Hur, säg mig, hur?

Jag är dotter, syster, fru och mamma. Alla roller har en stor betydelse för mig och är beroende av någon annan. Vad skall man göra när man har en känsla av att en av rollerna håller på att löpa ur? Tiden börjar ta slut. Jag vill inte att den känslan skall komma, men samtidigt vet jag att jag tävlar med tiden. Jag blir bara så ledsen, den kommer krypande sakta...sakta.

Jag försöker fylla min tid, med glada roliga händelser. Jag trivs med mitt liv, just som det är. Men så kommer stunder som idag, då den dumma, dumma känslan kommer smygande som en skugga bakom hörnet. Min själ vill dra sig loss och bara fly för jag vill inte vara ledsen, jag vill inte fälla tårar. Mitt indre går en kamp, för jag vill inte att känslan skall vara där. Rädslan att tiden tar slut för snabbt.

Tårarna rinner längs mina kinder, när jag sitter här vid lampans sken, och skriver dessa rader. Jag har en härlig dag bakom mig, än en dag jag kunnat ge av mig själv och få någon annan att glömma sina bekymmer. Jag har varit mamma, fru och dotter. Men jag kan inte rå åt att tårarna kommer, jag inser ju att tiden är min fiende. Jag är tacksam för den här dagen, missförstå mig inte. En dag som jag kommer att minnas med värme, helt säkert.

Hur skall man, när man vet vad som komma skall, bara kunna leva normalt och inte tänka? Inte låta känslorna ta överhand och falla ihop som en blöt fläck på golvet? Hur, säg mig, hur...

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=SSSYgtDgP2w

Jonne Aaros sätt att sjunga Kaija Koo's Kylmä ilman sua (som ni kan lyssna bakom länken eller videon) ger mig kalla kårar och gör mig även att inse livets realiteter.

Välkommen - Tervetuloa

Vet ni, känslan att känna sig välkommen. Det är härligt! Jag blir så varm om hjärtat och känner mig tacksam för det.

Det är tyst, barnen har somnat och jag står ute på vernadans trappa och njuter i all tystnad. Bakom ligger en dag med äventyr för stora och små. Alla har varit med om nya upplevelser och vad jag tror, njutit av tillvaron. Alla på sitt eget sätt.

Sommaren börjar lida mot sitt slut, man märker det på att kvällarna blir fuktigare och morgonen lite kallare. Men in i det sista försöker jag njuta av det lediga som finns kvar, det bekymmersfria och rutinfria. Vardagen kryper bakom hörnet, men när jag står här på trappan och lyssnar på naturens ljud kan jag inte annat än bara glömma och njuta av nuet.

När jag svänger mig om för att gå in igen, märker jag tavlan intill dörren. Den önskar en välkommen på både
svenska och finska. Just så känner jag mig, välkommen just som jag är med alla fel och skavanker. Jag kan vara mig själv och det är okej.

Jag hoppas att jag kan erbjuda samma till alla som besöker oss och vårt hem. Det är en så viktig känsla, att känna sig välkommen. Ett ödmjukt tack. Välkommen - Tervetuloa.

Minnessnuttar

Nu på morgonen kom jag på något som jag älskade då jag var liten. Doften av kaffe, som kom när pappa öppnade ett nytt paket. Jag minns hur han tog fram burken och försiktigt öppnade påsen så att inget skulle gå till spillo. Han svängde upp och ner på påsen och hällde in innehållet i burken, till sist knapprade han på påsens botten, med fingrarna, för att även få de sista "smulorna" att lossna.

Ertappade mig själv att göra precis samma sak idag, inte så underligt kanske eftersom jag tittat på min pappa göra det så många gånger. Doften och ljudet väcker minnen och jag ser mig själv sitta vid det runda matbordet och tyst titta på min pappa. Små saker men som följer med en livet ut.

Det finns andra saker som jag märker att jag gör på helt samma sätt som mina föräldrar gjort. Små små saker, som man sätt hända flere gånger och som hörde till vardagen då man var liten. Jag gör dem inte medvetet, men ibland märker jag: oj jag gör helt som min mamma eller pappa. Efter det börjar jag tänka och märker att det finns en hel del av de små underliga eller mindre underliga grejerna jag gör, helt automatiskt utan att dessmera tänka. Som exempel kan man väl ta, stänga korken på diskflaskan, stänga köksskåpets dörrar osv. Andra har kanske mattfransar eller annat som skall vara i styr.

Alla dessa små saker, som väcker minnen och för en tillbaka flere år med ett leende på läpparna. Saker som man kommer att sakna en dag.

Berg- och dalbana med en nypa karusell

Ja, så är det ibland. Ibland går allt smidigt och ibland är allt svårt. Jag tror på att man lär sig av allt, det goda och det dåliga som händer i livet. Skulle jag inte det, så skulle jag säkert spricka. Man kan väl säga att det är mitt sätt att försöka se något lite positivt i allt.

Det värsta jag vet är när allt bara snurrar runt, lite som karusellen på borgbacken. Det känns som om det inte tar slut och man kommer inte bort. Det tvinnar i huvudet och man kan inte greppa något. Allt känns ovettigt och lönlöst. Som tur är det mer sällan så, men det finns även de stunderna som allt bara blir fel och karusellen börjar snurra sitt eget liv och man kan inte stoppa det.

Personligen tycker jag mer om berg- och dalbana. Att sträva upp för berget och kämppa för ett mål är värt mödan, då man vet att belöningen är framför en. När man åker rakt ner i dalen och känner en pirrande känsla i magen. Det är ett sätt man kan se på saken, det är kanske så som jag vill se på saken. Det gör det lite mera positivt i mina öron. Ja och så känner jag att jag inte tappar kontrollen lika mycket som i en karusell.

Så finns det ju snabba vägen, att ställa sig på en trampolin och bara hoppa. Man kan inte låta bli att le och skratta för det är så befriande. Att bara känna sig fri och tyngdlös för en liten kort stund. Jag tror att det är den rätta terapin för de flesta. Du måste koncentrerade dig, för att inte stöta dig. Men det du inte kan göra, inte jag iallafall, är att tänka på vuxna allvarliga tankar medan jag hoppar.

Så av alla tre, Berg- och dalbana, Karusell och Trampolin väljer jag helst den sista. Den första hör till livet, för efter motgångar kommer medvinden och det behövs. Den som jag skulle välja att inte behöva alls är karusellen, av den blir jag bara yr och tappar kontrollen. Testa själv vad ni tycker mest om, såhär lägger jag dem i mitt liv. Som en metafor, men också i verkligenheten.

Skola för mammor?

Nu blir det lite mamma blogg igen, men alltså jag förstår mig inte på det här med 9-åringar. Inte! Vad man än säger, vad man än gör så blir det bara galet. Känns som om allt man säger viner som en vind genom huvudet och bara kör rakt förbi. Jag blir galen. Var jag sådan när jag var liten, har svårt att tro det.

De senaste dagarna har jag saknat en skola för mammor, som har barn just i den här pre-pissis åldern eller vad man nu skall kalla den. En skola där man lär sig A) du är inte ensam och B) gör såhär så blir det nog bra. Urk, det dumma är ju att det inte finns någon sån, men det skulle definitivt behövas.

Redan då besöken med den äldsta började minska på rådgivningen funderade jag på det, och mig själv trogen, frågade jag också varför det minskas på besöken då det känns att behovet ökar när trotsen kommer. Svar fick jag förstås inte annat än i stil så har det alltid varit. Jag antar att det är lättare att väga och mäta och tala om kost osv. än att tala om 'hur skall jag göra med mitt barn som gör si eller så'. Nåja, man lärde sig då att tackla situationerna som de kom, med hjälp av familj och vänner.

Nu är jag igen i den situationen att jag måste tackla alla dessa situtioner, känns bara som om jag behöver en amerikansk fotbolls spelares utrustning för att klara av det. Missförstå inte, inget fysiskt här, men orden som jag får "glädjen" att bemöta kräver definitivt skyddsutrustning. Idag gjorde jag ett beslut, som jag nu då testar och ser ifall det bär frukt. Klar jag önskar att det bär frukt, men vi får se.

Jag lyfter hatten åt alla mammor som orkar i vardagen, gå igenom striderna och försöker sitt bästa. Att vara mamma är absolut inte lätt i dagens samhälle, med alla olika förväntningar som finns både på barn och på de vuxna. Att man skall vara si eller så och ha den ena eller andra grejen. I dagens samhälle är det så förvirrande för små barn vilket gör det allt svårare (tycker jag) att fullt ut fungera enligt bondsförnuft.

När barnen är små är problemen små, när de växer växer problemen. Så sa en vän till mig en gång. Då tyckte jag att vaddå, hur mycket "värre" kan det bli. Hon sover ju inte natten igenom, hon trotsar osv osv. Jag börjar ana att hon har rätt, det som då kändes tungt känns som peanuts just nu. Får se hur det blir framöver, men en skola för mammor skulle nog behövas!

Respekt

Jag har märkt att jag på senaste tiden funderat mycket över respekt. Speciellt hur vi lär våra barn vad respekt är och vad det innebär att respektera andra och deras egendom.

Själv försöker jag gå med förebild till mina barn, man skall ta hand om sina egna saker och framförallt se till att man inte söndrar eller förstör andras. Just pågrund av det blir jag rätt ledsen då jag upptäcker att endel inte helt enkelt bryr sig, vare om sina egna saker eller om andras. De går omkring som om regler inte berör dem och att det är helt ok att förstöra.

Jag blir både ledsen och upprörd. Värre blir det då man frågar ifall de gjort det, då man verkligen vet att de är just de som ställt till med det, och de säger nej. Stå där ännu sen och ljuga och inte stå för det vad man gjort. Urk vad sur jag kan bli.

Jag vet inte, men jag tycker att det finns mindre respekt överlag i dagens samhälle. Det är mera "minä itse, nyt ja heti" syndrom som gäller. Typ skit i andra bara jag får det jag vill ha. Ingen skillnad ifall man tramppar någon på tårna eller gör någon ledsen med sitt agerande. Helt som om människan idag går med blindlappar på.

När jag var liten tog jag själv ansvar för det jag gjorde. Om betyget var dåligt så var det för att jag inte gjort det jag skulle. Hade jag varit dum med någon, gick jag och ba om förlåtelse. Men vad händer idag? Om betyget är dåligt är det läraren som är dålig och får man skällor för att man gjort illa så är det föräldrarna som kommer till undsättning. Hur snedvridet har inte allt blivit. Nu säger jag förstås inte att alla fungerar såhär, men det finns de som gör det. Då frågar jag, vad lär man sina barn med det?

Om man bara skyller ifrån och pekar på att det är någon annan som gjort fel, så måste man komma ihåg att det alltid är tre fingrar som pekar tillbaka i din hand. Man måste väl fundera efter vad man gör och lära sig av sina misstag. Annors kan man ju inte växa.

Det är inte lätt att vara förälder i dagens samhälle. Man försöker lära sina barn fasoner och vett, respekt och ärlighet. Men vad händer, jo när de gör som de blivit lärda så är det som som blir utsatta. Men jag säger ändå det, de som får lärdomen hemifrån att klara sig själv och stå för det som de gjort, kommer att komma längre i livet. De kommer att stå rakryggade och styra sitt eget liv, med respekt för andra och speciellt respekt för sig själv!

Hipster?

Efter som jag är helt ute och flyter när det kommer till trender och coola grejer så blev jag lite nyfiken på att få veta vad som menas med hipster. Det verkar ju vara något som det talas om hela tiden och i olika sammanhang. Faktiskt så att det, för en omedveten som jag, blir lite förbryllande.

Nåja, eftersom vi lever i en IT-värld så googlade jag fram hipster och stötte på wikipedias förklaring till Hipster. I själva verket två olika förklaringar, en Hipster 1940-talet och en Hipster 1990-talet. Den första dvs 40-talet gjorde mig förbryllad över att man vill vara en hipster, då den hänvisar till droger etc. medan den andra förklaringen får mig att skratta eftersom om man vill vara en hipster enligt den förklaringen så skall man inte kalla sig en hipster.

Det som ju jag tyckte var bra är att förklaringen, enligt hipster 1940-talet, tar fram synpunkten om att man skall känna till sin historia. Vill man kalla sig hipster, eller någon annan, så är det nog bättre att läsa på lite vad det betyder. För en, som levat sin ungdom på 40-talet, kanske inte tycker att det är okej att vara hipster, medan en som levat hipster liv på 1990-talet kanske tycker att det är helt ok.

Nåja men wikipedias förklaringar, som du hittar här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hipster kan läsa om det intresserar. Googlande ledde mig även till lite bilder, som jag tyckte var lite roliga. Bilderna fick mig och le en smula, men först efter att jag läst wikipedias förklaringar.

Nåja, alla gör som de gör o klär sig som de klär sig. Huvudsaken är väl att man tycker om det man har på sig och tycker att det är bekvämt. Klädstilen är egenligen inte så tokig. Ordet hipster är jag lite mer fundersam över eftersom den verkar ha olika beskrivningar som baserar sig på olika årtal. Bättre att känna till historian och sedan själv bestämma ifall man vill använda det eller inte.

När det kommer till kläder och trender så verkar det som om gamla trender kommer och går. Man har ju redan nu sätt neonkläderna, som var trendiga i min ungdom, ute på gatorna. Själv skulle jag inte sätta på mig dem mera. Så nu får vi vänta och se vad som blir trendigt till näst, stentvättade farkkun med dragkedjor vid vristen kanske!? Nej vänta...har inte också de redan synats i gatubilden? Nja, jag är inte modemänniska eller trendig eller cool, så jag följer inte riktigt med min tid på den fronten.