lite i taget. Ibland går det bättre, ibland blir allt bara fel. Jag blir en monstermamma som inte orkar med miljoner frågor, som inte orkar med vardagens, just då, så banala rutiner. Jag orkar inte bry mig om något ibland. Men det är de mörka stunderna, som jag bara vill rymma från verkligheten. Det är stunderna när min själ blöder.

Visst finns det dagar och stunder som jag lever en smula, som jag ser det ljusa och kanske är en helt normal mamma. Som orkar svara på miljoner med frågor, trösta och förstå. Det är visst såhär som det nu bara är.

Det här med själen är en rätt underlig grej, himla personligt och hur du upplever det. Endel funderar knappast på saken alls, medan sådana som jag känner av den. Jag har ju tidigare skrivit om min själ, just nu är den trött och sönder. Jag antar att tiden helar den, men samtidigt är jag otålig. Jag vill inte känna såhär, hur det river och gör så himla ont. Jag kan ju inte be min omgivning förstå i allevighet, men just nu så är det bara såhär. Jag märker att jag har svårt att koncentrera mig på vardagen, jag har inte riktigt energie för det.

Jag tro på att alla har en själ. Jag tror också på att själen kan vara både yngre eller äldre än sin bärare. Jag har alltid känt att min egen själ är äldre än mina jordsliga år. Ända sen jag var liten faktiskt. För mig har själen inte varit frågan om tro och sånt, utan en koppling till något. Inte andligt eller så, men något som gett mig styrka på nåt vis. Jag vet att det låter underligt om man inte tror på något som själar, men för mig är det något verkligt, en del av mig som inte syns men som jag känner av.

Själen är något som är tyst inom mig, som ingen ser men som på något plan lyser ut för den som är villig att se. Min pappa hade en själ som jag kunde känna av och som min själ kunde kommunicera med, utan ord och i all stillhet. Han hade en varm själ, en öppen själ. Jag tror att våra själar kommer att mötas igen, för jag behöver tro det. Det känns som det är det enda sättet jag kan komma vidare, iallafall på något sätt.

Jag tittar på fotot av min pappa, han ler. Inte bara med munnen utan även med ögonen. Det är jag som tagit bilden, för några månader sen. Det sägs att ögonen är själens spegel, kanske fångades endel av hans själ på det fotot. Den värmen jag ser i ögonen, det lugnet som finns i dem. Han hade hittat balansen, det är så jag vill se på den.

En månad har gått

Idag, en månad senare, 31.1.14 stod jag där. Omringad av släkt och vänner som bryr sig. Pappa välsignades till sin sista vila. Sorgligt, vemodigt men samtidigt så lungt och vackert.

Allt kändes så overkligt, känns ännu så overkligt. Han låg där i sin vackra träkista, som han önskat. På morgonen blev han på klädd sina älsklingskläder av älskande händer. Nu vet jag att det var just han som lång där framför oss alla.

Våra själar har delat en väg på 37 år, den vägen har nu fått en gren. En väg som jag måste vandra vidare på ensam, utan honom. Hur det vet jag inte, men som han brukade säga: jag måste bara hitta balansen igen.

Lätt, lätt föll snön utanför kyrkans fönster. Jag bad stilla att det skulle sluta, om bara för en stund. Den stunden som vi bar honom ut från kyrkan. Kan hända att han dansade en sakta vals just då med änglarna, för just den stunden slutade det snöa. Min själ tackar, älskade pappa.

Den sista vägen är ännu framför oss, den då du läggs i gravens lugn. Blommorna ligger på den graven nu pappa och alla de vackra orden är inristade i min själ. Jag vill tro att allt blir bättre, så att jag kan föra ditt arv vidare. Du har lärt mig så mycket och att tystnad ibland betyder mer än alla uttalade ord.

Min själ är ännu orolig pappa, jag saknar vår tysta dialog. Jag älskar dig så mycket, mer än jag kan säga i ord. 

En inre smärta som ingen kan se

Timmar, dagar, veckor går framåt. Allt som i en dimma.

Jag bär på en osynlig smärta, som river i min själ. Jag undrar när det skall lätta, denna underliga, sorliga, tunga känsla. Som även innehåller en nypa med skuldkänsla.

Jag söker och känner mig förtvivlad. Jag har ju så mycket att vara glad för, men inget verkar rycka mig helt ur detta tillstånd. Korta, korta stundet kan jag skratta, men sen kommer det igen. Den mörka dimman och en oändlig känsla av smärta och strömmen med tårar. Det känns så tomt. Jag är tom på förståelse och empati.

Jag har förändrats. Min själ har blivit flere år äldre på en kort tid. Jag kämpar och försöker, men vet inte hur länge till jag orkar med detta diffusa tillstånd. Jag söker närhet, men verkar mera stöta ifrån. Jag har tappat bort mig själv. Min själ är rastlös, den söker någon som den ej kan hitta. Kontakten som var där, men nu är borta. Det känns så fel, så fel.

Känns som om jag inte vill vara någonstans, då allt bara känns fel. Hur jag än försöker andas, så känns det som om jag håller på att kvävas. Alla säger att det kommer att bli lättare, men jag har, just nu, svårt att förstå att det skulle. Visserligen kan jag inte stanna var jag är nu, för livet måste gå vidare för de levande. Jag ber bara att min själ skall hitta sitt fäste igen, att jag skall hitta min inre ro. Att smärtan inom mig en dag skall ge vika och dimman skall lätta.

Just nu skulle jag bara villa rymma eller gömma mig i ett mörk hål, för att en dag kunna uppskatta ljuset och känna mig hemma där jag är.

Livet går vidare

Livet, utanför min kropp, går vidare. Så skall det vara, men det känns så himla fel. Mitt liv har just fallit i bitar, jorden roterar på fel bana i mitt liv. Allt känns bara fel. Ingenting stämmer, men ändå går allt vidare.

Jag vet inte var jag skall vara, alla ställen känns bara fel. Pappa är många kilometer ifrån mig, eller egentligen skalet av hans själ. Världen fortsätter att gå vidare runt honom, men jag har så svårt att förstå. Han ligger i nåt kylrum och jag lider för jag vet hur han hatar kyla. Samtidigt säger ju hjärnan att det är bara hans skal. Jag har bara så svårt att godkänna, som om jag skulle vänta att nån ringer och säger att allt är bra nu, han kan komma hem nu.

Alla har varit så snälla och omtänksamma, jag har bara varit en trasa. Jag går som i dvala, allt är flummigt och jag kommer riktigt inte ihåg något, men ändå kommer jag ihåg allt. Jag visste ju att slutet kommer, men nånstan inom mig djupt, djupt så fanns en liten knista som hoppades. Den gnistan finns väl egentligen kvar, och det gör allt så fel.

Jag får inte mer se hans ögon, känna hans varma händer krama om mina. Jag får inte blicken som han brukade ge när vi möttes. Allt det är borta. Jag märker att jag söker den kontakten febrilt, var skall jag hitta den? Hur skall jag leva utan den? Med vem skall jag dela de tysta stunderna med nu?

Min själ blöder och hjärtat känns tungt. Jag orkar inte, men orkar ändå. Jag är här, men ändå kilometer ifrån. Jag inbillar mig saker, som jag gömmer i min själ. Jag går en inre kamp. Jag saknar honom så mycket att det river vid varje andetag.

Jag önskar att han skulle komma tillbaka, men vet ju att allt är så definitvt och slut. Det känns bara så fel...så fel. Att livet går vidare utanför, när mitt inre är ett enda kaos och inte alls beredd på att gå vidare.

Jag höll din hand som jag lovat

Jag höll din hand, pappa, så som jag hade lovat. Jag var där och strök ditt huvud. Du har det bra nu, ingen värk eller svikande minne. Du dansar med änglarna, så som vi dansade på min bröllops dag.

Jag minns alla stunder vi hade tillsammans. Jag minns när du satt på båten och tittade ut mot havet, vi satt där tillsammans, hand i hand.

Jag saknar dig, ett tomrum finns inom mig. Jag ville inte låta dig gå, men du har det bättre nu. Du har hittat lugnet. Vi alla flickorna dina var där pappa, alla tre satt vi vid din sida.

Pappa, jag lovar, jag skall stöda mamma, din livs kärlek. Jag är där för henne nu. Jag vet att du finns vid hennes sida, jag vet att du går där brevid. Jag skall hålla hennes hand och ge henne styrka, jag lovar pappa.

Pappa, jag saknar dig. Du har det bra nu, alla bekymmer har lyft från dina axlar. Tack pappa att du orkade för vår skull. Dansa pappa med änglarna, pappa dansa.

Din lilla flicka orkar nog, en dag i sänder. Jag kommer alltid att vara din lilla flicka, vet du det pappa?

Du var mitt allt, min kära pappa. Du försto mig, utan ord. Dina ögon mötte alltid mina, jag kommer att sakna det pappa. Jag kommer att sakna dina starka händer som alltid var varma.

Pappa, du behöver inte frysa mera, inte ha värk. Pappa, dansa med änglarna, dansa.

Bo-Björn "Boije" Lindqvist 17.7.1942 - 31.12.2013
Dansa med änglarna, pappa, dansa <3